Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Ideella entusiaster

I den kyrka jag tillhör är det sedan snart ett år full rulle på vårt kyrkbygge. Hela projektet är "ett steg i tro" som vi brukar säga i våra sammanhang. Vi har inte full täckning med alla pengarna på banken, eller garantier för x antal frivilligtimmar. Ändå är det fantastiskt att få vara med om äventyret då många människor ger sig åt samma sak.
Ända sedan i november förra året har vi gjutit, spikat, spacklat mm, och det som slår mig är att så många människor så osjälviskt satsar av sin tid och sitt engagemang. Man talar i Sverige mer och mer om föreningslivet i stort som en döende företeelse, och det kan säkert stämma. På sikt måste mycket förändras, inte minst i frikyrkan.
Men sanningen är att en vanlig svensk frikyrka fortfarande är smått unik när det gäller ett osjälviskt engagemang som involverar tid, kraft och pengar. Det finns sämre saker att ge sig hän åt.
4 oktober är det invigning!