Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

Göran Skytte i Kumla

Ikväll har alla Kumlas kyrkor stått som värdar för ett besök av Göran Skytte, TV-personlighet, journalist med mera. Skytte har varit med om att finna en personlig kristen tro, och har berättat om detta både i böcker och föredrag.
Ikväll gästade han alltså Kumla kyrka, som var nästan fullsatt. Jag slås av många saker en sådan här kväll. Dels är Skytte en kommunikatör av Guds nåde: mustig, omväxlande bullrig och viskande, lidelsefull och engagerad. Dels är hans historia på många sätt fantastisk. Han berättar om resan från att som barn och ung tonåring ha varit öppen för kristen tro till att bli brinnande leninist/marxist med övertygelsen att Gud inte finns. Så småningom i livet, via livskriser och annat öppnar han sig återigen för kristen tro, och hittar på vindlande stigar hem.

En tjusig historia om hur en människa mitt i livet inser att allt det som borde ge mättnad - pengar, status, berömmelse och erkännande - inte gjorde det. Hur längtan efter något mer driver honom till den Gud han hävdat inte fanns, och hur det mognat till en tydlig kristen bekännelse.

Göran Skytte har i två olika böcker beskrivit sin resa. Dels i boken "Omvänd", som handlar om just resan till tro, och nu senast i boken "På väg". Det får bli kvällens boktips. Läs och förundras, vare sig du kallar dig kristen eller inte.

Nåd och sanning

De senaste dagarna har en infekterad debatt rasat på diverse kristna bloggar, framförallt här. Jag tar ibland långa perioder av paus från en del av dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, men har läst ikapp en del i dagarna, och jag måste säga att jag sitter både fundersam, bestört och bedrövad.
Blogosfären för mycket gott med sig, det är helt klart. Men det finns också en del som i bästa fall kan beskrivas som mycket märkligt. Folk som sitter i sin ensamhet framför en dator (inte så sällan anonyma, och inte så sällan mitt i nätterna), tenderar att skriva sådant som man aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.
De kommentatorer som rör sig på dessa bloggar (man märker snart att det är samma lilla gäng hela tiden) avfärdar enkelt kristna syskon med hjälp av fruktansvärda tillmälen och projiceringar, och detta får mig att lägga fram en tes: Det verkar som om teologiska spörsmål och kyrkrelaterade bloggdebatter tenderar att hela tiden kretsa kring dogmer och sanningsfrågor i meningen att man lockas att jaga villolärare och strida för sina egna åsikter. Det är som om själva forumet lämpar sig för vassa sanningssägare som går över lik, och i den ivern avfärdar man gång efter annan meningsmotståndare på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jesus beskrivs i Bibeln som full av nåd och sanning (Joh. 1:14). Båda dessa verkligheter måste leva sida vid sida. Endast den som möter den överväldigande nåden kan också bära sanningen om sig själv. Det är då kanske inte en tillfällighet att nåden kommer före sanningen i beskrivningen av Jesus. Man kan ibland läsa hur stora textmassor som helst i den kristna bloggvärlden, fulla av sanningsanspråk, utan att det andas ett uns av nåd, försoning, kärlek, generositet, ödmjukhet eller vilja till förståelse.

Nej, jag kommer osökt att tänka på ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens:

"Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk dig en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"

Missionärer i Aftonbladet

Johan Hakelius, som är en av mina personliga favoriter när det gäller träffsäkra krönikor, skriver i Aftonbladet om missionärer från förr.
Jag vill gärna tipsa om artikeln, dels för att Hakelius har en viktigt poäng, och dels för att jag ofta slås av att även kristna kan huka och slå ner blicken när vi talar mission. Som om man gått på den mediala, allmänt vedertagna bilden att mission är ett uttryck för trångsynthet, imperialism eller något överspänt och onödigt.
Hakelius skriver som jag skulle vilja skriva. Sådär så att man rätar lite på ryggen och inser att man är med om något som sätter avtryck. Detta är den historia och nutid jag och alla kristna är en del av.

Gud, vi och de fattiga

Här på bloggen pendlar det vilt för tillfället mellan trivia och allvar. U2, fotboll och världens fattiga om vartannat. Betydligt mer allvar idag än sist.
Jag läste ett bibelcitat idag i Magnus Malms senaste bok "Ett hjärta större än världen". Boken handlar om Jesu bergspredikan, och citatet återfinns i ett kapitel om hur man ska se på pengar och Mammons makt över våra liv:

"Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga." (Ords 14:31)

Om du inte sett videon jag länkade till häromdagen, tycker jag du ska göra det. Det är ett gott exempel på vad folk uträttar i de mest hjärtskärande situationer.

En kristenhet som ständigt känner sig manad att skriva insändare och påverka makten i vissa andra etiska frågor (läs abortfrågan, sexualetik och äktenskapssyn) måste också lyfta de som handlar om bistånd, rättvisa, hållbar fördelning, fattigdomsbekämpning, skuldavskrivning...
Jag tror vi som bekänner oss till en Gud som identifierar sig med de svagaste och fattigaste i världen måste bli en profetisk nagel i ögat på makthavare och kapital. Det verkar nämligen vara ett sätt på vilket man kan ära sin skapare.
Man kan fundera på vad som händer med ett samhälle vars högsta önskan är att byta köksmaskinerna till likadana, fast i annan färg, eller att skaffa nya fälgar till bilen. Vad som händer med en kristenhet som beter sig så är alldeles uppenbart: Enligt texten från ordspråksboken vanärar man då Gud med sitt liv och sina val.

Om du vill ha lite ved på brasan, lite fakta om hur det verkligen ser ut i världen, kan du besöka följande websidor:

Millenniemålen - om de åtta mål västvärlden satte upp år 2000 för att halvera fattigdomen till år 2015.

DATA - förkortningen står för Debt, Aids, Trade, Africa har just gått ihop med organisationen ONE och återfinns här. Bono och U2 är djupt involverade i detta arbete. Mycket bra info och statistik.

Grejen är nämligen att "...ärar Honom gör den som hjälper den fattige." Tror vi på det? Eller är det som man kan misstänka: något vi förpassat till periferin, något vi överlåtit åt några entusiaster i kyrkans missionsråd att fundera över, eller ännu värre, något vi tycker staten ska sköta om så vi slipper bry oss? Så vi kan fortsätta renovera köket som om allt stod väl till...

Hopp om livet

Intressant samtal i förra bloggposten ang humor och helighet. Missa inte Kristinas kommentar mot slutet.

På söndag inleder vi en ny gudstjänstserie i kyrkan som vi rätt och slätt kallat HOPP. Vad gör hoppet med människan? Vad händer med den som inget hopp har? Är våra drömmar och förhoppningar för framtiden tillräckligt stora? Handlar hoppet om en allmän positivism, eller vari bottnar det?
Om du skulle komma till vår kyrka de närmaste veckorna och temat var HOPP, vad skulle du då önska att du fick höra? Vad tänker du om att ha ett hopp för framtiden? Ger tillvaron skäl att vara hoppfull, och i så fall varför?
Många frågetecken i den här bloggposten. Kom igen nu, så rätar vi ut dem tillsammans.

Sossar, kristna och Mammon

I gårdagens upplaga av Kvällsöppet på TV4 var frågan: Har vänsterrörelsen svikit sina ideal, eller kan man fortfarande lita på att ex-vis socialdemokraterna är en nagel i ögat på makten och kapitalismen? Bakgrunden är självklart Vanja Lundby-Wedins eventuella medverkan i avtalet där man betalat in 770.000 kronor(!) per månad till en enskild direktörs pension.
Jag har tidigare funderat här runt partipolitik och Jesus, och detta inlägg handlar därför inte alls om höger- eller vänstersympatier.

När jag lyssnar på kritiker och försvarare i debattprogrammet slås jag av likheterna med den värld som är min. Både vänsterrörelsen och frikyrkan är sprungna ur en tydlig idé om att värna den svage, att "betjäna samhället" och vara en motkraft mot cynism, habegär och den starkes förtryck. Både vänstern och väckelsen kom underifrån, burna av idéer, glödande patos och djupt rotade ideal.
När de sitter i debattstudion och lite yrvaket ska försöka förstå vad som skett med LO-toppar i bonuskarusellen, Göran Perssons omtalade stora herrgård mm, så påminner det så mycket om en kristendom som tappat kontakten med sitt rotsystem.

När kyrkan på 300-talet under en mansålder gick från att vara en förföljd minoritet som satte livet på spel för sin tro till att bli mäktig och rik religiös statsapparat i Romarriket gick något förlorat. Det var som om Jesu förutsägelse att Gud och Mammon inte kan sitta i samma båt slog in. Den förföljda kyrkan blev i maktens och penningens närhet något annat än den tidigare varit. Typ som den en gång så lidelsefulla socialdemokratin som nu hamnat i de fina styrelserummen. Eller typ som en modern frikyrka som tappat kontakten med svaghet, brustenhet och utsatthet.

Varför ger Jesus pengarna ett avgudanamn? Kanske för att pengarna äger en avguds egenskaper. Penningen gör något med oss. Man kan inte röra sig i ett hav av resurser utan att förändras. Det är som om Jesus säger att Mammon är inte neutral och oskyldig, utan måste behandlas som den kraft den är. Kanske vi i så fall gör väl i att handskas varligt med penningens och konsumismens krafter?
Patoset för både sosse och bedjare handlade en gång om att vara en motrörelse, en nagel i ögat. Jesus verkar försöka skärpa våra sinnen: Lev medvetna liv. Sälj inte ut din själ för något så trivialt som pengar och prylar. Var en motrörelse!

"Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver." (1 Timoteusbrevet 6:17)

Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Mer om flickan i Brasilien

I mitt inlägg häromdagen om hur Katolska kyrkan i Brasilien behandlat en 9-årig flicka och hennes mamma (se mitt inlägg den 7 mars), skrev jag i affekt. Tidningen Dagen snappade upp mitt inlägg, och skriver en hel del om frågan för tillfället. Du kan läsa om det här och här. Jag står till fullo för det jag då skrev, men skulle vilja utveckla mitt resonemang lite.

Jag tror att varje system som drivs av starka religiösa övertygelser löper ständiga risker. Det verkar finnas en inbyggd svaghet i systemen som gör att man i ivern att upprätthålla vissa principer och regler samtidigt ständigt riskerar att blir kall och obarmhärtig. Fariséerna är exempel på detta, liksom en del uttryck och tidsepoker i den kristna kyrkan.

I texten jag citerade häromdagen talar Jesus om att fariséerna ger tionde till och med av dill (!), men försummar rätten och barmhärtigheten. Han slutar sedan med att säga: "Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra" (Matt. 23:23). Jesus är mästare på att inte köra i diket, utan han låter här två sanningar spänna emot varandra. Kan man ledas av principer och religiösa övertygelser om vad som är rätt och fel? Ja, absolut. Men det räcker inte. Poängen, som jag ser det, är att dessa principer hela tiden måste levas ut i brytpunkten där de möter barmhärtigheten, rättvisan och troheten.

Vad är då problemet med katolska kyrkans agerande i den specifika frågan med den gravida 9-åringen? I min värld är inte problemet att man har en stark övertygelse i abortfrågan, utan att den principen blir så mekanisk att man dels inte begriper den fasa den utsatta människan lever i, och dessutom är beredd att offra livet på en 9-årig våldtagen flicka för att man "värnar livet". (Läkarna menar att en 9-årig flicka inte kan bära tvillingar. Hon överlever inte det.)

Jag känner en viss ödmjukhet i dessa frågor. Oavsett om man är katolsk präst eller pastor i Åbytorp gäller det att ha förmågan att leva i spänningen mellan dels de principer om rättfärdighet man drivs av, och dels barmhärtighet med den enskilda, utsatta människan. I den spänningen verkar Jesus finnas, och varje gång ett religiöst system kör i det ena eller andra diket missar vi något centralt i evangeliet.

Instantkultur och eftertänksamhet

I min förra bloggpost funderade jag en del på bloggandets fram- och baksidor. Jag inser självmålsvarningen i att uttrycka mina dubier just i en bloggtext, men jag tar risken.

Martin i Tollarp förekom mig i förra bloggtråden, och funderade över det snabba utbytet. Är det bara av godo? Jag tycker mig se flera risker här:

- De många orden. Man vågar inte ens tänka på alla de ord som produceras i kommentarfält på bloggar varje dag. Jag känner själv en obändlig lust att ge mig in i vissa diskussioner, men försöker mer och mer tygla mig och inse att man kan inte tala och skriva hur mycket som helst och tro att folk ska lyssna.
- Risken för "preaching to the choir" - d.v.s. de enda som läser är de redan övertygade. Det luktar onekligen ankdamm om en del bloggmiljöer, inte minst några med kristna förtecken. Samma lilla krets har storvulna tankar om allt möjligt.
- Bristen på eftertanke. Den omedelbara kommentarfunktionen uppmuntrar inte direkt till reflektion och eftertanke. Jag minns en lärare på bibelskolan där jag gick en gång i tiden, som fick frågan vad han tyckte om Livets Ord och framgångsteologin (80-talet). Han valde att avböja alla kommentarer tills han läst på och funderat för egen del. När han, efter månader, var klar över sin egen hållning, då talade han.
- Ett uppskruvat tonläge. Jag medverkade en gång på en träff för predikanter och evangelister, och det var dags för ett samtalsforum. Samtalsledaren efterlyste "studs i debatten", och jag förstod efter ett tag att det var interna kodord för att platta till de som tyckte annorlunda, att raljera över vissa och klia andra på ryggen. Tycker mig se liknande mekanismer på vissa bloggar, inte minst från de som kommenterar. Mönstret är dessutom tydligt: De anonyma är nästan alltid i en egen division när det gäller raljans, dömande och ett tufft tonläge.
- En längtan att hellre vinna än att lyssna. Jag har försökt föra en del samtal på bloggar, där längtan att vinna en diskussion verkar mycket starkare än att föra ett respektfullt samtal. Man vill egentligen inte höra vad andra säger, utan bara raljerar och kör på.

Jag tänker i sammanhanget osökt på några bibelversar:

"Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare ska inte strida..." (1 Tim. 2:22-24)

"Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." (Fil. 2:3-5)

Antingen kommer bloggandet att göra sig av med en del övertoner och barnsjukdomar genom någon sorts självsanering, eller också förstärks bristen på eftertanke, lusten att "spetsa till" och köra över för att överhuvudtaget höras i bruset. Om det senare segrar, då tror jag inte jag är med längre...

Trons kyla

Läser just nu P-O Enquists självbiografiska bok "Ett annat liv". Vilken läsupplevelse!
Det är svårt att vara oberörd av Enquist, och jag läser med en blandning av glädje och förskräckelse. Språket är så stilistiskt fulländat att man bara sitter och njuter. Jag kommer på mig själv med att sitta och fånflina för att det är så vackert skrivet. Han har en enastående förmåga att skriva enkelt och avskalat, och samtidigt alldeles genialt.

Förskräckelsen handlar om P-O Enquists erfarenheter av att växa upp i norrländsk väckelserörelse. Hans upplevelser av detta handlar primärt om lagiskhet, en sorts överspänd tro och kyla.

Han kan aldrig känna värmen i trons gemenskap; när han söker sig in i idrottens nästan förbjudna värld är det att komma in från kylan. (sid. 128)

Jag känner stor bedrövelse. Tänk att tron, som skulle vara så varm och inneslutande, för många människor snarare uppfattats som kyla och avstånd. Gud hjälpe oss!

Makt och ledarskap

Förmiddagen tillbringas på Götabro kursgård, där jag ska möta bibelskoleelever i ämnet "Makt och ledarskap". Överallt där det finns ledare verkar risken för maktmissbruk ligga och lura i vassen.
Kristet ledarskap är på intet sätt förskonat, ibland verkar det snarare vara tvärtom. Min teori är att i kristet ledarskap, där Gud "blandas in", uppstår både extra stora möjligheter och extra stora risker. En karismatisk ledare som hävdar att "Gud har sagt" kan driva saker in absurdum.

Förra veckan lyssnade jag till en kvinna som heter Margareta Sturesson, tidigare medlem i Kristet Center Syd. Hon berättade om en extrem, sekteristisk miljö där hon, från att ha varit en stark, fungerande människa i samhället, fullständigt bröts ner. Det slutade på psykavdelningen med s.k. rött vak på grund av stor självmordsbenägenhet. Snart kommer hennes bok på Libris förlag.
Jag återkommer i ämnet makt och ledarskap.

Balans i livet

Intensiv helg. Ikväll hade vi avslutning på en gemensam bönevecka för alla kyrkor i Kumla med omnejd. Avslutningen var i vår kyrka med gott om folk. Bland annat framfördes ett drama som gick ut på att två personer gestaltade två ytterligheter: Den extreme aktivisten som har fullt upp hela tiden, och den som till varje pris söker lugn och ro och flyr ansvar. Poängen var att gestalta två bibliska uppmaningar: Dels att göra sitt yttersta av det liv man fått, att förvalta tid, personliga förutsättningar, resurser mm efter bästa förmåga, och dels att söka ett rikt rotsystem i livet med tid för eftertanke, bön, lugn och ro mm.

Å ena sidan: Ge ut er helt i arbetet för Herren! (1 Kor 15:58)
Å andra sidan: Var stilla och besinna att Gud är Gud. (Ps 46:11)

Det finns en inbyggd spänning i detta, men båda sidorna är viktiga och lika sanna. Vi läste om hur Jesus lever i denna spänning med dels stillhet och bön, och dels alla krav på att vara till hands. Min poäng var att lära sig leva med spänningen, men också att anta utmaningen att göra det bästa av dessa båda bibliska sanningar. Jag vill vara del av en kristenhet där vi tar våra liv och vårt uppdrag på allvar, där vi gör det bästa av vad vi har, och samtidigt borrar rötterna djupt i stillhet, eftertanke och bön.
Då blir det som bäst!

I morgon väntar en heldag på Libris förlag, då jag ska få lyssna till författande storheter som Niclas Piensoho och Magnus Malm. Det blir mumma!

Dagens predikan

Kände som sagt en viss predikovånda igår. Dagens predikan gick under rubriken "Släpp taget". Jag visade några fantastiska bilder från en årskrönika jag såg häromdagen.
I Ludwigshafen, Tyskland, eldhärjades ett hyreshus i februari 2008. I huset bodde turkiska flyktingar, och bilderna visar hur en man släpper sin systerson - en liten bebis - ut från ett rykande fönster på tredje våningen. Barnet togs emot av en polisman på trottoaren, som fångade honom i sin utbredda jacka. "När jag såg polismannen i ögonen förstod jag att det skulle gå bra", berättade morbrodern efteråt.
Vi läste sedan texten om att "den som vill rädda sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det" (Luk. 9). Predikans poäng var att det är förenat med risk att följa i Jesu fotspår, och att ibland är det ett måste att släppa taget och lämna över kontrollen om man ska vinna riktigt liv.

Vi har överbetonat att kristen tro ger frid, lugn och ro, och totalt missat att för de bibliska gestalterna handlade efterföljelsen minst lika mycket om fara och risk. Jesus var det klart farligaste alternativ de någonsin hade erbjudits. I vissa avseenden eliminerade han inte riskerna, utan tillförde snarare nya!
Sedan mynnar texten från Luk 9 ut i orden om att inte skämmas för Honom, och vi funderade på hur vi kan bli lite mer riskbenägna när det gäller att stå för vår tro.
Kolla in bilden!

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Präktighet del 1

Hört på radion ang en av våra mest folkkära idrottstjejer: "Hon är alltid sådär Jönköpingskristet präktig..."
Det är ett problem att kristen tro och kristna människor förknippas mer med präktighet än med brustenhet. Varför är det så?

Dels kan det vara en missuppfattning. Det finns en utbredd fördom att kristna människor är konstiga och kufiska, fast det kanske inte alltid stämmer.
Men finns ju också skäl till att det blivit så här. Tyvärr har frikyrkan ofta varit dåliga föredömen när det gäller äkthet och transparens.
Jag läste om en undersökning häromåret där man ställt frågor till en massa människor ang olika etiska val och bedömningar. Typ: Händer det att du stjäl saker från jobbet? Brukar du fantisera om vackra kvinnor som du känner? Grejen var att de tillfrågade kopplades till en lögndetektor, så man kunde se vem som talade sanning.
En grupp som utmärkte sig i testet var präster och pastorer. De ljög mer än genomsnittet. Forskarna funderade över vad det stod för, och drog följande slutsats: Det är egentligen inte så att pastorer medvetet ljuger mer än andra, utan de umgås så mycket med idealen att de inte svarar hur det är, utan reflexmässigt hur det borde vara.
Kanske det är ett av skälen till att vi uppfattas så präktiga: Vi har svårt att skilja på de höga idealen och den faktiska verkligheten...
Hur är det? Är präktigheten ett problem, eller har vi kommit till rätta med den? Är storyn om de ljugande pastorerna ett av skälen till att det i så fall blir präktigt och oäkta?

Jag ägnar några dagar på bloggen åt frågan om präktighet. Kommentera gärna, och hjälp mig med fler perspektiv.

Fredrik

Jesus he knows me

Idag har det varit ledig dag. Så är det i pastorsjobbet - måndag är liksom vilodagen. Satt tidigare idag och kollade in lite musik på You tube, och på olika omvägar kom jag att lyssna på Genesis "Jesus he loves me" från tidigt 90-tal. För dig som inte har koll på den, så handlar den om TV-evangelister i USA. Vi har inte riktigt någon motsvarighet här, som tur är, men i Amerika är detta big business. Även om man kan säga mycket om dessa gubbar (det är nästan alltid män), så handlar det mer än något annat nämligen oftast om business.
De värsta av dessa är extremt förslagna och helt ogenerade då de blandar samman ekonomiska donationer med förbön och mycket tvivelaktig, kass undervisning. Typ: ge en gåva så ber vi att du ska bli frisk, eller sätt in en slant på vårt bankgiro, så ber vi att du ska bli skuldfri(!). Kolla här på hur Benny Hinn, den störste av ulvar i fårakläder, gör just det. Förutom att det är usel exegetik (utläggning av bibeltexten), så är det djupt omoraliskt! En tvättäkta idiot!

Fick ikväll anledning att fundera vidare på Genesis video. Kan inte tänka mig något göra större skada för kristen tro än dessa skumma TV-predikanter. Ateism, humanism eller "gammal hederlig gudlöshet" är inget hot mot kristen tro. Tron står pall för det mesta och kan möta människor precis där de befinner sig. Frågan är om inte dessa offentliga "företrädare" skymmer sikten mer än det mesta.
Vill du veta hurdan Jesus är? Stäng av TV:n och öppna en bibel. Där skymtar något helt annat!

Kul om bibeln

Jag får ofta anledning att fundera över bibelns plats i människors liv. Självfallet är detta en ickefråga för många svenskar, men för oss i frikyrkligheten, som förut kallats för läsare, är det en besynnerlig utveckling att kristna ofta är så dåligt bevandrade i den bok man säger sig tro på. Emanuel Karlsten tipsade häromdagen på sin blogg om en videofilm i ämnet.
Kul film om bibeln!

Sanning och konsekvens

Vid vår adventsgudstjänst i söndags predikade jag utifrån de traditionella adventstexterna. Jag predikar sällan tre punkter längre, men i söndags blev det så:
Han kom!
Han ska komma!
Han kommer till dig nu!
...var de tre påståenden jag byggde predikan på. (Inte så begripligt om man bara får de tre punkterna så här.) Nåväl.

Ibland hör jag människor säga att frågan om huruvida Jesus verkligen funnits inte längre är så viktig. Även kristna företrädare talar allt oftare så. "Om Jesus levt, dött och uppstått på riktigt är inte så viktigt. Han uppstår i ditt hjärta då du tror på honom."
Jag intervjuades av några gymnasieelever häromdagen, och fick frågan: Om man skulle kunna leda i hundraprocentiga bevis att Jesus ligger kvar i graven, och aldrig uppstått, hur skulle det förändra dig och din tro?
Mitt svar var att det skulle innebära en fullständig katastrof för mig personligen. Om Jesus inte funnits, fötts av Maria, levt i Nasaret, vandrat på Genesarets sjö, gått till Jerusalem, ridit in på en åsna, dömts till döden, korsfästs, lagts i Josefs grav och sedan uppstått igen, då finns det ingen kristen tro. Det skulle få ohyggligt drastiska konsekvenser för mig personligen, och för alla oss som tror på Jesus. Jag fortsatte dock med att säga att för mig blir det till slut en hypotetisk fråga, då jag tror mig ha erfarit den uppståndne Jesus personligen.

Det blir flummigare än lovligt när man från kyrkhåll talar om Jesus som någon sorts konstruktion i människors tanke eller hjärta, men inte som en historisk verklighet.
Nej, mitt första påstående i predikan var att Han kom. För Nya Testamentets författare var detta en verklighet som man själva varit ögonvittnen till. De hade sett honom, tagit på honom, hört honom och kunde vittna om vad som hänt (1 Joh. 1).

"Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös..."
"Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."
(Paulus i 1 Kor 15, vers 17 och 19)

Jag säger som Åke, prästen hemma i Skepplanda där jag växte upp: Om Jesus inte uppstått då borde vi bygga om varenda kyrka till biograf. Då finns det ingen kristen tro!

...när livet krisar och orden tar slut.

"Många människor som ser på TV och lyssnar på radio känner inte igen sig. Det är bara vinnare och glada, lyckliga, vackra människor, och själva speglar de sig i något annat. Deras liv hackar där. Kan man någonstans vara en talesman och representant för ledsna människor, för människor som är stämda i en lägre tonart..." Orden är Marcus Birros, och hämtade ur en intervju Malou von Sivers gjorde häromdagen med Marcus och hans bror Peter.

När jag hör liknande uttalanden blir jag så utmanad och provocerad som kristen. Även kyrkan har ibland förletts att tro att den är till för de starka, snygga och framgångsrika människorna. Tidvis har kristen tro därför förknippats med styrka och framgång, när den har mer med svaghet och utblottelse att göra. Kyrkan är befolkad av massor av sorters människor, också av de som är stämda i en lägre tonart...

I förmiddags predikade Lennarth Hambre, som är en av våra medlemmar, i Betaniakyrkan. Det var sista söndagen av sju i en serie om bön, och underrubriken för dagen var "Hur ber man när livet krisar och orden tar slut?"
Ibland är man med om något som är på riktigt, som berör och kryper innanför skinnet, och idag var Hambre grym. Han tog sin utgångspunkt dels i sin egen resa de senaste åren med hjärnstress och allvarlig sjukdom, och dels i en bibeltext från Romarbrevet 8 om att Anden vet vad vi behöver även om vi ibland inte ens orkar formulera det.

I dagens gudstjänst möttes världarna. När vanliga, tilltufsade, bitvis sorgsna människor i slutet sökte förbön, tände ett ljus eller bara satt och blundade för att ta in trösten i predikan var det på riktigt. Långt ifrån det starka, snygga och framgångsrika. Nej, riktig tröst till riktiga människor som lever riktiga liv.

"På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." (Rom. 8:26-27)

Vill du höra predikan finns den här.