Präktighet del 1

Hört på radion ang en av våra mest folkkära idrottstjejer: "Hon är alltid sådär Jönköpingskristet präktig..."
Det är ett problem att kristen tro och kristna människor förknippas mer med präktighet än med brustenhet. Varför är det så?

Dels kan det vara en missuppfattning. Det finns en utbredd fördom att kristna människor är konstiga och kufiska, fast det kanske inte alltid stämmer.
Men finns ju också skäl till att det blivit så här. Tyvärr har frikyrkan ofta varit dåliga föredömen när det gäller äkthet och transparens.
Jag läste om en undersökning häromåret där man ställt frågor till en massa människor ang olika etiska val och bedömningar. Typ: Händer det att du stjäl saker från jobbet? Brukar du fantisera om vackra kvinnor som du känner? Grejen var att de tillfrågade kopplades till en lögndetektor, så man kunde se vem som talade sanning.
En grupp som utmärkte sig i testet var präster och pastorer. De ljög mer än genomsnittet. Forskarna funderade över vad det stod för, och drog följande slutsats: Det är egentligen inte så att pastorer medvetet ljuger mer än andra, utan de umgås så mycket med idealen att de inte svarar hur det är, utan reflexmässigt hur det borde vara.
Kanske det är ett av skälen till att vi uppfattas så präktiga: Vi har svårt att skilja på de höga idealen och den faktiska verkligheten...
Hur är det? Är präktigheten ett problem, eller har vi kommit till rätta med den? Är storyn om de ljugande pastorerna ett av skälen till att det i så fall blir präktigt och oäkta?

Jag ägnar några dagar på bloggen åt frågan om präktighet. Kommentera gärna, och hjälp mig med fler perspektiv.

Fredrik