Har läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" i sommar. En mycket välskriven och bra biografi, fri från en massa tröttsamma omnämningar av varenda gammal sketen slöjdlärare och fotbollstränare som nästan alla biografier är fulla av (Bill Clintons ex-vis...).
Boken, som främst handlar om rasfrågan och hur det är att växa upp som svart, men ändå inte (mamman var vit amerikan, och pappan svart kenyan), ger mycket att fundera över.
Ett starkt avsnitt i boken handlar om när Obama besöker en kyrka. Han har tidigare varit väldigt skeptisk till tro och kyrkor, men här händer det något. Han hör pastorns predikan, och blir starkt berörd. En liten pojke jämte räcker honom en näsduk, och då märker han att han själv sitter och gråter så tårarna rinner.
När jag läste detta insåg jag att det är stor skillnad mellan olika kulturer. Det känns nästan omöjligt att ett sådant avsnitt skulle kunna vara med i en motsvarande bok av en svensk politiker. Visst är det tröttsamt ibland med sammanblandningen mellan tro och politik i USA, men detta kändes genuint på något sätt. Jag jämför med Göran Persson som satt i TV härom året och sjöng läsarsånger. Det görs på ett sätt som har ett löjets skimmer över sig. Obama, däremot, bjöd in oss i sin egen genuina upplevelse med själslig kamp och starka känslor.
Drar mig också till minnes när en friidrottare intervjuades härom året efter en seger, och talade om hur tacksam han var till Gud för sin talang och att han fick leva ett så rikt liv. Svenske reportern översätter lite snabbt att han är så tacksam till livet, typ.
Det är som om tron och de andliga frågorna inte får plats i vår offentlighet. Som om det är lite pinsamt. När det väl händer är det avarterna och det yttre som behandlas. Då handlar det om Knutby, Åke Green eller liknande, men vanliga människors genuina tro anses suspekt och nästan löjeväckande.
Min aning är att svensken hör för lite av den sortens berättelser. Kanske är dags att ändra på det!
Fredrik
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar