Förbön

En av de missionärer som är utsända av vårt samfund Evangeliska Frikyrkan heter Ingvar Fredriksson. Han är, tillsammans med sin fru Anna, missionär i Thailand. Igår råkade Ingvar ut för en allvarlig trafikolycka, då han körde motorcykel och krockade med en lastbil.
Första rapporterna var mycket dramatiska, men under dagen har det kommit mer positiva signaler. Han är vid medvetande, och får god sjukvård. Be gärna till Gud för Ingvar och Anna Fredriksson.
Vid vår gudstjänst i Betaniakyrkan i förmiddags bad vi för detta, och någon bad särskilt för alla missionärer som är utsända i världens alla hörn, att de inte ska drabbas av fruktan och oro efter en sådan här händelse.
Du kan läsa mer om Ingvar och Anna Fredriksson här.

Balans i livet

Intensiv helg. Ikväll hade vi avslutning på en gemensam bönevecka för alla kyrkor i Kumla med omnejd. Avslutningen var i vår kyrka med gott om folk. Bland annat framfördes ett drama som gick ut på att två personer gestaltade två ytterligheter: Den extreme aktivisten som har fullt upp hela tiden, och den som till varje pris söker lugn och ro och flyr ansvar. Poängen var att gestalta två bibliska uppmaningar: Dels att göra sitt yttersta av det liv man fått, att förvalta tid, personliga förutsättningar, resurser mm efter bästa förmåga, och dels att söka ett rikt rotsystem i livet med tid för eftertanke, bön, lugn och ro mm.

Å ena sidan: Ge ut er helt i arbetet för Herren! (1 Kor 15:58)
Å andra sidan: Var stilla och besinna att Gud är Gud. (Ps 46:11)

Det finns en inbyggd spänning i detta, men båda sidorna är viktiga och lika sanna. Vi läste om hur Jesus lever i denna spänning med dels stillhet och bön, och dels alla krav på att vara till hands. Min poäng var att lära sig leva med spänningen, men också att anta utmaningen att göra det bästa av dessa båda bibliska sanningar. Jag vill vara del av en kristenhet där vi tar våra liv och vårt uppdrag på allvar, där vi gör det bästa av vad vi har, och samtidigt borrar rötterna djupt i stillhet, eftertanke och bön.
Då blir det som bäst!

I morgon väntar en heldag på Libris förlag, då jag ska få lyssna till författande storheter som Niclas Piensoho och Magnus Malm. Det blir mumma!

Livlina

Igår kväll hade vi cellgruppskväll. I vår kyrka erbjuds alla att vara med i en s.k. cellgrupp (i andra församlingar kan det kallas det bönegrupp, hemgrupp...). Poängen är att man tillhör en mindre gemenskap på ca 10 personer, som man relaterar till lite närmre än vad som är möjligt vid gudstjänster och annat.
Den grupp vi tillhört i många år växte sig för stor, så nu i höst har vi delat den i två. Det är därifrån ordet cellgrupp kommer - tanken är att man växer och på sikt delar sig i två.
Vi har precis börjat mötas, och det känns fantastiskt bra. Vi möts varje vecka hemma hos någon av oss. Vi fikar, samtalar om allt möjligt, läser någon bok eller bibeltext och ber för och med varandra. Enkelt och utan några märkvärdigheter.

När jag och frun åkte hem från Karlssons igår, var eftersmaken väldigt god. En go kväll med både djupa samtal om livet och våndorna, men också skratt och vardagssnack. När någon sedan nämner ens namn i förbön är det faktiskt lite märkvärdigt. Mitt i våra brustna och stapplande liv med vardagsbestyr, segrar, nederlag och allt annat är Gud närvarande och bär oss.

Min känsla är att många som kanske inte är redo för gudstjänster och kyrkaktiviteter skulle må jättebra av att få tillhöra en sådan här grupp. För mig är det en av livets livlinor!

Det är fler som ber än som tror!

Vi har en serie gudstjänster i Betaniakyrkan under hösten på temat bön. Det finns flera skäl till det. Ett är att vi kände ett behov efter allt kyrkbyggsnack om klinkers, takplåt och lånekalkyler att fokusera på det innersta av församlingens liv, om att samtala med Gud.
Det andra skälet är att jag någonstans i förbifarten hörde om en gallupundersökning där fler svarar ja på frågan om man ber än på frågan om man tror på Gud. Jag tror det står för att man ryggar lite inför att formulera en tro - det känns som stora ord eller alltför fixerat vid dogmer. Däremot ligger det närmre till hands att be. På ett plan blir bönen mindre komplicerad än tron, och de flesta människor verkar då och då hamna i situationer när man har nära till bön, oavsett bekännelse eller inte.

För mig är bön något i grunden ganska okomplicerat. Bön handlar om relation, och om att avbörda sig hos Gud. Han, som vet allt, behöver inte informeras, utan bönen handlar om förtrolighet och vänskap. I bönen kan man både uttrycka sin tacksamhet, men också desperat be om hjälp eller förlåtelse.

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar. Då ska Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Filipperbrevet 4:6-7)

Vilka funderingar har du kring bön? Goda och dåliga erfarenheter? Känner någon igen sig i att det är lättare att svara ja på om man ber än på om man tror?

Fredrik

Ps. Har du vägarna förbi, så är det gudstjänster i Betaniakyrkan, Åbytorp fredag kl 19, lördag kl 16 och 19 med Mikael Hallenius som talare. Välkommen!