Avgörande tillfällen

Vet inte om det har med åldern att göra - jag fyller 40 i sommar - eller om det är andra saker som gör det: Jag har börjat fundera på en del saker jag varit med om som präglat livet på avgörande sätt. Jag inser att vissa enskilda händelser varit jätteviktiga för hur livet sedan utvecklat sig så här långt. Så är det ju självfallet för alla, inte bara för mig.

För ganska precis 20 år sedan åkte jag på tågluff. Det var vanligt på 80-talet, och detta var andra året i rad jag gav mig iväg. Första året handlade mest om turism i Europas stora städer samt bad i Medelhavet. Nu blev det annorlunda. Eftersom jag inte riktigt hittade någon att resa med, anslöt jag till ett team på missionsresa i Portugal. Det visade sig bli en oerhört viktig erfarenhet för mig. Dels fick jag vara med om starka upplevelser på en kristen konferens där, och dels tillbringade vi en lördag förmiddag på ett av Lissabons centrala torg. Där mötte vi två gatubarn som levde i Lissabons kloaksystem. De var mycket skygga och misstänksamma, och några från vårt svenska team försökte att tala med dem via tolk. Flickan var kanske 10 år, och så var hennes lillebror med också. De försörjde sig genom att tigga vid uteserveringarna runt torget, och hade allt de ägde i en stor resväska. Vi försökte hjälpa dem, och förmedla kontakter med olika grupper som hjälper gatubarnen i Lissabon. Det som hände mig personligen var att jag så småningom åkte hem till trygga Sverige med en erfarenhet som i någon mening ändrade kurs för mitt liv.

När jag nu funderar på hur livet blivit hittills, och varför jag ägnar mig åt det jag gör, inser jag att en av de viktigaste pusselbitarna var en lördag förmiddag i Lissabon sommaren 1988.

Det är som om Gud ofta leder oss genom de till synes oansenliga tillfällena i livet. Det är en häftig insikt att se tillbaks och konstatera: De senaste 20 åren har jag levt i svallvågorna från bland annat den förmiddagen!

Bekräftelsefällan

Ser ibland olika TV-program som får mig att fundera. Fenomen som Lyxfällan, Dr Phil mm ställer en rad intressanta frågor: Hur kvalar man in? Vem tycker att man är tillräckligt skuldsatt/neurotisk/dålig förälder eller, nu senast, att man har tillräckligt skitigt hemma för att få vara med i TV? Egentligen är den underliggande frågan dock den mest intressanta: Vad är det som driver folk att till varje pris synas i TV? Har vi skapat en så offentlighetsfixerad kultur att målet är att vara "känd från TV", oavsett om det är i positiva eller negativa avseenden?

Man undrar stilla hur ansvariga utgivare m.fl. tänker. Hur går snacket på en redaktion där man ska utsätta en familj för maximal exponering? Vem tänker på följderna?

Jag misstänker att fenomenet är ett uttryck för vår tid. Den som inte syns finns inte. Jakten på bekräftelse verkar vara den djupaste drivkraften för nutidsmänniskan. Det ställer onekligen höga krav på de som bedömer vad som är "TV-mässigt" och inte. Man kan ju ana vad som händer med barn som kommer till skolan, och alla har sett hur pappa slarvar med ekonomin, med städningen eller är otrogen.

Jakten på bekräftelse kan ställa till det för oss. Vi tenderar att sälja ut övertygelser, flytta tidigare uppsatta gränser och göra det vi inte tänkte göra för att få den. Sanningen är väl att den som till varje pris önskar bli bekäftad förr eller senare kommer att göra våld på sig själv och sina egna övertygelser. Det blir som en drog; någon måste se mig och veta att jag finns!

"Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes..." Orden är kung Davids, och hämtade från psalm 139 i Gamla Testamentet. Den som lever sitt liv i tro på att Gud ser mig och har en plan med mit liv har erfarit den djupaste av alla bekräftelser. Gud håller inte bara hela världsalltet i balans, utan han har en tanke och ett syfte med varje människas liv. Det kallar jag att bli bekräftad!

Fredrik