Julafton

God jul!

Kommentarer

Snubblade som av en tillfällighet över en kommentar till ett gammalt inlägg på denna blogg. Efter det har jag försökt få till en sådan där proffsig ruta till höger där man kan se vem som kommenterat vad på sistone.

Funkar inte.

Om någon vänlig själ vet hur man gör kan du väl skriva en rad.
Det inlägg som kommenterades var från i november och kan läsas här för den som blev lite nyfiken. Jag tror den fråga som berörs där - om tro och politik - är högaktuell i vår tid, så kommentera gärna såhär i efterhand. Jag lovar att hålla ögonen öppna tills jag får till den där rutan till höger.

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Präktighet del 1

Hört på radion ang en av våra mest folkkära idrottstjejer: "Hon är alltid sådär Jönköpingskristet präktig..."
Det är ett problem att kristen tro och kristna människor förknippas mer med präktighet än med brustenhet. Varför är det så?

Dels kan det vara en missuppfattning. Det finns en utbredd fördom att kristna människor är konstiga och kufiska, fast det kanske inte alltid stämmer.
Men finns ju också skäl till att det blivit så här. Tyvärr har frikyrkan ofta varit dåliga föredömen när det gäller äkthet och transparens.
Jag läste om en undersökning häromåret där man ställt frågor till en massa människor ang olika etiska val och bedömningar. Typ: Händer det att du stjäl saker från jobbet? Brukar du fantisera om vackra kvinnor som du känner? Grejen var att de tillfrågade kopplades till en lögndetektor, så man kunde se vem som talade sanning.
En grupp som utmärkte sig i testet var präster och pastorer. De ljög mer än genomsnittet. Forskarna funderade över vad det stod för, och drog följande slutsats: Det är egentligen inte så att pastorer medvetet ljuger mer än andra, utan de umgås så mycket med idealen att de inte svarar hur det är, utan reflexmässigt hur det borde vara.
Kanske det är ett av skälen till att vi uppfattas så präktiga: Vi har svårt att skilja på de höga idealen och den faktiska verkligheten...
Hur är det? Är präktigheten ett problem, eller har vi kommit till rätta med den? Är storyn om de ljugande pastorerna ett av skälen till att det i så fall blir präktigt och oäkta?

Jag ägnar några dagar på bloggen åt frågan om präktighet. Kommentera gärna, och hjälp mig med fler perspektiv.

Fredrik

Operapredikan

Jag och unge herr sonen har ikväll varit på julkonsert i Örebro. Vi fick på kort varsel två gratisbiljetter, och njöt av en del bra insatser. Operasångerskan Hannah Holgersson var riktigt grym. Hon sjöng dels Ave Maria, och dels Adams julsång.
Gång på gång när jag hör Adams julsång slås jag av texten. I Conventum i Örebro med kanske 1000 personer i publiken upptäckte jag åter hur stark texten är. Om du är som jag, kan du höra/sjunga en traditionell sång massor av gånger utan att tänka på texten. För mig gäller det dock inte denna. Den knockar mig varje år i december:

O helga natt, o helga stund för världen,
då gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Som en bättre predikan!

Jesus he knows me

Idag har det varit ledig dag. Så är det i pastorsjobbet - måndag är liksom vilodagen. Satt tidigare idag och kollade in lite musik på You tube, och på olika omvägar kom jag att lyssna på Genesis "Jesus he loves me" från tidigt 90-tal. För dig som inte har koll på den, så handlar den om TV-evangelister i USA. Vi har inte riktigt någon motsvarighet här, som tur är, men i Amerika är detta big business. Även om man kan säga mycket om dessa gubbar (det är nästan alltid män), så handlar det mer än något annat nämligen oftast om business.
De värsta av dessa är extremt förslagna och helt ogenerade då de blandar samman ekonomiska donationer med förbön och mycket tvivelaktig, kass undervisning. Typ: ge en gåva så ber vi att du ska bli frisk, eller sätt in en slant på vårt bankgiro, så ber vi att du ska bli skuldfri(!). Kolla här på hur Benny Hinn, den störste av ulvar i fårakläder, gör just det. Förutom att det är usel exegetik (utläggning av bibeltexten), så är det djupt omoraliskt! En tvättäkta idiot!

Fick ikväll anledning att fundera vidare på Genesis video. Kan inte tänka mig något göra större skada för kristen tro än dessa skumma TV-predikanter. Ateism, humanism eller "gammal hederlig gudlöshet" är inget hot mot kristen tro. Tron står pall för det mesta och kan möta människor precis där de befinner sig. Frågan är om inte dessa offentliga "företrädare" skymmer sikten mer än det mesta.
Vill du veta hurdan Jesus är? Stäng av TV:n och öppna en bibel. Där skymtar något helt annat!

Kul om bibeln

Jag får ofta anledning att fundera över bibelns plats i människors liv. Självfallet är detta en ickefråga för många svenskar, men för oss i frikyrkligheten, som förut kallats för läsare, är det en besynnerlig utveckling att kristna ofta är så dåligt bevandrade i den bok man säger sig tro på. Emanuel Karlsten tipsade häromdagen på sin blogg om en videofilm i ämnet.
Kul film om bibeln!

Sanning och konsekvens

Vid vår adventsgudstjänst i söndags predikade jag utifrån de traditionella adventstexterna. Jag predikar sällan tre punkter längre, men i söndags blev det så:
Han kom!
Han ska komma!
Han kommer till dig nu!
...var de tre påståenden jag byggde predikan på. (Inte så begripligt om man bara får de tre punkterna så här.) Nåväl.

Ibland hör jag människor säga att frågan om huruvida Jesus verkligen funnits inte längre är så viktig. Även kristna företrädare talar allt oftare så. "Om Jesus levt, dött och uppstått på riktigt är inte så viktigt. Han uppstår i ditt hjärta då du tror på honom."
Jag intervjuades av några gymnasieelever häromdagen, och fick frågan: Om man skulle kunna leda i hundraprocentiga bevis att Jesus ligger kvar i graven, och aldrig uppstått, hur skulle det förändra dig och din tro?
Mitt svar var att det skulle innebära en fullständig katastrof för mig personligen. Om Jesus inte funnits, fötts av Maria, levt i Nasaret, vandrat på Genesarets sjö, gått till Jerusalem, ridit in på en åsna, dömts till döden, korsfästs, lagts i Josefs grav och sedan uppstått igen, då finns det ingen kristen tro. Det skulle få ohyggligt drastiska konsekvenser för mig personligen, och för alla oss som tror på Jesus. Jag fortsatte dock med att säga att för mig blir det till slut en hypotetisk fråga, då jag tror mig ha erfarit den uppståndne Jesus personligen.

Det blir flummigare än lovligt när man från kyrkhåll talar om Jesus som någon sorts konstruktion i människors tanke eller hjärta, men inte som en historisk verklighet.
Nej, mitt första påstående i predikan var att Han kom. För Nya Testamentets författare var detta en verklighet som man själva varit ögonvittnen till. De hade sett honom, tagit på honom, hört honom och kunde vittna om vad som hänt (1 Joh. 1).

"Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös..."
"Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."
(Paulus i 1 Kor 15, vers 17 och 19)

Jag säger som Åke, prästen hemma i Skepplanda där jag växte upp: Om Jesus inte uppstått då borde vi bygga om varenda kyrka till biograf. Då finns det ingen kristen tro!

Obeskrivlig!

Har haft en sångtext i huvudet sedan igår. Några ungdomar framförde en dans i vår kyrka till en sång av en herre vid namn Chris Tomlin. Bra låt, och en helt fantastisk text. Känn på denna, och lyssna som sagt på texten: Gud, som placerat ut stjärnorna och håller ordning på allt, som håller tillvaron i sin hand och har skapat alla fantastiska fenomen i naturen, Han känner varje människa vid namn.

You see the depths of our hearts, and you love us the same!

...när livet krisar och orden tar slut.

"Många människor som ser på TV och lyssnar på radio känner inte igen sig. Det är bara vinnare och glada, lyckliga, vackra människor, och själva speglar de sig i något annat. Deras liv hackar där. Kan man någonstans vara en talesman och representant för ledsna människor, för människor som är stämda i en lägre tonart..." Orden är Marcus Birros, och hämtade ur en intervju Malou von Sivers gjorde häromdagen med Marcus och hans bror Peter.

När jag hör liknande uttalanden blir jag så utmanad och provocerad som kristen. Även kyrkan har ibland förletts att tro att den är till för de starka, snygga och framgångsrika människorna. Tidvis har kristen tro därför förknippats med styrka och framgång, när den har mer med svaghet och utblottelse att göra. Kyrkan är befolkad av massor av sorters människor, också av de som är stämda i en lägre tonart...

I förmiddags predikade Lennarth Hambre, som är en av våra medlemmar, i Betaniakyrkan. Det var sista söndagen av sju i en serie om bön, och underrubriken för dagen var "Hur ber man när livet krisar och orden tar slut?"
Ibland är man med om något som är på riktigt, som berör och kryper innanför skinnet, och idag var Hambre grym. Han tog sin utgångspunkt dels i sin egen resa de senaste åren med hjärnstress och allvarlig sjukdom, och dels i en bibeltext från Romarbrevet 8 om att Anden vet vad vi behöver även om vi ibland inte ens orkar formulera det.

I dagens gudstjänst möttes världarna. När vanliga, tilltufsade, bitvis sorgsna människor i slutet sökte förbön, tände ett ljus eller bara satt och blundade för att ta in trösten i predikan var det på riktigt. Långt ifrån det starka, snygga och framgångsrika. Nej, riktig tröst till riktiga människor som lever riktiga liv.

"På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." (Rom. 8:26-27)

Vill du höra predikan finns den här.

Livlina

Igår kväll hade vi cellgruppskväll. I vår kyrka erbjuds alla att vara med i en s.k. cellgrupp (i andra församlingar kan det kallas det bönegrupp, hemgrupp...). Poängen är att man tillhör en mindre gemenskap på ca 10 personer, som man relaterar till lite närmre än vad som är möjligt vid gudstjänster och annat.
Den grupp vi tillhört i många år växte sig för stor, så nu i höst har vi delat den i två. Det är därifrån ordet cellgrupp kommer - tanken är att man växer och på sikt delar sig i två.
Vi har precis börjat mötas, och det känns fantastiskt bra. Vi möts varje vecka hemma hos någon av oss. Vi fikar, samtalar om allt möjligt, läser någon bok eller bibeltext och ber för och med varandra. Enkelt och utan några märkvärdigheter.

När jag och frun åkte hem från Karlssons igår, var eftersmaken väldigt god. En go kväll med både djupa samtal om livet och våndorna, men också skratt och vardagssnack. När någon sedan nämner ens namn i förbön är det faktiskt lite märkvärdigt. Mitt i våra brustna och stapplande liv med vardagsbestyr, segrar, nederlag och allt annat är Gud närvarande och bär oss.

Min känsla är att många som kanske inte är redo för gudstjänster och kyrkaktiviteter skulle må jättebra av att få tillhöra en sådan här grupp. För mig är det en av livets livlinor!

Axis of evil

Hängde igår kväll framför TV:n, och såg några stand up-killar från USA. De gör en show tillsammans, och har det gemensamt att alla har sitt ursprung i olika länder i mellanöstern. De kallar sig för "Axis of evil comedy tour" (bara namnet...!), och är helt fantastiska! Du kan kolla in dem här.
Deras budskap om hur det är att leva med arabiskt ursprung i USA efter 11 september var egentligen djupt allvarligt, men levererat med så mycket humor och självdistans. Jag och frun låg i varsin soffa och garvade rått. Det som slog oss var just hur de använde humorn som effektivt vapen. Vill man att folk ska uppfatta ett allvarligt budskap och suga åt sig det som en svamp finns det inget effektivare sätt än att åhörarna garvar igenkännande. Sedan satte de den ena allvarliga punch-linen efter den andra. Enormt skickligt, och oerhört kul!

Hittade den här. Kanske inte så man välter av glädje, men ändå...



Bilden har jag lånat här.

All trösts Gud

Jag har ju tidigare skrivit om Guds egenskaper. Kristen tro är så intimt kopplad till vem Gud är: Om man inte tror gott om Gud, då blir tron en börda att bära. Om Gud är gniden, felsökande och opålitlig är det bättre att inte ha med honom att göra.
Jag samtalar ibland med människor i nöd, och när allt rasar reagerar vi olika. För en del blir tron det man håller fast vid, och som skänker hopp, men för andra kommer frågorna: Har Gud övergett mig nu när allt verkar gå åt skogen? Har jag straffat ut mig?

I Gamla Testamentet beskriver en av profeterna hur de avgudar som Israels folk frestades att tillbe funkade. (Egentligen gäller detta avgudar även i vår tid.) De snickrades ihop av hantverkare, fästes upp för att inte välta, bars omkring när det skulle flyttas... (Jeremia kapitel 10). Profeten jämför dem med bibelns Gud, som är det motsatta. Han är inte skapad till vår avbild, utan har skapat oss till sin avbild. Han har höga tankar och syften med våra liv och är den som bär oss. Kristen tro är inte primärt en fråga om moralfrågor eller beteendekoder. Kristen tro är motsatsen till avgudarna i Jeremias bok. Kristen tro handlar om att Gud bär våra liv, och att han är ivrig att förlåta och upprätta.
En av de tjusigaste beskrivningar bibeln ger av Gud lyder så här: "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud." (2 Korintierbrevet 1:3)

Det är min djupa erfarenhet, både i mitt eget liv och i samtal med andra: Gud är barmhärtig och tröstande! Vilken är din erfarenhet?

Vigselrättens vara eller icke vara...

Debatten har den senaste veckan eskalerat i Sverige när det gäller äktenskapsbegreppet. Den utlösande faktorn är naturligtvis regeringens besked att man inte lyckats lösa frågan om könsneutrala äktenskap. Kyrkornas vigselrätt har ju därför återigen aktualiserats. Jag är inte politiker och ger mig inte in i partipolitik, utan skulle vilja fundera över frågan utifrån den kristna friförsamlingens horisont. Jag har själv brottats en del med frågan om vår vigselrätt, och för mig handlar den om två perspektiv:

- Först och främst finns det rötter i frikyrkan som har med frihet från staten att göra. Vigselrätt för frikyrkor är en relativt ny företeelse med ca 50 år på nacken, och innan dess var det förbehållet prästen i Svenska kyrkan att viga. Vigselrätten kan därför inte på något sätt vara en fråga som har med vår självförståelse eller identitet att göra. (Jag tror dock att det för många i våra sammanhang varit en viktig symbolfråga att staten "erkänner" frikyrkosamfunden genom att ge vigslarna juridisk giltighet.) För en rörelse med ett baptistiskt arv finns det goda skäl att avsäga sig vigselrätten och i så liten utsträckning som möjligt sitta i knät på staten. Det är, alldeles oavsett frågan om könsneutrala äktenskap, en fråga om trohet mot våra rötter. När det sedan gäller Svenska kyrkan kan man ju fundera över om det är rimligt att man har kvar myndighetsutövning i enskilda frågor sedan skilsmässan från staten...?

- För det andra har frågan med själva äktenskapsbegreppet att göra. Det är alltid knivigt att uttrycka detta, då man omedelbart uppfattas som homofob och mörkerman. För mig är det dock så att äktenskapet är förbehållet en relation mellan en man och en kvinna. Det har inget med politik att göra, och inte heller med människosyn. Det handlar snarare om bibelsyn, och en grundläggande idé om att Gud faktiskt har en avsikt med äktenskapet. Det innebär inte att exempelvis vi i vår kyrka stänger ute människor eller ser ner på dem. Nej, det handlar om äktenskapsbegreppet. Jag tror dessutom att det i längden blir helt omöjligt att parera alla motstridiga intressen och påtryckningar i frågan. Självfallet är inte äktenskapsfrågan utredd med mindre än att en präst/pastor på sikt kommer att tvingas viga också homosexuella.

Med dessa två perspektiv i ryggen sällar jag mig till de som menar att både kyrka och frikyrka bör avsäga sig vigselrätten. Utifrån min horisont är det det enda rimliga.

Det är fler som ber än som tror!

Vi har en serie gudstjänster i Betaniakyrkan under hösten på temat bön. Det finns flera skäl till det. Ett är att vi kände ett behov efter allt kyrkbyggsnack om klinkers, takplåt och lånekalkyler att fokusera på det innersta av församlingens liv, om att samtala med Gud.
Det andra skälet är att jag någonstans i förbifarten hörde om en gallupundersökning där fler svarar ja på frågan om man ber än på frågan om man tror på Gud. Jag tror det står för att man ryggar lite inför att formulera en tro - det känns som stora ord eller alltför fixerat vid dogmer. Däremot ligger det närmre till hands att be. På ett plan blir bönen mindre komplicerad än tron, och de flesta människor verkar då och då hamna i situationer när man har nära till bön, oavsett bekännelse eller inte.

För mig är bön något i grunden ganska okomplicerat. Bön handlar om relation, och om att avbörda sig hos Gud. Han, som vet allt, behöver inte informeras, utan bönen handlar om förtrolighet och vänskap. I bönen kan man både uttrycka sin tacksamhet, men också desperat be om hjälp eller förlåtelse.

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar. Då ska Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Filipperbrevet 4:6-7)

Vilka funderingar har du kring bön? Goda och dåliga erfarenheter? Känner någon igen sig i att det är lättare att svara ja på om man ber än på om man tror?

Fredrik

Ps. Har du vägarna förbi, så är det gudstjänster i Betaniakyrkan, Åbytorp fredag kl 19, lördag kl 16 och 19 med Mikael Hallenius som talare. Välkommen!

Tro och politik

I dessa presidentvalstider kan man inte låta bli att slås av hur annorlunda det är i USA jämfört med här i Sverige. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre, men absolut annorlunda. I en amerikansk valrörelse är Gud mycket mer närvarande i samtalet: Den presidentkandidat som inte har en kristen bekännelse är körd. Självfallet bäddar det också för massor av hyckleri och spel för galleriet när det gäller trosfrågor i valrörelsen.
Kanske det problematiska ändå inte handlar om att tron är så offentlig - det kan jag personligen se vissa poänger med. Frågor som rör tro och Gud får plats i det offentliga rummet i USA, något som länge varit tabu i svenskt medieklimat.

Nej, problemet är ett annat. Jag läste en artikel i tidningen Dagen förra veckan, där man beskrev hur omöjligt det fortfarande är i många kristna sammanhang att vara demokrat. För många amerikaner är en kristen som tar sin tro på allvar synonymt med en viss politisk riktning. Detsamma gäller i vissa kretsar i Sverige - man kopplar samman tron med partipolitik. Jag tror det är väldigt olyckligt, och djupt obibliskt.
Det är obibliskt i meningen att man aldrig kan tvingas in i ett politiskt fack för att omfatta kristen tro. Då uppstår samma problematik som i Galaterbrevet, där brevets mottagare släppt in en idé om att tron på Jesus inte räcker, utan att man också måste tvinga på de grekiska nya troende en hel rad judiska religiösa regler och seder. Paulus värjer sig mot det, och hans lidelsefulla brev handlar om att det räcker med tron på Jesus.
Är kristen tro politisk? Ja, och nej. Kristen tro måste vara politisk när det handlar om orättfärdighet, vården om svaga och fattiga mm. Martin Luther King och Desmond Tutu är lysande exempel på att levande kristen tro också är politisk. Däremot kan tron aldrig tvingas in i partipolitiska fållor. Jag ser stora poänger med kristna som engagerar sig i partipolitik. Problemet uppstår när en partipolitisk riktning blir synonym med kristen tro.

Kort sagt: Amerikaner måste inte bli republikaner för att vara radikala Jesusefterföljare, och svenskar måste inte bli kristdemokrater för att vara trogna mot Jesus.

I dagenartikeln citeras singer/songwritern Derek Webb, som skrev en låt för några år sedan som heter "A king and a kingdom":

there are two great lies that i’ve heard:
“the day you eat of the fruit of that tree, you will not surely die”
and that Jesus Christ was a white, middle-class republican
and if you wanna be saved you have to learn to be like Him

my first allegiance is not to a flag, a country, or a man
my first allegiance is not to democracy or blood
it's to a king & a kingdom


Kunde inte sagt det bättre själv...

Kommunikation

Jag är fortfarande helt knockad av konserten med Take 6 i söndags kväll. Kom på mig själv med att ömsom sitta och gapflabba och ömsom ha ett fånigt flin i hela ansiktet för att det var så extremt bra. Sång i världsklass parat med show, humor och allvar. Helt grymt. Folk stod i bänken och stampade, skrek, klappade med... De hade verkligen en förmåga att nå sin publik, och festen uppstod i mötet mellan Take 6 och en lyrisk publik. En totalupplevelse.
Var först lite tveksam till nya skivan "The Standard", men den växer absolut i längden, och att det går att köra de grejerna live visar kapaciteten. Jag är helt knäckt.

Har annars haft en riktigt go vecka på Götabros 10-dagars bibelskola Apollos. Fantastiskt att få möta människor som längtar efter undervisning och som bara suger åt sig. När det inträffar blir man en bättre lärare. Det är märkligt hur mycket i kommunikation som handlar om mottagande. Man kan säga samma sak till två olika grupper och få helt olika lektioner.
Jag är själv ganska beroende av att få gensvar. Det måste inte vara positivt eller berömmande, men någon sorts dialog och tvåvägskommunikation är helt nödvändig i ett klassrum. Intressant med den dynamiken och vad det kommer sig att den ibland infinner sig och ibland fullständigt saknas... Är det någon som har något lästips i ämnet? Skulle vara kul att förstå detta lite bättre.

Bilden har jag lånat här.

Laddad!

Nu har laddningen inför kvällen gått in i någon sorts överljudsfart: Ikväll är det Take 6-konsert i Stockholms konserthus. Jag har extrema förväntningar, men är inte orolig. De kommer att infrias av förmodligen världens bästa vokalgrupp.

Lite körigt...

Har haft en riktigt körig vecka med lite av varje, och därför varit usel på bloggen. Tillbringade bland annat två dagar på s.k. RIO-konferens om folkbildning, och lärde mig en hel del om hur det funkar. Sverige är i det här avseendet smått unikt, med en fantastisk värld av kurser och utbildningar på folkhögskolor. Jag sitter i styrelsen för Örebro folkhögskola, och det är så påtagligt att det som händer där betyder skillnaden för många människor.
I kväll började bibelskola Apollos på Götabro, och jag är tillsammans med Rigmor Holst ansvarig för 10 dagars bibelkurs. Det finns en tjusning i den korta, intensiva bibelskolan. En del har längtat i många år efter att få komma ifrån jobb och annat för att gå en sådan här kurs, och det märks i hela atmosfären. Man är hungrig och önskar hela tiden läsa och förkovra sig. Då är det smörigt att vara ledare och lärare. Mitt ämne för veckan handlar om Guds karaktär och vår efterföljelse. Om vi ska följa Honom och dessutom likna Honom - vem är Han då? Det blir spännande att dels läsa texterna, och dels försöka parera en del av det vår tid och kultur dyvlar på Gud.
Nåväl. Jag återkommer i ämnet under veckan.

Skriv på för Afrikas bönder!

Jag fortsätter idag på samma spår som i förra posten. Organisationen ONE (se posten från den 7 oktober) driver just nu en kampanj.
Ett förslag har lagts i EU att ge 1 miljard Euro till kämpande bönder i Afrika. Pengarna finns över från 2008 års EU-budget, och består mestadels av outnyttjade jordbruksstöd.
Beslutet ska tas under hösten och vintern, och du kan vara med och påverka detta genom att skriva under begäran. Klicka på bilden ovan, så kommer du till ONE-kampanjens sida för just denna aktion.
Världsbanken uppskattar att stöd just till jordbruk är ungefär dubbelt så effektivt som annat stöd för att minska fattigdomen. Detta känns som ett bra sätt att enkelt göra något för den enkle bonden, som ofta är en ensam kvinna, i den mest utsatta delen av världen.

Fredrik

Tiotusen barn!!!

Jag besöker ibland DATA:s hemsida. DATA är en organisation grundad av bland andra U2:s Bono för att bevaka frågor som har med Afrika och fattigdomsproblematiken att göra. DATA är en förkortning för Debt, AIDS, Trade, Africa, och de bevakar bland annat de s.k. millenniemål som FN satt upp när det gäller tredje världen. För den som, likt mig, tenderar att ständigt glömma bort dessa frågor till förmån för klassisk I-landsproblematik av typen "jag vill ha ett större minneskort till min telefon", är det inte så dumt att påminna sig ibland.
Organisationen DATA är också tätt sammanlänkade med en rörelse som kallas ONE. Jag skickar idag med en video de gjort som dels beskriver vad som verkligen uträttats de senaste åren när det gäller fattigdomsbekämpning, men också hur mycket som återstår att göra. Det går lite fort i filmen, men den är riktigt bra. Besök gärna hemsidorna för både DATA och ONE för att kolla vidare.

Personligen glömmer jag aldrig när Emma Thorén stod på stora scenen i den allkristna Torpkonferensen för några år sedan och kollekttalade till en fullsatt lada vid en nattkonsert. Hon sa: "Varje dag dör över tio tusen barn av svält, och det tycker jag är för djävligt. Och just nu sitter en del av er och är mer upprörda över att jag just svor på ett kristet möte än över tiotusen döda barn."

Den visste var den tog...

Vilken höjdare!

Efter många om och men hade vi invigning av nya kyrkan i helgen. En fantastisk upplevelse! I lördags var det öppet hus med mingelkväll. Färgen var på sina ställen knappt torr - några gick och målade ett sista räcke samma förmiddag. I barn- och ungdomskyrkan var det full rulle med lek, program, biljard, pingis mm, och i stora, nya delen var det fullsmockat med folk. Ca 425 personer kom på lördag kväll. Söndag förmiddag var det festgudstjänst med barnkör, vuxenkören, fullt komp och blåssektion, dansare mm. och 275 gudstjänstbesökare. Det var en fantastisk upplevelse att få predika i nya kyrkan, och känna att alla åren av diskussioner, vånda, bön och satsning gick hem.
Gud är god!

Jag kom att tänka på ett längre citat från Bill Hybels, pastor i Chicago i USA.

"No other organization on earth can change the human heart and transform society. But the church can. There's only one power in the world that can change the world; it's the power of the love of Jesus Christ; the love that conquers sin and wipes out shame and heals wounds and reconciles enemies and patches broken dreams and ultimately changes the world one life at time. The radical message of that transforming love has been given to the church. There's nothing like the church when it is working right. It comforts the grieving and heals the brokenhearted; it builds bridges to the seekers and offers truth to the confused. It provides resources for those in need. It breaks the chains of addictions; it frees the oppressed, and offers belonging to the marginalized world. In the church people must feel God's love and that is that they are loved in spite of their waywardness and sin. Whatever the capacity for human suffering, the church has a greater capacity for healing and wholeness." Bill Hybels

En sådan kyrka vill vi vara. Vi är inte framme, och det finns självklart det som inte funkar, men målet är klart. Församlingen är väldens hopp! Välkommen till Betaniakyrkan när du vill.

Fredrik

Heldag

Pustar ut efter en intensiv dag. Började med planeringsmöte i Habo med mötesgruppen för Torpkonferensen. Arbetet med kallelser av talare, sångare etc pågår i princip året runt. Vi har idag upprättat en plan som vi hoppas kommer att hålla. Den lilla haken är att alla medverkande inte är tillfrågade än, så det visar sig i dagarna hur det går med drömuppställningen.
Fortsatte med en ganska körig eftermiddag i telefonen med allt från pastorsrelaterade omsorgsfrågor till betalplaner för sista fasen av bygget. Det är ganska mycket denna vecka, med invigning av ny kyrka till helgen.
Avslutade kvällen med ett arbetspass i kyrkan. Det känns både bra och dåligt - det fina är att visst händer det mycket, och det blir kanonbra, men haken är att det är mycket kvar att göra innan festligheterna på lördag...

Känns som om vi kommer att nypa oss i armen i helgen när invigningen äger rum: Detta har vi väntat på sedan typ 2002!
Om du inte fått någon inbjudan får du det nu. Gå in här och läs mera. Varmt välkommen på lördag, vem du än är!

Fredrik

IKEA

Har återigen utsatt mig för IKEA en helg då alla just fått löning. En otroligt obehaglig upplevelse. Är på jakt efter vettiga, billiga och funktionella möbler till nytt kontor i kyrkan. Vi har fått för oss att vi ska sitta i samma rum alla tre anställda, och därför behövs små, smäckra skrivbord. Billigt blir det, men priset är högt ändå.
Ett besök på IKEA en söndag eftermiddag kräver sin man. Står på gamla vanliga stället, precis där tag-själv-lagret börjar, och väntar på hustrun som alltid fastnar i avdelningen med blommor och doftljus. Själv får jag panik, astma och allergiska reaktioner på IKEA i allmänhet, och vid doftljusen i synnerhet.
Bäst jag står där kommer jag att tänka på en krönika av Marcus Birro. Ingen beskriver detta så mitt i prick som han. Läs själv här.

Hotel Rwanda

Jag är helt tagen, alldeles omskakad.
Igår kväll var jag gräsänkling, och bestämde mig för att titta på DVD:n ”Hotel Rwanda”. Den har legat i hyllan i flera år. Man kan inte se en sådan film med familjen på fredag kväll, men nu var det läge. En otroligt bra film, och väldigt skakande. Har du inte sett den, måste du göra det. Den utspelar sig under det brutala folkmordet i Rwanda 1994. Under ca 100 dagar mördades nästan 1 miljon människor, och omvärlden agerade i princip inte alls. FN övergav Rwanda och lät folkmordet ske. Man lekte med ord och diplomatiska formuleringar för att slippa ifrån ansvaret.

Jag funderar på flera olika saker under tiden jag tittar:

Vad är det som händer i en grupp människor när hatet utan tyglar släpps löst? Människan verkar vara kapabel till extrem ondska. Psykologen John White skriver i boken Förändring från insidan (Libris förlag) om något han kallar ”vilddjuret i källaren”. Han menar att människan genom en rad olika kontrollmekanismer klarar att tygla vilddjuret/mörkret inombords, men att inneboende synd, i vissa extrema situationer, gör henne kapabel till nästan vad som helst.
I ett civiliserat samhälle finns det regler, principer, moral mm som håller vilddjuret i schack.
Men så släpps det lös av olika skäl: Vid 1900-talets början, exempelvis, demonterade nya filosofier, en förändrad människosyn och en ny politik det som tidigare ansetts medmänskligt. På sikt var detta med och bäddade för Hitlers intåg på scenen. Där skapades en grogrund för förintelsen.
Kort sagt: Den moral, etik och människosyn som hållit "vilddjuret" i schack demonterades, mörkret släpptes löst och till synes skötsamma medborgare blev medbrottslingar i ett av världens värsta blodbad.
Något liknande verkar ha hänt i Rwanda. Någonting som inte kan beskrivas som annat än ondska slog ut i full blom. Som om krafter inte tillsattes, utan frigjordes ur människan. Krafter hon redan var i besittning av... Vad tror ni, kan White ha en poäng, eller hur ska man förstå något sådant här?

Det andra jag tänker på har med västvärldens agerande att göra. I DVD:ns extramaterial intervjuas hotellföreståndaren som porträtterats i filmen. Han säger rakt ut ungefär så här: "Det finns inget av värde i Rwanda. Inget guld, ingen olja och inga diamanter. Alltså lämnade västvärlden oss åt vårt öde."

Vilken orättfärdighet!

Bilden har jag lånat här.

Vem är det jag talar med?

Försökte för ett tag sedan påpeka problemet med anonymitet i en kommentar på den kristna bloggen Aletheia. Signaturen Haggaj – en i trion som startat Aletheia – väljer att vara anonym. Eftersom inläggen ibland är ganska raljanta och tillspetsade, försökte jag påpeka att det ibland blir problematiskt med trovärdigheten när man inte vet vem som skriver. Jag gav dock upp ganska snart, då det var svårt att föra ett meningsfullt samtal.

Jag har inga problem med att exempelvis en kommentator på en blogg väljer att vara anonym. Problemet, tycker jag, är när en person som fått en ganska rejäl plattform (Aletheia är en av de mest välbesökta kristna bloggarna just nu) är en person vi inte vet något om.

Så här tänker jag: I andra sammanhang är vi ganska noga med vem som säger saker. Det räcker inte att ett uttalande är sant, vi vill också veta vem som levererar det. När vi bedömer förkunnelse och förkunnare gäller självfallet principen: Är detta en trovärdig person? Lever vederbörande som han/hon lär? Hur ser det ut på de klassiska områdena pengar, sex och makt – är livsstilen överensstämmande med orden och undervisningen? Finns det trovärdiga relationer runt den som talar/skriver/predikar? För de flesta är detta alldeles självklara frågeställningar.

Vi har ju sett en del spektakulära och omtalade historier de senaste åren i den offentliga, kristna världen. Exempelvis händelserna kring predikanten Todd Bentley och mötena i Florida nyligen har granskats just med hjälp av liknande frågeställningar: Vem är denne Bentley? Vad står han för, och hur lever han? När det uppdagades att han levt i en ”otillbörlig relation” som det kallades, blev detta viktiga frågor för att bedöma trovärdigheten. Bentleyhistorien får här tjäna som ett exempel - det finns många andra.
Till och med i sekulära, politiska sammanhang råder denna princip. De moderata ministrar som fick avgå bara dagar efter sin utnämning föll inte på vad de sagt, utan på hur de själva levde upp till de förväntningar man kan ha på en ledande person.

När Paulus ställer upp kriterier för vem som kan leda i församlingen fokuserar han inte i första hand på vad man kan, utan på hur man lever (1 Tim. 3:1ff). Trovärdighet och täckning för det man säger blir viktigt.

När man blir en röst i bloggvärlden (eller i något annat forum för den delen) som många människor lyssnar på, och väljer att vara anonym, uppstår ett problem. Om man likt Aletheias företrädare ifrågasätter enskilda pastorer och till och med vid något tillfälle kräver deras avgång måste vi andra få ställa den självklara frågan: Vem är det som skriver detta? Kan man ifrågasätta andras trovärdighet utan att påvisa någon egen? Blir inte det en logisk kullerbytta?

Ge gärna kommentarer till detta. Jag är inte ute efter att skapa strid, men tror detta är en viktig fråga i dessa bloggtider. Förresten; du får gärna vara anonym när du kommenterar…

Jesus i Nerikes Allehanda

I torsdagens utgåva av den stolta publikationen Nerikes Allehanda fanns en artikel om s.k. mandéer. Det är en religiös grupp med rötter i gnosticismen. De beskriver sig själva i artikeln så här: "Man kan säga att vi är gamla kristna, och har samma traditioner som deras gamla traditioner." De förklarar att Jesus finns med i deras religion, men mer som en person i utkanten av händelserna.

Då vore det ju tjänstefel om en pastor inte reagerade med ryggmärgen: Om Jesus inte är central, utan i utkanten, måste man säga att det inte är en kristen rörelse. (Det finns många andra skäl till varför en sådan här gnostisk lära inte kan kallas kristen, men det är en annan diskussion. Idag handlar bloggen om Jesu plats.)
Nåväl. Om Jesus är i utkanten, då är det inte kristet! Kristendom har med Jesus att göra, och ju mer perifer Han blir, desto mindre kristet är det.

Låt mig förklara: En tro som reduceras till dogmer, morallära eller allmän medmänsklighet kan visserligen ha sina poänger, men det är inte kristendom. Allt kokas nämligen ner till Jesu uppmaning: Följ mig! Ju mer upptagen av Hans person, undervisning och exempel jag blir, desto bättre är det. Där finns nämligen kristendomens hela väsen. Jesu liv, död och uppståndelse med allt vad det innebär är inte bara en av poängerna, utan hela poängen.
I en relativistisk kultur verkar allt möjligt kunna kallas kristendom. Vi får för oss att är det bara andligt så är det kristet, eller finns där inslag av barmhärtighet och medmänsklighet så är det väl kristet... Följer någon en gammal tant över gatan betraktas det som kristet.

Sanningen är att ju mer central Jesus är, desto "mer kristet" blir det!
Eller som den gamle sångaren och musikanten Keith Green uttryckte det en gång: "A good definition on a christian is someone who is bananas for Jesus."

Vad är huvudnyheten?

Jag råkade slinka in på en gemensam webportal för tre frikyrkor i ett litet samhälle i Småland. Idén med en gemensam sida för tre församlingar är ju inte så dum, men problemet är att de inte håller igång sajten något vidare.
Det första som möter besökaren är en ruta där det står: "För tillfället finns ingen huvudnyhet att visa." Det är ju också ett budskap från en kyrka...

Visst, vi förstår vad de menar, men tanken skenade iväg: Vilken är kyrkans huvudnyhet? Har vi någon? Finns det inte en risk att modern kyrka och frikyrka någonstans under resans gång tappar kontakten med sin huvudnyhet? Kanske i ivern att vara lite lagom, lite strömlinjeformad, eller bara för att vi själva tappar fokus? Till och med för en del aktiva medlemmar är kyrkan synomym med ord som kultur, aktiviteter, handarbetsträffar, körövningar, årsmöten, fikagrupper, städscheman...
Faktum är att också en pastor kan behöva rikta upp livet emellanåt. Vilken är i så fall huvudnyheten?

Huvudnyheten är att Gud söker kontakt!
- Han har blivit människa genom Jesus.
- Jesus sändes till jorden för alla människors skull, som Guds gåva till en mänsklighet utan förmåga att rädda sig själv.
- Jesus dog på ett kors som ett offer för människans synd. Syndens innersta väsen är att man vänt Gud ryggen och gått sin egen väg.
- Han besegrade döden genom att uppstå på tredje dagen och lever idag.
- Denne Jesus söker kontakt och försoning med varje människa, och detta upprättas genom att man omvänder sig från sitt liv utan Gud och i tro börjar följa Jesus.

"Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste." (Paulus i 1 Tim. 1:15)

Och så säger de att det inte finns någon nyhet att rapportera...!

FRA och naiviteten

Återigen har FRA-lagen varit på tapeten, denna gång i söndagens Agenda i SVT.
Det mesta har ju sagts när det gäller integritetsfrågan och FRA-lagen, men jag kan inte låta bli att kommentera den igen:
Det råder ju helt klart en enorm naivitet i frågan. Statsminister Reinfeldt, till exempel, hävdar att man kan känna sig alldeles trygg med lagen sådan den blev: "Med de kompletteringar som görs i tilläggspropositionen i höst kommer integritetsfrågorna att vara skyddade." Jo tack!
Historien visar ju alldeles otvetydigt att myndigheternas kontroll över den enskilda människan förr eller senare alltid kommer att missbrukas. Idag är den vardagliga övervakningen mer långtgående än någonsin. Tänker ibland på det när jag drar mitt ICA-kort på Maxi i Kumla. De har koll på när jag handlar, vad jag köper, hur ofta jag går dit, vilka märken jag föredrar, hur kostnadsmedveten jag är, hur påverkbar av reklam jag är... Detsamma gäller min mobiltelefon, där varje steg jag tar kan övervakas om man vill.

De som vill bagatellisera detta hävdar alltid att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta. Det vore ju sant i ett samhälle där myndigheter och makthavare alltid ville varje medborgare väl (efter vilka kriterier det nu skulle bedömas). Historien visar ju dock alltför väl att inte minst den som vill ta sin kristna tro på allvar förr eller senare hamnar i onåd hos makten. Ett samhälle som åsidosätter den personliga integriteten kommer förr eller senare att bli klåfingrig och offra sina medborgare för den "gemensamma goda sakens" skull.
Svensk frikyrka växte fram delvis som en protest mot enhetskulturen. Människan var myndig att fatta sina egna beslut och leva efter sin övertygelse. Risken finns att det som nu händer vrider klockan tillbaka om man inte ivrigt värnar integriteten.

Minns ett mellansnack vid en TV-sänd konsert med Peter Carlsson och de blå grodorna. Peter C drog följande jämförelse: Det nya sättet att bevaka brottslingar är att förse dem med en elektronisk fotboja. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata fångenskapen. Parallellt med detta har varje svensk försetts med en mobiltelefon. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata friheten. Slutsats: Skillnaden mellan frihet och fångenskap är ibland hårfin...

Vilken konsert!

Tänkte inte gå på Kirk Franklins konsert i Örebro, men fick två fribiljetter på kort varsel, och hamnade i Conventum Arena. Allvarligt talat! Det svängde så det svartnade. Det låter ju inte så spännande att gå på gospelkonsert, men den här killen är helt unik. Dels är det ett enormt sväng med världsklass på musikerna, och den lilla kören han hade med sig med 4 kvinnor och 2 män var helt sjukt vassa och lät som om de var betydligt fler. Vem som helst i kören kunde haft en egen konsert.
Dessutom var det ett fantastiskt fokus där en svängig konsert plötsligt gick över i värsta väckelsemötet. Otroligt grymt!
Kirk Franklin sjunger egentligen inte så mycket, och på förhand kunde man undra hur viktig han egentligen skulle vara för helheten. Sanningen är att han intog hela Conventum Arena och med små medel ledde kör, musiker, publik och bjöd på en otrolig upplevelse.
Detta smakade mera!

Ja eller nej!!!

Varje tidning med självaktning måste tydligen ha webfrågor. Ofta ska de vara kopplade till antingen en aktuell artikel eller till en snackis som alla har åsikter om. "Ska Anders Svensson eller Kim Källström starta ikväll?" typ...
Så länge det handlar om krigare på svenska mittfältet kan det ju vara kul med alla proffstyckare, men ibland blir webfrågorna fåniga.

På Aftonbladets web listas några avlidna rockhjältar: Lennon, Bob Marley, Janis Joplin m.fl. Den tillhörande artikeln handlar om att det är för att de är döda vi vårdar deras minne så okritiskt, annars vore en del av dem bortglömda. Och så den obligatoriska webfrågan: Är våra döda rockhjältar överskattade? Ja eller nej. Svarar man ja är alla överskattade, svarar man nej är ingen överskattad. Antingen är man emot alla, eller för alla.

Den fånigaste tidningen i webfrågeligan är nog ändå tidningen Dagen. Dels blir det inte lika tufft med typ 34 svar, och dels blir det ofta en annan dignitet på frågorna. De är liksom inte såna där lättsamma mittfältsfrågor med Svensson/Källström i huvudrollerna som dominerar. Känn bara på dagens bidrag: Agerade abortdemonstranterna i Jönköping rätt? Ja, nej, vet ej. Enkelt och snabbt, men utan nyans.

Kan man verkligen svara ja eller nej på Aftonbladets fråga? Vill man inte få möjligheten att säga: Johnny Thunder var överskattad, men inte John Lennon?
Är inte tidningen Dagens fråga om abortproblematiken mycket mer komplex än ett ja eller nej?
Risken finns att man trivialiserar frågor som måste få ventileras eftertänksamt (och då tänker jag inte främst på döda rockrävar, utan på frågor som abortproblematiken). Det snabbaste, mest förenklade och säljande är inte alltid det som är mest sant.

Fredrik

Högklassig kväll!

Kommer just från en riktigt fin jazzkonsert i kyrkan/byggarbetsplatsen Betaniakyrkan, Åbytorp. Jonas och Sofia Ottosson hade releasekonsert för nya skivan, och ganska gott om folk njöt av många bra, nya låtar och ett fantastiskt hantverk både från Sofias strupe och alla instrumentalisterna.
Känns fantastiskt att vi kan ha en sådan kväll i kyrkan, och att det funkar så bra med nya lokalen. Lite orolig var jag över ljud och akustik, men alla var överens om att detta funkar kanon.

Ideella entusiaster

I den kyrka jag tillhör är det sedan snart ett år full rulle på vårt kyrkbygge. Hela projektet är "ett steg i tro" som vi brukar säga i våra sammanhang. Vi har inte full täckning med alla pengarna på banken, eller garantier för x antal frivilligtimmar. Ändå är det fantastiskt att få vara med om äventyret då många människor ger sig åt samma sak.
Ända sedan i november förra året har vi gjutit, spikat, spacklat mm, och det som slår mig är att så många människor så osjälviskt satsar av sin tid och sitt engagemang. Man talar i Sverige mer och mer om föreningslivet i stort som en döende företeelse, och det kan säkert stämma. På sikt måste mycket förändras, inte minst i frikyrkan.
Men sanningen är att en vanlig svensk frikyrka fortfarande är smått unik när det gäller ett osjälviskt engagemang som involverar tid, kraft och pengar. Det finns sämre saker att ge sig hän åt.
4 oktober är det invigning!

Det var ju det där med makten...

Efter SVT:s program Existens rapportering kring en urspårad kristen församling i Skåne, kan man fundera en del runt frågor som har med makt och kontroll att göra.
Ordet sekt är lurigt, för det används så slarvigt ibland, men en kristen miljö präglad av osund kontroll och makt, hur ser den ut?
Jag delar med mig av några kännetecken jag själv noterat:

- Påverkan tar sig alltid ”andliga uttryck”. Ledaren ger inte uttryck för sin personliga åsikt, utan styr genom tilltal och upplevelser som blir svåra att ifrågasätta.

- Man fjärmas från sin egen familj. Ofta utvecklas en lära/ideologi som går ut på att det är ädelt och berömvärt att åsidosätta sina närmaste för Guds eller församlingens skull.

- Det är inte tillåtet att ställa kritiska frågor. Kritik framställs som något som alltid är negativt. (Bibeln, å andra sidan, talar om kritik i positiva ordalag: ”Försmädliga miner sårar, rättfram kritik skapar fred.” (Ords 10:10) ”Bättre öppen kritik än dold kärlek” (Ords 27:5)

- Man får inte ha en annan uppfattning än ledarens. Över lite tid börjar undervisningen handla om att "stödja ledarna i visionen" och inte "ha en kritisk ande".

- Alla börjar bete sig som kopior. I en osund, auktoritär miljö kommer kopiorna som på beställning. Där vågar man inte sticka ut för mycket, utan klär sig, talar och för sig som den ledare alla ser upp till. Det blir lite som dansbandsfabriken i Galenskaparna. Det kommer in original i ena änden av maskinen, och i den andra kommer slimmade dansband som alla ser likadana ut.

- Man ställs i någon form av skuld till ledaren/sammanhanget. Den enskilde medlemmen vågar inte bryta med sammanhanget eller kritisera något, för det finns inbyggda lojaliteter som binder och kontrollerar.

- Förtäckta hot. Om det eskalerar och verkligen blir sektliknande, utsätts man för förtäckta hotelser likt de som verkar ha förekommit på Kristet Center Syd i Skåne: "Om du lämnar gemenskapen kan vi inte garantera beskydd över dina barn."

Har du erfarenhet av liknande miljöer? Stämmer beskrivningen? Den kan säkerligen kompletteras med fler karaktärsdrag. Samma grundmekanismer kan säkert driva maktmänniskor i andra miljöer än uttalat kristna. Skriv en kommentar, vetja!

Fredrik

Dags att börja ladda

Jag fortsätter funderingarna om makt och andlighet en annan dag. Hinner inte nu. Men det börjar bli dags att ladda upp inför höstens musikupplevelse. Jag är lycklig ägare till biljetter till Take 6 konsert i Stockholm i oktober. Minns fortfarande första gången jag hörde dem på skiva. Ett av mina verkliga "defining moments" när det gäller musik. Någon hade pratat om en ny grupp grymma, svarta killar som sjöng a capella, men det jag hörde när samma någon satte på mig ett par hörlurar liknade inte något annat. De får andra a capella-grupper (läs Real group) att framstå som försiktiga adepter från kulturskolan. Har i 20 år drömt om att se dem live. Nu är det på gång. Känn till exempel på denna!

Oreflekterade sheriffer

Igår kväll sändes andra avsnittet av höstens Existens. Granskningen av församlingen/affärsrörelsen med pastorn/sheriffen Christer Segerliv fortsatte. Man slås av en rad saker. Jag skulle framöver vilja ta upp några fenomen som har med osund kontroll att göra, men vill idag bara konstatera att denne Segerliv, som han kallar sig, verkar ganska korkad. På frågan varför de tonat ner en tidigare extrem undervisning om demoner svarar han att "vi bytt stil". Ungefär som en klädaffär som börjat med nytt utbud, eller som när Posten byter logga... "Varför då", frågar reportern. "Det vet jag inte", svarar pastorn.
Som kristen ledare måste jag ständigt ägna mig åt reflektion och självkritik. Om något överbetonats eller blivit fel måste förändringen teologiskt kunna motiveras. Man betonar inte bara vissa saker, eller "byter stil" för att liksom hitta ett koncept. Som kristen måste jag stämma av dels mot bibelns sanningsanspråk, och dels mot människors mående. Blir det här bra? Har jag på fötterna när jag säger eller gör såhär? Vad blir "frukten", för att använda bibelns språk. Den som utsätts för osunt maktutövande måste ställa samma frågor.

Gud bevare oss när kyrkan blivit ett koncept. När den leds av entreprenörer med Bert Karlsson-komplex istället för av reflekterande, lyssnande och teologiskt medvetna ledare.

Fredrik

När tron är på riktigt

Jag häpnar övet allt konstigt som rapporteras om kristna. Media fullständigt svämmar över av rapportering om kufiska och konstiga företeelser. Ikväll visas ett reportage i programmet Existens, och jag anar redan att det blir konstigare än lovligt...
För mig blir det lite schizofrent. Jag tror mig ha upplevt något helt annat, något som inte platsar på en freak show eller i samma andetag som Knutby, Åke Green och G.W. Bush.
Tycker dock inte man ska försöka uppfinna det berömda hjulet än en gång, utan lämnar i stället ordet till prästen och diktaren Nils Bolander, som uttryckt det bättre än de flesta:

SKROTHANDLARE

Du store skrothandlare Jesus Krist
kasserade plogjärn köpte Du sist
För en rostig och utbränd människospis
bjöd Du genast ett skyhögt pris.

Du drar med Din kärra jorden kring
och letar upp det som är ingenting.
Skrotsaker här, skrotsaker där
strax blir det fråga om affär.

Din skarpblick kan finna en rikedom i
ett hjärtas trasiga maskineri
Ett liv som värderas till mindre än noll
spelar för Dig en svindlande roll.

Du räddar Per Gynt men krossar Brand
med Din obegripliga skattsökarhand.
Ett kättjefullt skarn och ett viljelöst flarn
gör Du om till ett ljusets barn.

Ett värde som världen ej kan förstå
finner Du i de förskjutna små.
Ibland kan det hända Du rakt inte ser
galoner som blänker och framgång som ler.

Det är som vore Du döv och blind
för många som slörar för förlig vind
----
Du store skrothandlare Jesus Krist
Du har köpt mig dyrt i min svåra brist.

Nils Bolander

Den här erfarenheten känner jag igen mig i: Gud, som i sin barmhärtighet ser till vanligt folk med brustna och stapplande liv.
Han är den store skrothandlaren!

Fredrik

Tron och offentligheten

Har läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" i sommar. En mycket välskriven och bra biografi, fri från en massa tröttsamma omnämningar av varenda gammal sketen slöjdlärare och fotbollstränare som nästan alla biografier är fulla av (Bill Clintons ex-vis...).
Boken, som främst handlar om rasfrågan och hur det är att växa upp som svart, men ändå inte (mamman var vit amerikan, och pappan svart kenyan), ger mycket att fundera över.
Ett starkt avsnitt i boken handlar om när Obama besöker en kyrka. Han har tidigare varit väldigt skeptisk till tro och kyrkor, men här händer det något. Han hör pastorns predikan, och blir starkt berörd. En liten pojke jämte räcker honom en näsduk, och då märker han att han själv sitter och gråter så tårarna rinner.
När jag läste detta insåg jag att det är stor skillnad mellan olika kulturer. Det känns nästan omöjligt att ett sådant avsnitt skulle kunna vara med i en motsvarande bok av en svensk politiker. Visst är det tröttsamt ibland med sammanblandningen mellan tro och politik i USA, men detta kändes genuint på något sätt. Jag jämför med Göran Persson som satt i TV härom året och sjöng läsarsånger. Det görs på ett sätt som har ett löjets skimmer över sig. Obama, däremot, bjöd in oss i sin egen genuina upplevelse med själslig kamp och starka känslor.
Drar mig också till minnes när en friidrottare intervjuades härom året efter en seger, och talade om hur tacksam han var till Gud för sin talang och att han fick leva ett så rikt liv. Svenske reportern översätter lite snabbt att han är så tacksam till livet, typ.
Det är som om tron och de andliga frågorna inte får plats i vår offentlighet. Som om det är lite pinsamt. När det väl händer är det avarterna och det yttre som behandlas. Då handlar det om Knutby, Åke Green eller liknande, men vanliga människors genuina tro anses suspekt och nästan löjeväckande.
Min aning är att svensken hör för lite av den sortens berättelser. Kanske är dags att ändra på det!

Fredrik

Tillbaks i sadeln

Hej, hej!
Har varit extremt dålig, för att inte säga obefintlig på bloggen i sommar. Kände mig ganska trött på datorer, maskiner och koder när semestern drog igång, så det blev en rejäl svacka. Är härmed tillbaks, och tänker vara flitigare framöver.
Sitter och lägger sista handen vid morgondagens predikan från Uppenbarelseboken 3. Församlingen i staden Filadelfia får budskapet att Gud öppnat en dörr för dem som ingen kan stänga. Hoppas det kan bli något matnyttigt för oss som firar gudstjänst i morgon kväll.
Om du inte brukar gå på gudstjänst är du varmt välkommmen. Ingen kommer att överfalla dig eller försöka värva dig, utan man kan komma för att bara speja och lyssna.

Fredrik

Konsumismen

Läser en krönika i dagens DN om konsumtionshysterin, och drar mig till minnes en situation för några år sedan. Jag finns med i programgruppen för det kristna evenemanget Torpkonferensen. Varje år trycks ett programblad med info, program men också annonser. De som köper annonser i bladet relaterar ofta till kristen tro på något sätt, men inte alltid.
Denna gång hade Mariebergs köpcentrum köpt en helsidesannons. Det blir lite pengar för Torp. När vi gick igenom korrekturen inför programmets tryck såg vi annonsen. Mariebergs devis var "MER SHOPPINGNÖJE!".
Vi blev omedelbart provocerade av rubriken. Shopping som nöje, är det inte något sjukt med det? Kontrasten med motstående sida i programbladet var slående: På andra sidan fanns en annons från satsningen "stoppa fattigdomen.nu". Att se dessa två annonser jämte varandra ställde oss inför ett vägval. Kan vi som kristen rörelse ställa oss bakom en ohämmad konsumism? Kan den rörelse som arbetar med bistånd, mission i tredje världen, barnhem, brunnsborrning mm hylla köpkrafterna utan något mått av eftertanke?

Hur det gick? Vi utmanade Mariebergs köpcentrum att ändra i annonsen så det inte stod shoppingnöje. De vägrade förstås - deviser och slogans ändrar man inte på i första taget. Så vi avböjde annonsen och därmed intäkten. Det kändes som en viktig markering, inte minst inför oss själva. Det handlar om att värna ett sunt förhållande till prylar och pengar, men också om något djupare. Det går att bokstavligen sälja sin själ för några tusenlappar...

Principryttarna och barmhärtigheten

Två nyheter den senaste veckan får mig att fundera:
Den första läste jag i dagens Nerikes Allehanda. En man har köpt en sprillans ny miljöbil, och har därmed rätt till en miljöbonus på 10.000 kronor. Problemet är att det bara är bilens förste ägare som får bonusen, och bilen är först registrerad några timmar på bilhallen som sålt den.
Det är nu stört omöjligt att få ut premien, trots att kunden inte gjort något fel. Vägverket hänvisar till regelverket, och hävdar det inte spelats helt efter reglerna. Tanken att lösa det smidigt, och framför allt fixa till det så det blir bäst för kunden, verkar inte ens korsa sinnet på vägverkets byråkrat.

Den andra historien handlar om Ingar och Arvid i Gislaved. De har varit gifta i 63 år, och Ingar bor nu på kommunens vårdboende. Ansvariga politiker och tjänstemän nekar Arvid, drygt 90 år gammal, att flytta med, för han anses för frisk för det. I praktiken innebär det att löftet som gavs för 63 år sedan att hålla ihop "tills döden skiljer oss åt", mynnar ut i "tills Gislaveds kommun skiljer oss åt". Då ansvariga ställs mot väggen hänvisar de till regelverket i socialtjänstlagen.

Det är skillnad på miljöbilar och livslånga äktenskap, men en likhet finns mellan dessa historier: Principer och regelverk står över smidighet, medmänsklig empati och barmhärtighet. Principerna följs så slaviskt att alla förlorar på det. Man kan bara ana hur dyr hanteringen av alla överklaganden etc kommer att bli för vägverket.
När det gäller Arvid och Ingar i Gislaved är det ännu mer absurt. Deras sista år i livet solkas av en principryttare på kommunhuset.

Det finns ingen grupp i Jesu närhet som han anklagar så hårt som fariséerna. En av de saker han har allra svårast med är deras brist på barmhärtighet och empati. De drivs av principer och regler, men ser inte enskilda människor.
För fariséerna handlade inte principerna om miljöbilar och äldreboende, utan primärt om religiösa handlingar och regler:
"Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet." (Matt. 23:23)
Jesus tar ställning, och hans anklagelse handlar inte om att det är fel med principer. Varje människa måste dock para sina principer och ädla idéer med massor av barmhärtighet och empati.

Lyssna på detta

För ganska precis ett år sedan hörde jag David Crowder Band i Willow Creek, Chicago. En fantastisk lovsång. Lyssna på deras "Here is our king". När de sjöng den i Willows nya kyrka med ca 7.000 gudstjänstbesökare var det tryck!

Nördar!

Såg på fotbollskväll i måndags och bara njöt. Dels blir jag lycklig av så fantastiska fotbollsartister med framför allt Zlatan i högform, men där fanns också något annat. Tänk att människor kan vara så extremt passionerade för en sak som Sladjan Osmanagic kan vara. (För dig som hellre ser på Antikrundan, så är Sladjan SVT:s fotbollsexpert.)

När han sitter och säger att han inte sett fram emot en Champions League-final så här mycket sedan finalmatchen 1991 - och så redogör han för spelplats, resultat, spelare etc - så inser man att han är i en egen division. Han är för fotbollen vad Björn Hellberg är för tennisen. Han kan alla resultat, följer spelare i lag man knappt hört talas om, och är helt enkelt totalt såld på internationell fotboll. En nörd. Förmodligen roligare att ha så här på avstånd än hemma i samma familj, men ändå. Det finns något uppfriskande med nördarna, de passionerade människorna.

Det är som om människan är skapt för att ge sig hän, för att ge sitt hjärta åt något/någon. Kanske det är därför det är så deprimerande med människor som inte brinner för något, som inte uppbringar glöd och lidelse för varken triviala eller allvarliga saker.

Jag anar att de som vårdar sin lidelse gör väl i det. Gud har lidelse för massor med saker, främst för dig och mig som människor. Att vara lidelsefull är därmed en gudagiven egenskap.
Självfallet är det inte gott med alla lidelser, men det får bli en annan bloggpost.

"Jeg anklager tiden, ikke fordi den er ond, men fordi den er uten lidenskap." (Kierkegaard)

Fredrik

Avgörande tillfällen

Vet inte om det har med åldern att göra - jag fyller 40 i sommar - eller om det är andra saker som gör det: Jag har börjat fundera på en del saker jag varit med om som präglat livet på avgörande sätt. Jag inser att vissa enskilda händelser varit jätteviktiga för hur livet sedan utvecklat sig så här långt. Så är det ju självfallet för alla, inte bara för mig.

För ganska precis 20 år sedan åkte jag på tågluff. Det var vanligt på 80-talet, och detta var andra året i rad jag gav mig iväg. Första året handlade mest om turism i Europas stora städer samt bad i Medelhavet. Nu blev det annorlunda. Eftersom jag inte riktigt hittade någon att resa med, anslöt jag till ett team på missionsresa i Portugal. Det visade sig bli en oerhört viktig erfarenhet för mig. Dels fick jag vara med om starka upplevelser på en kristen konferens där, och dels tillbringade vi en lördag förmiddag på ett av Lissabons centrala torg. Där mötte vi två gatubarn som levde i Lissabons kloaksystem. De var mycket skygga och misstänksamma, och några från vårt svenska team försökte att tala med dem via tolk. Flickan var kanske 10 år, och så var hennes lillebror med också. De försörjde sig genom att tigga vid uteserveringarna runt torget, och hade allt de ägde i en stor resväska. Vi försökte hjälpa dem, och förmedla kontakter med olika grupper som hjälper gatubarnen i Lissabon. Det som hände mig personligen var att jag så småningom åkte hem till trygga Sverige med en erfarenhet som i någon mening ändrade kurs för mitt liv.

När jag nu funderar på hur livet blivit hittills, och varför jag ägnar mig åt det jag gör, inser jag att en av de viktigaste pusselbitarna var en lördag förmiddag i Lissabon sommaren 1988.

Det är som om Gud ofta leder oss genom de till synes oansenliga tillfällena i livet. Det är en häftig insikt att se tillbaks och konstatera: De senaste 20 åren har jag levt i svallvågorna från bland annat den förmiddagen!

...angående Englas begravning i SVT

För ca 10 år sedan inträffade en händelse som blev ganska uppmärksammad i svensk kristenhet. En kristen ledare hade gjort bort sig rejält, och hans misstag var allmänt nyhetsstoff. När tidningen Trons Värld ganska snabbt gjorde en stor intervju med personen i fråga, reagerade Dagens chefredaktör Daniel Grahn och skrev en ledarartikel.
Han berättade om en erfarenhet från sin tid som Expressenjournalist. Daniel och en fotograf hade kommit tillbaks till redaktionen efter att ha intervjuat en familj i chock och kris, och önskade publicera både text och bild. Chefredaktören vägrade, och det blev bara en liten text utan bild och namn när allt var klart.
Chefredaktörens motivering tål att upprepas. Han menade att man som journalist har ett enormt ansvar. Man talar med människor i chock som inget hellre vill än att ha någon som lyssnar. Står det någon framför en med block och penna i det läget, och dessutom uppmärksamt hör allt man säger, så kan man inte göra rationella bedömningar. Allt man uppfattar är en lyssnande människa och ett enormt behov av att prata. Det blir då journalistens ansvar att läsa situationen rätt. Den som utnyttjar detta läge för en smaskig historia, detaljer ingen annan publicerat etc. förstår inte de psykologiska mekanismerna.
Jag tror att detta är vad som hände i beslutet om att sända Englas begravning. En familj i chock och djupaste sorg kan inte ta beslut som detta. Det är inte möjligt att de nyktert ska bedöma vad som är bäst för alla parter. Det måste andra göra, och dessa andra måste bestämma sig för att vara väldigt återhållsamma.
Gång efter annan står det om Jesus att han hjälper människor i djupaste nöd och sorg. Ofta verkar han sky offentligheten och beskrivs i bibeltexterna nästan som skygg. Många har funderat över varför det är så, men kanske det är ganska enkelt: Man profiterar inte på människors nöd. Den enskilda människans kris får aldrig tjäna som hävstång för ökade tittarsiffror eller popularitet.
Som vanligt är Jesus ett gott exempel att följa.

Fredrik

Tillbaka till Jesus!

Det verkar gå som en skälvning genom Sverige: En känsla av att den etablerade kristenheten hela tiden tenderar att tappa bort det väsentliga. Eller kanske åtminstone skymmer det centrala med en massa perifera saker.
När man säger att man är kristen är det idag en knepig sak. Många människor förknippar det med ståtliga katedraler, Kd-politik, prästerskap, George W Bush, Amerika i stort, Knutby...
Det är inte helt enkelt att skaka av sig alla dessa idéer om vad kristen tro står för och representerar. Runar Eldebo skriver i sin senaste bok "Tillbaka till Jesus" att han föredrar att kalla sig en Jesu efterföljare än en kristen, just för att slippa allt religiöst och politiskt som lätt häftar fast vid ordet kristen. För egentligen handlar det ju om att följa, lyda och älska Någon, och inte att ingå i ett system av regler, beteenden, idéer mm.
Jag har kallat mig kristen i ca 25 år, och känner större och större längtan att renodla och skala bort allt som skymmer. Till sist önskar jag kunna beskriva mitt liv som en önskan och strävan att följa Jesus i ord, handling, tanke och avsikter.
Min gissning är att många med mig känner en lockelse att göra detsamma. Du kanske inte känner igen dig i kyrkans språk, uttryck och system. Det är OK. Men kanske du önskar slå följe en bit för att se hur det kan vara att följa Jesus.
Satt förra veckan och lyssnade på Alan Hirsch från Australien som sa följande: "Treating Jesus like He´s absolutely right about absolutely everything is to make Him our Lord".

Fredrik

Svensk sjukvård

Låg häromdagen på ett operationsbord på USÖ - det stora sjukhuset i Örebro. Det var en liten operation med lokalbedövning, och även om jag inte direkt skuttade ut därifrån, så var jag hemma för egen maskin efter ett par timmar. Ganska odramatiskt egentligen, även om det för mig kändes dramatiskt så det räckte...
Det som slår mig som inte är så van sjukhusbesökare är vilken hög klass det är på bemötande, service mm. Den ena sjuksköterskan efter den andra gör allt enklare för mig som patient, och när jag väl ligger på operationsbordet - en inte alldeles naturlig och avslappnad situation - så är det två läkare och två sköterskor som ger mig sin odelade uppmärsamhet i nästan en timme.
Efteråt tar ytterligare en sköterska hand om mig och serverar smörgås och kaffe! Tanken är att man fikar och lugnar ner sig lite så allt är OK innan man får gå hem.
Upplevelsen på USÖ lämnar mig med en känsla av förvåning och tacksamhet. Det går inte att bli mer omhändertagen än så. Detta är det absolut värt att betala skatt för!
Jag är djupt imponerad och ödmjukt tacksam att jag bor i ett land där detta är möjligt och tillgängligt för alla invånare.

Fredrik

Bekräftelsefällan

Ser ibland olika TV-program som får mig att fundera. Fenomen som Lyxfällan, Dr Phil mm ställer en rad intressanta frågor: Hur kvalar man in? Vem tycker att man är tillräckligt skuldsatt/neurotisk/dålig förälder eller, nu senast, att man har tillräckligt skitigt hemma för att få vara med i TV? Egentligen är den underliggande frågan dock den mest intressanta: Vad är det som driver folk att till varje pris synas i TV? Har vi skapat en så offentlighetsfixerad kultur att målet är att vara "känd från TV", oavsett om det är i positiva eller negativa avseenden?

Man undrar stilla hur ansvariga utgivare m.fl. tänker. Hur går snacket på en redaktion där man ska utsätta en familj för maximal exponering? Vem tänker på följderna?

Jag misstänker att fenomenet är ett uttryck för vår tid. Den som inte syns finns inte. Jakten på bekräftelse verkar vara den djupaste drivkraften för nutidsmänniskan. Det ställer onekligen höga krav på de som bedömer vad som är "TV-mässigt" och inte. Man kan ju ana vad som händer med barn som kommer till skolan, och alla har sett hur pappa slarvar med ekonomin, med städningen eller är otrogen.

Jakten på bekräftelse kan ställa till det för oss. Vi tenderar att sälja ut övertygelser, flytta tidigare uppsatta gränser och göra det vi inte tänkte göra för att få den. Sanningen är väl att den som till varje pris önskar bli bekäftad förr eller senare kommer att göra våld på sig själv och sina egna övertygelser. Det blir som en drog; någon måste se mig och veta att jag finns!

"Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes..." Orden är kung Davids, och hämtade från psalm 139 i Gamla Testamentet. Den som lever sitt liv i tro på att Gud ser mig och har en plan med mit liv har erfarit den djupaste av alla bekräftelser. Gud håller inte bara hela världsalltet i balans, utan han har en tanke och ett syfte med varje människas liv. Det kallar jag att bli bekräftad!

Fredrik

Internt och hemvant!

Besöker en del kristna bloggar, och slås av hur internt det lätt blir. Man diskuterar saker som bara den mest invigde intresserar sig för, om ens de. Det är djupa hårklyverier om bibelöversättningar, olika -ismer och annat. Skulle önska att samtalen blev betydligt "bredare", där man kan föra dialog oavsett om man tror eller inte. Vi är väl sådana lite till mans: Det är lättare att köra på invanda spår, det kräver ju inte lika mycket.

Läste en artikel häromsistens om en kristen frisör som satte ut en skylt: "Kom in och berätta vad du tror på, så klipper jag dig gratis." Vet inte precis vad du skulle kunna få gratis av mig, men du kan väl berätta vad du tror på ändå?
Det vore nämligen kul med en blogg där inte alla plaskar i samma lilla pöl...

Fredrik

Hopp!

Idag har vi firat påskdagsgudstjänst i vår kyrka. Jag har alltid tyckt påsken är den bästa helgen på hela året. Julen är ju fantastisk på många sätt, men skyms av så mycket annat. Påsk är lättare, för då är det inte en massa presenter och annat som skymmer sikten.
I morse när ängeln dansade och kvinnorna fick höra: "Han är inte här, han är uppstånden" gick det rysningar genom kroppen.
Detta är grunden för den kristna tron. Den tomma graven sänder en skälvning av hopp till hela mänskligheten. Hoppet om att döden inte får sista ordet, hoppet om att sorgen och förlusten inte är oåterkallelig och att den som vänder sig till Jesus söker en som varit i dödens käftar och återkommit. För vår skull!

Webtips

Har just sett ett kort klipp på ca 10 min från måndagens Gomorron Sverige. Måste säga att det berörde mig starkt, kanske för att det var utan krusiduller och kändes "på riktigt" när så mycket, inte minst på TV, designas och stylas för att nå fram i rutan.
Klippet finns på SVT:s hemsida, och är en kort intervju med TV-personligheten Ingela Agardh. Hon berättar om sin dödliga sjukdom, men också om hur livet tagit en oanad vändning sedan "Jesus flyttat in", som hon säger.
Kolla in en äkta och ärlig berättelse om hur det kan vara att finna tron på Jesus mitt i livet.
Adressen är http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37720&lid=lista_675072&lpos=2. Klicka på rubriken måndag och välj intervjun med Ingela.
Kommentera gärna hennes story här - det vore kul med en dialog. Hur ser du på det hon säger? Har du svårt att tro på det, eller har du kanske gjort liknande upplevelser själv?

Fredrik

Ordens värde

Funderar en del på ord och dess värde. En del ord kan man använda hur många gånger som helst, och de har ändå bevarat sin innebörd. Med andra ord är det annorlunda. Om media får fatt på orden blir de gärna devalverade - de minskar i värde. I dessa tider är ord som "chock" och "skräll" ganska uttjatade. Nordmans superskräll och Let´s dance-Tinas troschock är två rubriker i helgens Aftonbladet. Risken finns ju att när det verkligen är dags för de starka uttrycken, så har de förlorat sin lyster. Om det är katastrof när Sverige förlorar en landskamp i fotboll, hur beskriver man då ett bombat flyktingläger eller en översvämning i Bangladesh?
Ord kan också förskjutas i betydelse. Ord som "älska" kan handla om allt från glass till kattungar eller frun man varit gift med i decennier.
Men så finns det ord som verkar svåra att vattna ur. Ord som nåd. Från engelskans grace har vi fått ordet gratis - alltså något man får utan ansträngning. Fritt och utan motprestation. Oavsett om man vet om det eller inte verkar människan söka efter nåd. Kyrkan har inte alltid varit så vass på att gestalta nåden, men det är bibelns mest centrala begrepp. Gud söker människan genom att sända Jesus, och erbjuder nåd. Gratis, fritt och för intet.

"Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början." (2 Timoteusbrevet, kap. 1)

Fina grejer!

Hans Johansson avliden

Vi har i helgen nåtts av budet att Hans Johansson hastigt dött i en hjärtinfarkt. Hans var på många sätt ett föredöme och exempel för många människor. Vi sörjer honom främst som vän och kollega, men också för att hans bidrag till oss andra var så tydligt och unikt.
Hans ägde förmågan att vara kärv på ett sätt som lockade och utmanade till att följa Jesus djupare, och hans undervisning har betytt massor för mig personligen, och sporrat på mycket konkreta sätt. Parat med hans osvikliga känsla för humor och dråplighet gick undervisningen rakt in i hjärtat.
Döden har dubbla bottnar. Dels sörjer vi en vän och kollega, och dels vet vi att döden inte är slutet. Vi behöver inte sörja "som de som inte har något hopp", skriver Paulus.
Hans hastiga bortgång är både chock, sorg och hopp på samma gång...
Vi ber för familj och närstående som sörjer Hans.

Fredrik

Jesus? Ja! Kyrka? Nej, tack!

Ofta hör man samma resonemang: "Ja, jag fascineras av personen Jesus, läser om honom då och då och skulle gärna vilja veta mer om honom. Hans undervisning om alla människors värde, budskapet om förlåtelse och försoning och hans enastående liv är spännande."
Men i nästa andetag hörs samma människor lika ofta säga: "Nej, kyrkan och den etablerade kristenheten har jag inget som helst intresse av. Den verkar inte gå i takt med tiden, och det känns inte alls lika fräscht, djärvt eller spännande som Jesus gör."
Känner du igen det? Om jag ska vara riktigt ärlig håller jag med. Kan ibland tycka att vi som finns i kyrkan påminner alldeles för lite om det som Jesus levde ut och stod för.
Vi funderar mycket på detta i den kyrka där jag finns. Är det sant? Tänker man så? Tänker du så? Vad är attraktivt eller störande med Jesus? Vad är/är inte attraktivt med kyrkan?
Kommentera och diskutera!

Fredrik

Ny kyrka

Vi bygger ut vår kyrka i Åbytorp. Kanske du varit där på fritidsgård, glasscafé eller annat? Vad tycker du man ska kunna göra i nya kyrkan? Finns det något du saknar som man borde finna i en kyrka? Spåna fritt - är det ungdomsaktiviteter, matkurser, konstutställningar... Eller något vi aldrig tänkt på!?

Fredrik

Startblocken!

Japp, då var det dags. Undertecknad är härmed bloggare, och tänkte föra dialog med den som är hågad.
Mötte en dag en granne ute på gården. När vi pratat en stund om ditt och datt frågade han vad jag jobbar med. När jag berättade att jag är pastor i en kyrka ryggade han bokstavligen tillbaks. Inser då att det är lite uppförsbacke att bli förknippad med Fossmo och Åke Green... Kanske du vill ställa en pastor mot väggen? Kör på, så får vi se vart vi landar.

Fredrik