onsdag 17 december 2008

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker det är en viktig fråga du lyfter. Vi skulle absolut må bra av att bli lite mindre tillgjorda.
Skulle tro att effekten i församlingen på pastorns erkännanden blev väldigt positiv. När människor vågar visa sin svaghet törs också andra erkänna sina brister och först då har vi chans att hjälpa och stötta varandra. Det krävs också att man erkänner sina brister för att Gud på djupet ska kunna läka.
Gud är aldrig långt ifrån den som har ett uppriktigt förkrossat hjärta.

/ L

Fredrik sa...

Linda. Visst blev responsen positiv. Groeschel berättar i boken att i takt med att han berättade om sina egna frustrationer och sin kamp på olika områden, så hände det något i lokalen. Människor grät i bänkarna, inte över pastorns synd, utan över sin egen.

Det är en utmaning att sträva efter en atmosfär där ärlighet och äkthet är självklara ingredienser. På ett sätt känns det som om detta finns i många kristna gemenskaper. Åtminstone tänker jag att vi har goda förutsättningar för det, men självklart måste det utvecklas och växa. Vi församlingsledare får väl gå före...

Fredrik

Anonym sa...

Jag håller med om att vi som ledare måste gå före. Ibland får vi för oss att hela ledaruppgiften handlar om att vara stark och ett gott föredöme vad gäller livsstil. Visst behövs det också men jag tror som du att man också behöver vara ett föredöme i att våga visa sig svag för det är vi ju alla. Jag har märkt att de gånger jag är riktigt ledsen över hur mitt liv ser ut och faktiskt vågar gråta och berätta för dem i cellgruppen där jag är ledare, så har det skett någonting. I efterhand har fler vågat öppna sig och prata om livets brottning. Det blir förlösande på något sätt och man berör varandra på djupet när man vågar dela sin innersta vånda. En fantastisk upplevelse! Mer sånt i våra kyrkor!

/ L

Anonym sa...

Önskan om ett Gott Nytt År! Läste om den "bekännande pastorn" och blev oerhört nyfiken på boken. Spännande och modigt av pastorn! Nu har jag beställt boken! Ser fram emot att få boken i brevlådan. Hoppas att det nya året blir bra för såväl dig, familjen och församlingen! Blessings!

Fredrik sa...

Daniel!
Boken är intressant. Jag tycker det sjysstaste med den är att den över huvud taget är skriven. Jag blir utmanad att röra mig i den riktningen som pastor och förkunnare, och funderar en del på hur det ska ske så det blir på rätt sätt. Det kan ju också göras på fel sätt, så det finns en del att grunna på här, tänker jag...
God läsning, och god fortsättning!

Lignell

Anonym sa...

Hej Fredrik
Fick boken i brevlådan igår...började läsa...blev helt uppslukad av boken...asså, Barkbåt vilken bra bok! Han sätter minst sagt "tummen" på viktiga saker. Jag känner mig träffad på några områden! Kan bara instämma i din ord: Det är en utmaning att sträva efter en atmosfär där ärlighet och äkthet är självklara ingredienser. På ett sätt känns det som om detta finns i många kristna gemenskaper. Åtminstone tänker jag att vi har goda förutsättningar för det, men självklart måste det utvecklas och växa. Vi församlingsledare får väl gå före...

Blessings

Fredrik sa...

Jadu, Daniel.
Du och jag får väl vara de sanningens fyrbåkar som går före och låter glorian ramla lite på sned...

Vad tror du om frågeställningen i en av mina tidigare kommentarer: Visst kan detta ske på fel sätt också? Min erfarenhet är att en del människor faktiskt vill ha en ledare som har koll, och blir lite stressade över att inte ens pastorn får ihop livet fullt ut.

Det kan ju också bli fel om man bara öppnar för sina egna brister utan urskiljning. Tycker Groeschel har en god balans: Det blir ärligt utan att bli "smaskigt", om du förstår. Dessutom lyfter han ju frågor som han på något sätt jobbat igenom för egen del och åtminstone bitvis hittat en lösning på. Därmed blir ju inte ärligheten bara en fråga om igenkänning, utan man ger också konkreta råd när det gäller hur man tacklar allt det brustna i sitt liv.

Fredrik

Anonym sa...

Ja, asså precis...Groeschel har ju en god balans i det han skriver och utlämnar, för han utlämnar sig själv ganska duktigt stundtals. Men det som är så bra tycker jag med boken, vilket Du också nämner, är just att han först sätter "tummen" på olika områden där brottningar/kamp pågår och sedan ger han ganska enkla, vardagliga, lättförståeliga tips/idéer och tankar kring hur skall man ta sig an dessa olika områden som man brottas med. Med andra ord så ger Mr G oss en schysst handbok på några av livets områden!

Jag tror också att det finns en risk att man, som du skriver, kan göra ett sådant här utlämnande på fel sätt. Jag tror också, och instämmer även i dina erfarenheter på det här området, att en del människor faktiskt vill ha en ledare som har koll, och blir lite stressade över att inte ens pastorn får ihop livet fullt ut.

Jag blir så himla trött på detta! Bara för att man är pastor så är man ju ingen övermänniska. Bara för att jag pastor så lever ju inte jag i någon gräddfil...jag lever ju under samma förutsättningar som alla andra. Jag blir också ox-tokig på mina kids stundtals och både säger och gör sån´t som jag sedan får be om förlåtelse för. Min tvättmaskin går också sönder, bilen likaså, jag får inte heller ihop mitt liv när det gäller arbete, fritid, familj, jag får inte heller alltid till det här med bön och bibelläsning, jag har också sidor i min personlighet som är långt ifrån perfekta...God only knows. Varifrån och varför har en del människor den bilden av pastorn som någon slags stålman/superman?!
Jag blir så trött. När jag läser Mr G´s bok så klingar Frank Mangs uttalande i mitt huvud: "När sår läggs till sår uppstår helande".
Ja, det kanske är läge att låta glorian falla lite...fast det bär lite emot också...men...