tisdag 4 november 2008

Tro och politik

I dessa presidentvalstider kan man inte låta bli att slås av hur annorlunda det är i USA jämfört med här i Sverige. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre, men absolut annorlunda. I en amerikansk valrörelse är Gud mycket mer närvarande i samtalet: Den presidentkandidat som inte har en kristen bekännelse är körd. Självfallet bäddar det också för massor av hyckleri och spel för galleriet när det gäller trosfrågor i valrörelsen.
Kanske det problematiska ändå inte handlar om att tron är så offentlig - det kan jag personligen se vissa poänger med. Frågor som rör tro och Gud får plats i det offentliga rummet i USA, något som länge varit tabu i svenskt medieklimat.

Nej, problemet är ett annat. Jag läste en artikel i tidningen Dagen förra veckan, där man beskrev hur omöjligt det fortfarande är i många kristna sammanhang att vara demokrat. För många amerikaner är en kristen som tar sin tro på allvar synonymt med en viss politisk riktning. Detsamma gäller i vissa kretsar i Sverige - man kopplar samman tron med partipolitik. Jag tror det är väldigt olyckligt, och djupt obibliskt.
Det är obibliskt i meningen att man aldrig kan tvingas in i ett politiskt fack för att omfatta kristen tro. Då uppstår samma problematik som i Galaterbrevet, där brevets mottagare släppt in en idé om att tron på Jesus inte räcker, utan att man också måste tvinga på de grekiska nya troende en hel rad judiska religiösa regler och seder. Paulus värjer sig mot det, och hans lidelsefulla brev handlar om att det räcker med tron på Jesus.
Är kristen tro politisk? Ja, och nej. Kristen tro måste vara politisk när det handlar om orättfärdighet, vården om svaga och fattiga mm. Martin Luther King och Desmond Tutu är lysande exempel på att levande kristen tro också är politisk. Däremot kan tron aldrig tvingas in i partipolitiska fållor. Jag ser stora poänger med kristna som engagerar sig i partipolitik. Problemet uppstår när en partipolitisk riktning blir synonym med kristen tro.

Kort sagt: Amerikaner måste inte bli republikaner för att vara radikala Jesusefterföljare, och svenskar måste inte bli kristdemokrater för att vara trogna mot Jesus.

I dagenartikeln citeras singer/songwritern Derek Webb, som skrev en låt för några år sedan som heter "A king and a kingdom":

there are two great lies that i’ve heard:
“the day you eat of the fruit of that tree, you will not surely die”
and that Jesus Christ was a white, middle-class republican
and if you wanna be saved you have to learn to be like Him

my first allegiance is not to a flag, a country, or a man
my first allegiance is not to democracy or blood
it's to a king & a kingdom


Kunde inte sagt det bättre själv...

2 kommentarer:

Bilbo sa...

Fast det här visar ju lite av din okunskap i ämnet. Demokratiska partiet st¨r ju för en hel del saker som är minst sagt konstiga.... Abort in absurdum, dvs du kan få en abort 10 minuter innan barnet skulle födas!!!! På många sätt är demokraterna till vänster om Svenska V faktiskt. I andra frågor är de som moderaterna. Men grundläggade är ju: kan man rösta på ett parti som vill ha en sådan abortpolitik? Som vill låta homosexuella gifta sig i kyrkan? Osv. Som kristna har vi ett ansvar, jag är själv utlandssvensk (bor i Kina) och inser mer och mer att vi har ett ansvar att påverka även politiskt om vi kan. Att stå upp för vissa saker är ju helt sjukt.

Fredrik sa...

Bilboinchina!
Visst, det finns jätteproblem med amerikanska demokraters abortsyn. Jag försvarar absolut inte den. Kom ihåg min poäng i bloggposten: Kristen tro kan inte handla om ensidig partipolitik.

För att travestera din argumentationsteknik: Kan man rösta på ett parti som republikanerna, som vägrat skriva under Kyotoavtalet, som ökat sin försvarsbudget sedan sept 2001 så att den idag motsvarar världens övriga 191 länders samlade försvarsbudget? Står G.W. Bush, som under sina fem år som guvernör i Texas gav klartecken till att avrätta 152 människor - ett rekord i USA:s historia - för en "kristen politik"?

Är det inte just detta som är pudelns kärna: Kristna värden låter sig inte låsas in i partipolitik, varken i Sverige eller USA.

Jag återupprepar vad jag skrev i inlägget: Ja, vi bör påverka och positionera oss politiskt ibland, men därifrån till att pressa in Jesus i en partipolitisk fålla är steget alltför långt, tänker jag.

Fredrik