Nåd och sanning

De senaste dagarna har en infekterad debatt rasat på diverse kristna bloggar, framförallt här. Jag tar ibland långa perioder av paus från en del av dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, men har läst ikapp en del i dagarna, och jag måste säga att jag sitter både fundersam, bestört och bedrövad.
Blogosfären för mycket gott med sig, det är helt klart. Men det finns också en del som i bästa fall kan beskrivas som mycket märkligt. Folk som sitter i sin ensamhet framför en dator (inte så sällan anonyma, och inte så sällan mitt i nätterna), tenderar att skriva sådant som man aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.
De kommentatorer som rör sig på dessa bloggar (man märker snart att det är samma lilla gäng hela tiden) avfärdar enkelt kristna syskon med hjälp av fruktansvärda tillmälen och projiceringar, och detta får mig att lägga fram en tes: Det verkar som om teologiska spörsmål och kyrkrelaterade bloggdebatter tenderar att hela tiden kretsa kring dogmer och sanningsfrågor i meningen att man lockas att jaga villolärare och strida för sina egna åsikter. Det är som om själva forumet lämpar sig för vassa sanningssägare som går över lik, och i den ivern avfärdar man gång efter annan meningsmotståndare på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jesus beskrivs i Bibeln som full av nåd och sanning (Joh. 1:14). Båda dessa verkligheter måste leva sida vid sida. Endast den som möter den överväldigande nåden kan också bära sanningen om sig själv. Det är då kanske inte en tillfällighet att nåden kommer före sanningen i beskrivningen av Jesus. Man kan ibland läsa hur stora textmassor som helst i den kristna bloggvärlden, fulla av sanningsanspråk, utan att det andas ett uns av nåd, försoning, kärlek, generositet, ödmjukhet eller vilja till förståelse.

Nej, jag kommer osökt att tänka på ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens:

"Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk dig en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"

Instantkultur och eftertänksamhet

I min förra bloggpost funderade jag en del på bloggandets fram- och baksidor. Jag inser självmålsvarningen i att uttrycka mina dubier just i en bloggtext, men jag tar risken.

Martin i Tollarp förekom mig i förra bloggtråden, och funderade över det snabba utbytet. Är det bara av godo? Jag tycker mig se flera risker här:

- De många orden. Man vågar inte ens tänka på alla de ord som produceras i kommentarfält på bloggar varje dag. Jag känner själv en obändlig lust att ge mig in i vissa diskussioner, men försöker mer och mer tygla mig och inse att man kan inte tala och skriva hur mycket som helst och tro att folk ska lyssna.
- Risken för "preaching to the choir" - d.v.s. de enda som läser är de redan övertygade. Det luktar onekligen ankdamm om en del bloggmiljöer, inte minst några med kristna förtecken. Samma lilla krets har storvulna tankar om allt möjligt.
- Bristen på eftertanke. Den omedelbara kommentarfunktionen uppmuntrar inte direkt till reflektion och eftertanke. Jag minns en lärare på bibelskolan där jag gick en gång i tiden, som fick frågan vad han tyckte om Livets Ord och framgångsteologin (80-talet). Han valde att avböja alla kommentarer tills han läst på och funderat för egen del. När han, efter månader, var klar över sin egen hållning, då talade han.
- Ett uppskruvat tonläge. Jag medverkade en gång på en träff för predikanter och evangelister, och det var dags för ett samtalsforum. Samtalsledaren efterlyste "studs i debatten", och jag förstod efter ett tag att det var interna kodord för att platta till de som tyckte annorlunda, att raljera över vissa och klia andra på ryggen. Tycker mig se liknande mekanismer på vissa bloggar, inte minst från de som kommenterar. Mönstret är dessutom tydligt: De anonyma är nästan alltid i en egen division när det gäller raljans, dömande och ett tufft tonläge.
- En längtan att hellre vinna än att lyssna. Jag har försökt föra en del samtal på bloggar, där längtan att vinna en diskussion verkar mycket starkare än att föra ett respektfullt samtal. Man vill egentligen inte höra vad andra säger, utan bara raljerar och kör på.

Jag tänker i sammanhanget osökt på några bibelversar:

"Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare ska inte strida..." (1 Tim. 2:22-24)

"Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." (Fil. 2:3-5)

Antingen kommer bloggandet att göra sig av med en del övertoner och barnsjukdomar genom någon sorts självsanering, eller också förstärks bristen på eftertanke, lusten att "spetsa till" och köra över för att överhuvudtaget höras i bruset. Om det senare segrar, då tror jag inte jag är med längre...

Bloggfenomenet

Jag har, liksom alla andra som då och då sprattlar runt i bloggvärlden, haft skäl att fundera över bloggandet som fenomen. Är det en bra grej, eller är den kass? Ja, det är frågan…

Å ena sidan: Vilka fantastiska möjligheter som öppnat sig! Bloggandet känns i sina bästa stunder som något genuint demokratiskt. Vem som helst kan uttrycka sin åsikt och få en publik som lyssnar, det kostar inga pengar, och är tillgängligt för var och en med en dator i närheten. Det är en sorts digitalt speakers corner.
Dessutom måste man ju säga att möjligheten att ge omedelbar respons ger enorma möjligheter. Man kan föra både tramsiga och riktigt djupa dialoger med folk man annars inte skulle mött – alltifrån pseudokändisar via hemmatyckare till politiker eller kyrkoledare.

MEN...

Å andra sidan:
Det finns något att fundera på när det gäller offentligheten. Vad händer med en kultur som går från dagböcker med lås på, som ingen fick tjuvläsa i, till dagbok på internet med besöksstatistik och topplistor över vem som läses mest? Den förskjutningen har skett på några få år.
Är det bara bra? Riskerar man inte något i en kultur som hyllar och eftersträvar offentligheten in absurdum? Jo, jag tror det.
När en blond gymnasietjej som gillar att prova kläder framför spegeln blir en makthavare i mediesamhället med 300.000 besök i veckan på bloggen, då måste man få fundera på vad det står för. Vad säger det om vår syn på livet ovanför ytan kontra livet under ytan?

Lite kejsarens nya kläder är det allt, eller…?

Vem är det jag talar med?

Försökte för ett tag sedan påpeka problemet med anonymitet i en kommentar på den kristna bloggen Aletheia. Signaturen Haggaj – en i trion som startat Aletheia – väljer att vara anonym. Eftersom inläggen ibland är ganska raljanta och tillspetsade, försökte jag påpeka att det ibland blir problematiskt med trovärdigheten när man inte vet vem som skriver. Jag gav dock upp ganska snart, då det var svårt att föra ett meningsfullt samtal.

Jag har inga problem med att exempelvis en kommentator på en blogg väljer att vara anonym. Problemet, tycker jag, är när en person som fått en ganska rejäl plattform (Aletheia är en av de mest välbesökta kristna bloggarna just nu) är en person vi inte vet något om.

Så här tänker jag: I andra sammanhang är vi ganska noga med vem som säger saker. Det räcker inte att ett uttalande är sant, vi vill också veta vem som levererar det. När vi bedömer förkunnelse och förkunnare gäller självfallet principen: Är detta en trovärdig person? Lever vederbörande som han/hon lär? Hur ser det ut på de klassiska områdena pengar, sex och makt – är livsstilen överensstämmande med orden och undervisningen? Finns det trovärdiga relationer runt den som talar/skriver/predikar? För de flesta är detta alldeles självklara frågeställningar.

Vi har ju sett en del spektakulära och omtalade historier de senaste åren i den offentliga, kristna världen. Exempelvis händelserna kring predikanten Todd Bentley och mötena i Florida nyligen har granskats just med hjälp av liknande frågeställningar: Vem är denne Bentley? Vad står han för, och hur lever han? När det uppdagades att han levt i en ”otillbörlig relation” som det kallades, blev detta viktiga frågor för att bedöma trovärdigheten. Bentleyhistorien får här tjäna som ett exempel - det finns många andra.
Till och med i sekulära, politiska sammanhang råder denna princip. De moderata ministrar som fick avgå bara dagar efter sin utnämning föll inte på vad de sagt, utan på hur de själva levde upp till de förväntningar man kan ha på en ledande person.

När Paulus ställer upp kriterier för vem som kan leda i församlingen fokuserar han inte i första hand på vad man kan, utan på hur man lever (1 Tim. 3:1ff). Trovärdighet och täckning för det man säger blir viktigt.

När man blir en röst i bloggvärlden (eller i något annat forum för den delen) som många människor lyssnar på, och väljer att vara anonym, uppstår ett problem. Om man likt Aletheias företrädare ifrågasätter enskilda pastorer och till och med vid något tillfälle kräver deras avgång måste vi andra få ställa den självklara frågan: Vem är det som skriver detta? Kan man ifrågasätta andras trovärdighet utan att påvisa någon egen? Blir inte det en logisk kullerbytta?

Ge gärna kommentarer till detta. Jag är inte ute efter att skapa strid, men tror detta är en viktig fråga i dessa bloggtider. Förresten; du får gärna vara anonym när du kommenterar…