Vapen och Jesus

Håkan Arenius, journalist på tidningen Dagen, skrev häromsistens på tidningens ledarblogg om svensk vapenexport, där de 12,7 miljarder kronor vi säljer vapen för varje år gör oss till en av de största vapenexportörerna i världen, räknat per capita. Arenius penna är ofta vass och träffsäker, och han ser fram emot 2010, då Kristna Fredsrörelsen beslutat att lyfta frågan extra. Det är bara att hålla med.
Tidigare i höst gick debattvågorna höga (nåja, ganska höga...) när KD-profilerna Svensson och Oscarsson (samme Oscarsson som startade organisationen "Ja till livet" en gång i tiden...) hävdade att Sverige borde ha en offensiv vapenexport. Bland andra tidningen Dagen och EFK-ung ifrågasatte KD-gubbarnas utspel, varpå Siwert Öholm på Världen Idag gav sig in i debatten och avfärdade gänget på EFK-ung som "rosenkindade antikrigsentusiaster, som om de vore ett eko från skogsmullar och 68-epoken".

Jag minns de ivriga samtal vi förde i kyrkans ungdomsgrupp på 80-talet med anledning av de kallelser till mönstring alla vi grabbar började få. Kan man med bibeln i hand skjuta folk till döds, civila eller ej? Vi funderade, bläddrade i bibeln, frågade prästen m.fl till råds, och kom delvis fram till olika slutsatser. För mig blev det självklart att inte bära vapen, och det känns lika självklart idag.
Jag ser inte detta som en partipolitisk fråga. Det har inget med höger eller vänster att göra, utan är en konsekvens av min Jesusförståelse.
Jag är medveten om att den vapengalne G.W Bush de facto medverkade till att Saddam Hussein störtades. Men tänk om amerikanska attackflygplan bombat Iraks lidande folk med mat- och klädpaket istället. Vad hade hänt då? Vad hade kunnat hända med ett kuvat folk om de fått kraft att resa sig? Och, inte minst, vad hade den s.k. kristna västvärlden därigenom berättat om vem Jesus är och vad han vill?

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden."

Den enda rätta kyrkan

Det har pågått ett spännande samtal i anslutning till min förra bloggpost om flykten från kyrkan, och det finns många trådar att ta upp. Några av kommentatorerna har varit inne på att man genomskådade den exklusivitet som fanns i det sammanhang man tillhörde.
Jag har själv funnits med i en gemenskap där vi ständigt brottades med frestelsen att tro oss vara lite förmer än andra. Det fanns många skäl till det, men ett av problemen blev att den inställningen sipprade igenom i mötet med andra kristna. Attityden av att vara lite sannare, lite radikalare och att ta tron på lite mer allvar än alla andra var förödande.
Jag har funnits i både Svenska Kyrkan-miljö, i en s.k. parakyrklig organisation och i ett etablerat frikyrkosamfund, och har mött både helgon och skitstövlar i alla miljöerna.

När det gäller kyrkors olika betoning och tro tänker jag därför såhär: Det är inte så noga vad det står på kyrkskylten, utan man bör ställa sig några frågor:
- Får Jesus ta mycket plats här? Finns här en fascination för Hans person, undervisning, exempel etc?
- Leder den Jesusfascinationen till att människor, mitt i sin brist, växer och blir mer generösa, mogna, fria, trygga, osjälviska, kärleksfulla...?
- Finns det en djup, grundläggande respekt för bibelordet, även om det i vissa frågor kan tolkas olika?
- Finns här en sund kultur där man kan ifrågasätta, samtala och pröva sin egen kultur, sina uppfattningar, vanor och praktiker, eller finns det en kaxig attityd av att vara "färdiga och framme"?
- Är gemenskapen och atmosfären så attraktiv att nya människor hittar en kristen tro?

Du har säkert, som jag, varit med om både närvaron och avsaknaden av detta. Helgon och skitstövlar, storverk och magplask om vartannat.
Kommentera och komplettera gärna. Det går även att fortsätta det viktiga samtalet i förra bloggposten.

Back in business

Hej igen, bloggen!
Inser det smått dramatiska i att skriva "lidandets problem" på sin blogg och sedan totalt försvinna i veckor. Kan uppfattas lite skumt...
Nåväl, nu är jag tillbaks på bloggen efter en intensiv period. Har helt enkelt inte hunnit eller orkat producera något läsvärt.

Idag har jag kommit hem från ett s.k. reflektionsdygn på Åh Stiftsgård med Magnus Malm. Det var för det första en höjdare att få återse Åh, som jag haft starka kopplingar till som barn och tonåring. Där gjorde jag några av mina första personliga erfarenheter av kristen tro, och lever i svallvågorna av de erfarenheterna fortfarande. Åh Stiftsgård ligger vid havet i Bohuslän, och bara att få komma dit är lisa för själen när man annars bor i Närke...
Sedan var dessutom dygnet med Magnus Malm en riktig höjdare. Jag känner mig grymt berörd av undervisning och samtal. Det var som en riktigt märgstark måltid som håller att leva på, och som tar tid att smälta. Utgångspunkten för dygnet var Jesu bergspredikan, en av bibelns mest centrala Jesustexter.
Två påståenden från dagarna: "Bergspredikan vill få oss att fokusera på Guds närvaro och godhet... Gud lockar oss ur vår självupptagenhet med sin godhet."

Jag hör ofta människor säga: "Jag är inte personligt kristen, men tycker mycket om bergspredikan." Jag blir alltid lite häpen när jag hör det, och undrar om man verkligen läst den. Få texter i bibeln är så närgångna, så provocerande och radikala som just den.
Testa själv. Matteusevangeliet kapitel 5-7.
Håll i hatten, för det är starka grejer!

Lidandets problem

I Betaniakyrkan läser vi boken "100 dagar med Jesus" under hösten. Tanken är att alla läser ett stycke varje dag i 100 dagar, vi samtalar om läsningen i våra smågrupper samt predikar över bokens ämnen i gudstjänsterna.
Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus.
Denna vecka handlar läsningen om lidandets problem, utifrån berättelsen om Lasarus. När Jesus dröjer, verkar komma för sent, och Lasarus redan dött, utbrister en av Lasarus systrar: "Jesus, om du bara hade varit här..." (Joh. kap 11). Jag tror de flesta kan känna igen sig i den anklagelsen. "Gud, om du bara hade..."

Söndagens predikan kommer således att handla om lidandets problem. Som predikant kan man falla i åtminstone två diken inför ett sådant uppdrag. Antingen blir det hurtigt och fyllt av floskler som inte hjälper en enda människa, helst inte den som brottas med lidandet på nära håll. Eller också blir det inkännande och identifierande, men utan nya, befriande perspektiv på hur tron kan hjälpa. Inget av det känns lockande.
Om du skulle höra en predikan under rubriken "Lidandets problem", vad skulle du vilja att den berörde då? Hjälp mig med perspektiven, vare sig du har en kristen bekännelse eller inte.
Kanske du sedan skulle dyka upp i Åbytorp på söndag.
Du skulle vara varmt välkommen!

Söndag förmiddag och framtiden

Idag har vi firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken "Se på Jesus". Rebecka, en av våra medlemmar, inledde gudstjänsten med att gå på lina i kyrkan, och vi försökte illustrera hur viktigt det är att fästa blicken på rätt sak, eller på rätt person för att klara ut livet utan att tappa balansen. Vi läste från Johannesevangeliet kapitel 6 att "Alla som ser sonen och tror på honom ska ha evigt liv." Om du vill kan du lyssna till predikan här.

I avslutningen av gudstjänsten meddelades det att jag sagt upp min tjänst i Betaniakyrkan, och att vi kommer att flytta till Linköping. Jag har tackat ja till kallelsen att bli pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan. Exakta tidsplanen är inte klar, men vi räknar med att vara på plats någon gång i början av 2010.
För oss som familj har detta varit en spännande, men också tuff process. Det är inte alldeles enkelt att bryta upp från vänner, församling, arbete mm och börja på nytt i en ny stad, och ett sådant här beslut sitter inte utanpå. Vi känner ändå att detta är rätt, och ser med glädje och förväntan fram emot det som väntar i Linköping.

Jag återkommer i dagarna ang den dröm jag när angående den lokala församlingen. För mig är det ingen liten sak.
Inser för övrigt att Kumlapastorn inte är något hållbart namn i längden. Får grunna på det...

Fokus på Jesus

Vi har i Betaniakyrkan inlett en period kallad "100 dagar med Jesus", då vi följer en bok med samma namn. Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan, Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus. Det känns väldigt spännande att gång på gång närma sig Jesuspersonen - något åtminstone jag aldrig blir färdig med. Kristen tro är först och främst en fråga om Jesus, och Han är dess centrum. Hoppas du vill hänga med på upptäcksfärden oavsett om du är van vid kyrka och tro eller inte. Varje söndag kl 10 i Betania, Åbytorp är du varmt välkommen.
Jag skickar med ett gammalt favoritcitat från en sång, skriven för över 100 år sedan av Emil Gustafson, predikant från Närkebygden:

Det finns ej någon mer än du som frälsning ger
Och ej ens himlen räcker om inte dig vi ser
Ej dina gåvor heller, har värde utan dig
Blott du mig tillfredställer, blott du är nog för mig.

Ett helt liv

Jag läser just nu, som jag redan påpekat här på bloggen, en bok av Magnus Malm. Boken heter "Ett hjärta större än världen", och utgår från Jesu Bergspredikan. Jag har bestämt mig för att inte läsa boken för fort, utan försöka läsa så jag åtminstone i någon mening hinner fundera, be och korrigera i takt med vad jag läser.
Måste dela med mig av ett citat idag under rubriken Varför kom Jesus?:

"...att äntligen den andlighet som så länge levat ute i periferin skulle föras samman och försonas med den jordiska vardag vi alla brottas med, så att vi återigen skulle få smaka livet i dess fullhet. Nu får det vara slut med all privatiserad andlighet, alla bisarra fyrverkerier av andliga fenomen som vi tittar på medan världen sakta går under. Kristus är hela livets herre. I honom skapades allting. I honom försonades allting. I honom möts äntligen gudomligt och mänskligt. Därför är det lika viktigt vad som händer på arbetsplatsen, i köpcentret, i sängkammaren och på banken som vad som händer i min bönekammare. Kristus har rivit syndafallets pappkulisser och återupprättat världen till ett hem för hela människan. Nu ska allt spegla hans härlighet."

Gud, vi och de fattiga

Här på bloggen pendlar det vilt för tillfället mellan trivia och allvar. U2, fotboll och världens fattiga om vartannat. Betydligt mer allvar idag än sist.
Jag läste ett bibelcitat idag i Magnus Malms senaste bok "Ett hjärta större än världen". Boken handlar om Jesu bergspredikan, och citatet återfinns i ett kapitel om hur man ska se på pengar och Mammons makt över våra liv:

"Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga." (Ords 14:31)

Om du inte sett videon jag länkade till häromdagen, tycker jag du ska göra det. Det är ett gott exempel på vad folk uträttar i de mest hjärtskärande situationer.

En kristenhet som ständigt känner sig manad att skriva insändare och påverka makten i vissa andra etiska frågor (läs abortfrågan, sexualetik och äktenskapssyn) måste också lyfta de som handlar om bistånd, rättvisa, hållbar fördelning, fattigdomsbekämpning, skuldavskrivning...
Jag tror vi som bekänner oss till en Gud som identifierar sig med de svagaste och fattigaste i världen måste bli en profetisk nagel i ögat på makthavare och kapital. Det verkar nämligen vara ett sätt på vilket man kan ära sin skapare.
Man kan fundera på vad som händer med ett samhälle vars högsta önskan är att byta köksmaskinerna till likadana, fast i annan färg, eller att skaffa nya fälgar till bilen. Vad som händer med en kristenhet som beter sig så är alldeles uppenbart: Enligt texten från ordspråksboken vanärar man då Gud med sitt liv och sina val.

Om du vill ha lite ved på brasan, lite fakta om hur det verkligen ser ut i världen, kan du besöka följande websidor:

Millenniemålen - om de åtta mål västvärlden satte upp år 2000 för att halvera fattigdomen till år 2015.

DATA - förkortningen står för Debt, Aids, Trade, Africa har just gått ihop med organisationen ONE och återfinns här. Bono och U2 är djupt involverade i detta arbete. Mycket bra info och statistik.

Grejen är nämligen att "...ärar Honom gör den som hjälper den fattige." Tror vi på det? Eller är det som man kan misstänka: något vi förpassat till periferin, något vi överlåtit åt några entusiaster i kyrkans missionsråd att fundera över, eller ännu värre, något vi tycker staten ska sköta om så vi slipper bry oss? Så vi kan fortsätta renovera köket som om allt stod väl till...

Jesus och politiken

I höstas, i samband med det amerikanska presidentvalet, skrev jag ett blogginlägg om problemet med att sätta likhetstecken mellan kristen tro och vissa partipolitiska sympatier. Du kan läsa inlägget här om du vill.
Frågan är åter aktuell denna vecka, då vi snart ska EU-rösta. Jag tycker det är knivigt att veta hur man ska tänka. På ett sätt är valet till EU-parlamentet det svåraste, då man oavsett partisympati också indirekt röstar på partigrupper från hela Europa. Hur ska man kunna överblicka följderna av en sådan röst? Nej, svårt är ordet, sa Bull...

För de flesta av oss människor blir vissa frågor käpphästar och helt avgörande på bekostnad av andra. I kristna miljöer finns klassiska debattfrågor som de om sexualmoral, abort och familjepolitik, och för många är det de enda parametrar man mäter med. Men jag måste ju som kristen också fundera över frågor om rättvisa, flyktingar, bistånd, miljö mm. För att inte tala om mina dubier runt centralisering, orättfärdiga maktstrukturer etc. Nej, ingen kan komma och säga att valet är självklart, eller att kristen tro per nödvändighet är synonym med en viss politisk riktning.

Vad tror ni om resonemanget i länken ovan? Läs via länken, men kommentera gärna här, i denna post.

Hur gick det med hoppet?

Som jag skrivit tidigare här, har vi under en period firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken HOPP. Tanken har varit att lyfta frågan om det kristna hoppet, och vad det gör med våra perspektiv på livet.
Det är svårt att sammanfatta fyra predikningar i några korta meningar, men vi konstaterade att allt vilar på att Jesus är uppstånden och att hans grav är tom. Jesu uppståndelse var fysisk, och bibeln hävdar frimodigt att även Jesu efterföljare ska uppstå kroppsligen. Det som väntar är ingen abstrakt, andlig tillvaro i något sorts gasmoln, utan en fysisk uppståndelse. Våra kroppar ska likna den kropp den uppståndne Jesus har redan nu.
Vi påstod också att de urkristna trodde, med påsken i ryggen, att Gud skulle göra med hela kosmos, hela universum, vad han på påskdagens morgon gjort med Jesus. Han har inte gett upp med skapelsen, utan har en framtidsplan för en förvandlad värld.
I söndags knöt Peter Eriksson ihop serien med att måla en bild av hur himlen/Guds fullkomliga värld kommer att bli. Du kan höra alla predikningarna här om du har tid och lust.

Jag får ofta höra att kristen tro är ett slags lyckopiller, en verklighetsflykt eller en krycka för stackars desillusionerade människor. Jag tror det är precis tvärtom. Personen Jesus är den verkligaste verkligheten en människa kan erfara, och med den erfarenheten följer en obändlig tro på en ny, bättre värld där Han regerar.

Om du intresserar dig för frågor som dessa och är bekväm med att läsa på engelska bör du läsa boken "Surprised by hope" av N.T. Wright. Det är det absolut bästa jag läst i ämnet någonsin. Jag blev gravt uppmuntrad av att läsa den boken, och kände mig verkligen överrumplad av kraften i det kristna hoppet.

Påskmusikal för hela slanten

För tillfället är många i vår kyrka helt inställda på musikalpremiär i påsk. Vår församling verkar funka som bäst när det drar ihop sig till stora projekt. Då är många på hugget och allt ifrån sömmerskor och kulissbyggare till solosångare, sminköser och ljustekniker gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt.
Jag blir gång på gång så tagen av historien om påsken med Jesus i centrum. Satt på övningen igår med en klump i halsen, och insåg att detta är världens bästa budskap. Varje människa, oavsett var man befinner sig i livet, kan beröras av Honom som ändrade historien. Självgoda fariséer trängs med föraktade äktenskapsbryterskor och vilsna lärjungar runt Jesus.

Vi har nu lagt in en extraföreställning på påskafton, då det är slutsålt på de två tidigare. Fantastiskt spännande!
Vill du gå, men saknar biljett kan du besöka vår hemsida och boka.

Instantkultur och eftertänksamhet

I min förra bloggpost funderade jag en del på bloggandets fram- och baksidor. Jag inser självmålsvarningen i att uttrycka mina dubier just i en bloggtext, men jag tar risken.

Martin i Tollarp förekom mig i förra bloggtråden, och funderade över det snabba utbytet. Är det bara av godo? Jag tycker mig se flera risker här:

- De många orden. Man vågar inte ens tänka på alla de ord som produceras i kommentarfält på bloggar varje dag. Jag känner själv en obändlig lust att ge mig in i vissa diskussioner, men försöker mer och mer tygla mig och inse att man kan inte tala och skriva hur mycket som helst och tro att folk ska lyssna.
- Risken för "preaching to the choir" - d.v.s. de enda som läser är de redan övertygade. Det luktar onekligen ankdamm om en del bloggmiljöer, inte minst några med kristna förtecken. Samma lilla krets har storvulna tankar om allt möjligt.
- Bristen på eftertanke. Den omedelbara kommentarfunktionen uppmuntrar inte direkt till reflektion och eftertanke. Jag minns en lärare på bibelskolan där jag gick en gång i tiden, som fick frågan vad han tyckte om Livets Ord och framgångsteologin (80-talet). Han valde att avböja alla kommentarer tills han läst på och funderat för egen del. När han, efter månader, var klar över sin egen hållning, då talade han.
- Ett uppskruvat tonläge. Jag medverkade en gång på en träff för predikanter och evangelister, och det var dags för ett samtalsforum. Samtalsledaren efterlyste "studs i debatten", och jag förstod efter ett tag att det var interna kodord för att platta till de som tyckte annorlunda, att raljera över vissa och klia andra på ryggen. Tycker mig se liknande mekanismer på vissa bloggar, inte minst från de som kommenterar. Mönstret är dessutom tydligt: De anonyma är nästan alltid i en egen division när det gäller raljans, dömande och ett tufft tonläge.
- En längtan att hellre vinna än att lyssna. Jag har försökt föra en del samtal på bloggar, där längtan att vinna en diskussion verkar mycket starkare än att föra ett respektfullt samtal. Man vill egentligen inte höra vad andra säger, utan bara raljerar och kör på.

Jag tänker i sammanhanget osökt på några bibelversar:

"Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare ska inte strida..." (1 Tim. 2:22-24)

"Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." (Fil. 2:3-5)

Antingen kommer bloggandet att göra sig av med en del övertoner och barnsjukdomar genom någon sorts självsanering, eller också förstärks bristen på eftertanke, lusten att "spetsa till" och köra över för att överhuvudtaget höras i bruset. Om det senare segrar, då tror jag inte jag är med längre...

Ekorrhjulet

Ikväll har vi haft träff med vår hemgrupp - en grupp med ett tiotal människor som möts för fika, samtal om livet och bön för bland annat varandra.
Vi följer en bok av Magnus Malm som består av korta krönikor som tidigare publicerats i Göteborgsposten. Idag handlade det om ekorrhjulet vi alla mer eller mindre rusar runt i.
Vi funderade på hur man lever ett sunt liv i en kultur där 3000 budskap når oss varje dag. Vad gör det med själen och sinnet att sortera i alla dessa signaler och propåer?
Ett ord som återkom i samtalet var livskvalité. Det är uppenbart att det inte nödvändigtvis handlar om dyra eller svåruppnåeliga saker, utan kanske om en kvällspromenad, ett bra snack med sina barn eller en god middag med familjen.
Jag tänker att en viktig aspekt för att hantera jäkt och hjärnstress är att göra medvetna val. Vill jag leva som jag gör? Kan jag ändra på det på något sätt? Är jag fast i omständigheter, eller är det bara en ursäkt för att inte bryta med vissa destruktiva ekorrhjulsbeteenden?

"Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila." (Jesus i Matt. 11:28)

Magnus Malms poäng är att ekorrhjulet funkar efter centrifugalkraftens lagar: utåt, bortåt, söndrande... Att stilla sig och avbörda sig hos Jesus är att kliva av inåt, mot helhet och relation, bort från sönderfallet som "kryper som en rost i våra relationsnät, en röta i våra rötter".

Söndag kväll

Har idag varit i Moholm i Västergötland. Gamla hemtrakter, där jag tidigare bott i 11 år. Jag predikade på förmiddagen i Salemkyrkan, och hade sedan ett undervisningspass efter avbrott för en god kyrklunch.
Jag talade en del om balans mellan olika bibliska uppmaningar, som inte får ställas emot varandra. Jesusefterföljelsen handlar om både kamp och vila. Bland annat läste jag ett citat av Parker Palmer, en amerikansk författare, föreläsare mm, som sagt följande kloka ord:
"Utbrändhet kommer inte av att människor försöker ge för mycket, utan när de försöker ge något de inte har."

Jag tror, utan att göra en regel av det, att det ligger en sanning i detta. Att hela tiden försöka ge något som man inte är bärare av sliter på själen. Jag tycker mig se, inte minst hos mig själv, att när jag får ägna min bästa tid och kraft åt det som är besläktat med min passion och min personliga utrustning ger det för det mesta mer energi än det tar.
Kan det vara så att ett av skälen till slitagen i livet handlar om detta? Man ägnar livet åt att ge något man inte har...

Oops...

Jag undervisade på Götabro bibelskola häromdagen, och vi läste en text av Paulus om att "ge ut sig helt i arbetet för Herren" i betydelsen att göra det bästa av det man har. Att ta sitt liv och sina förutsättningar på allvar och göra något av det.
Någon av eleverna berättade om hur man ofta kan höra folk säga, i ivern att tala om nåden, att "det spelar ingen roll vad man gör", och vi var överens om att det kan bli rejält passiviserande att ständigt påstå något sådant.
Jag sa: "Paulus skulle vända sig i sin grav om han hörde det", och hör sedan mig själv säga följande: "Jag tror Jesus också skulle vända sig i sin grav om han hörde något liknande."
Hoppsan.

"Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått." (Lukasevangeliet kap. 24, vers 1-6)

Dagens predikan

Kände som sagt en viss predikovånda igår. Dagens predikan gick under rubriken "Släpp taget". Jag visade några fantastiska bilder från en årskrönika jag såg häromdagen.
I Ludwigshafen, Tyskland, eldhärjades ett hyreshus i februari 2008. I huset bodde turkiska flyktingar, och bilderna visar hur en man släpper sin systerson - en liten bebis - ut från ett rykande fönster på tredje våningen. Barnet togs emot av en polisman på trottoaren, som fångade honom i sin utbredda jacka. "När jag såg polismannen i ögonen förstod jag att det skulle gå bra", berättade morbrodern efteråt.
Vi läste sedan texten om att "den som vill rädda sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det" (Luk. 9). Predikans poäng var att det är förenat med risk att följa i Jesu fotspår, och att ibland är det ett måste att släppa taget och lämna över kontrollen om man ska vinna riktigt liv.

Vi har överbetonat att kristen tro ger frid, lugn och ro, och totalt missat att för de bibliska gestalterna handlade efterföljelsen minst lika mycket om fara och risk. Jesus var det klart farligaste alternativ de någonsin hade erbjudits. I vissa avseenden eliminerade han inte riskerna, utan tillförde snarare nya!
Sedan mynnar texten från Luk 9 ut i orden om att inte skämmas för Honom, och vi funderade på hur vi kan bli lite mer riskbenägna när det gäller att stå för vår tro.
Kolla in bilden!

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Det är fler som ber än som tror!

Vi har en serie gudstjänster i Betaniakyrkan under hösten på temat bön. Det finns flera skäl till det. Ett är att vi kände ett behov efter allt kyrkbyggsnack om klinkers, takplåt och lånekalkyler att fokusera på det innersta av församlingens liv, om att samtala med Gud.
Det andra skälet är att jag någonstans i förbifarten hörde om en gallupundersökning där fler svarar ja på frågan om man ber än på frågan om man tror på Gud. Jag tror det står för att man ryggar lite inför att formulera en tro - det känns som stora ord eller alltför fixerat vid dogmer. Däremot ligger det närmre till hands att be. På ett plan blir bönen mindre komplicerad än tron, och de flesta människor verkar då och då hamna i situationer när man har nära till bön, oavsett bekännelse eller inte.

För mig är bön något i grunden ganska okomplicerat. Bön handlar om relation, och om att avbörda sig hos Gud. Han, som vet allt, behöver inte informeras, utan bönen handlar om förtrolighet och vänskap. I bönen kan man både uttrycka sin tacksamhet, men också desperat be om hjälp eller förlåtelse.

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar. Då ska Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Filipperbrevet 4:6-7)

Vilka funderingar har du kring bön? Goda och dåliga erfarenheter? Känner någon igen sig i att det är lättare att svara ja på om man ber än på om man tror?

Fredrik

Ps. Har du vägarna förbi, så är det gudstjänster i Betaniakyrkan, Åbytorp fredag kl 19, lördag kl 16 och 19 med Mikael Hallenius som talare. Välkommen!

Jesus i Nerikes Allehanda

I torsdagens utgåva av den stolta publikationen Nerikes Allehanda fanns en artikel om s.k. mandéer. Det är en religiös grupp med rötter i gnosticismen. De beskriver sig själva i artikeln så här: "Man kan säga att vi är gamla kristna, och har samma traditioner som deras gamla traditioner." De förklarar att Jesus finns med i deras religion, men mer som en person i utkanten av händelserna.

Då vore det ju tjänstefel om en pastor inte reagerade med ryggmärgen: Om Jesus inte är central, utan i utkanten, måste man säga att det inte är en kristen rörelse. (Det finns många andra skäl till varför en sådan här gnostisk lära inte kan kallas kristen, men det är en annan diskussion. Idag handlar bloggen om Jesu plats.)
Nåväl. Om Jesus är i utkanten, då är det inte kristet! Kristendom har med Jesus att göra, och ju mer perifer Han blir, desto mindre kristet är det.

Låt mig förklara: En tro som reduceras till dogmer, morallära eller allmän medmänsklighet kan visserligen ha sina poänger, men det är inte kristendom. Allt kokas nämligen ner till Jesu uppmaning: Följ mig! Ju mer upptagen av Hans person, undervisning och exempel jag blir, desto bättre är det. Där finns nämligen kristendomens hela väsen. Jesu liv, död och uppståndelse med allt vad det innebär är inte bara en av poängerna, utan hela poängen.
I en relativistisk kultur verkar allt möjligt kunna kallas kristendom. Vi får för oss att är det bara andligt så är det kristet, eller finns där inslag av barmhärtighet och medmänsklighet så är det väl kristet... Följer någon en gammal tant över gatan betraktas det som kristet.

Sanningen är att ju mer central Jesus är, desto "mer kristet" blir det!
Eller som den gamle sångaren och musikanten Keith Green uttryckte det en gång: "A good definition on a christian is someone who is bananas for Jesus."

Vad är huvudnyheten?

Jag råkade slinka in på en gemensam webportal för tre frikyrkor i ett litet samhälle i Småland. Idén med en gemensam sida för tre församlingar är ju inte så dum, men problemet är att de inte håller igång sajten något vidare.
Det första som möter besökaren är en ruta där det står: "För tillfället finns ingen huvudnyhet att visa." Det är ju också ett budskap från en kyrka...

Visst, vi förstår vad de menar, men tanken skenade iväg: Vilken är kyrkans huvudnyhet? Har vi någon? Finns det inte en risk att modern kyrka och frikyrka någonstans under resans gång tappar kontakten med sin huvudnyhet? Kanske i ivern att vara lite lagom, lite strömlinjeformad, eller bara för att vi själva tappar fokus? Till och med för en del aktiva medlemmar är kyrkan synomym med ord som kultur, aktiviteter, handarbetsträffar, körövningar, årsmöten, fikagrupper, städscheman...
Faktum är att också en pastor kan behöva rikta upp livet emellanåt. Vilken är i så fall huvudnyheten?

Huvudnyheten är att Gud söker kontakt!
- Han har blivit människa genom Jesus.
- Jesus sändes till jorden för alla människors skull, som Guds gåva till en mänsklighet utan förmåga att rädda sig själv.
- Jesus dog på ett kors som ett offer för människans synd. Syndens innersta väsen är att man vänt Gud ryggen och gått sin egen väg.
- Han besegrade döden genom att uppstå på tredje dagen och lever idag.
- Denne Jesus söker kontakt och försoning med varje människa, och detta upprättas genom att man omvänder sig från sitt liv utan Gud och i tro börjar följa Jesus.

"Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste." (Paulus i 1 Tim. 1:15)

Och så säger de att det inte finns någon nyhet att rapportera...!