Människovärde och produktivitet

Under hela 90-talet stötte jag gång på gång på Knut i olika kyrkor i Göteborg. Knut var ett original. En udda fågel som var glad, varm och oskyldig på något sätt. Knut behövde mycket hjälp, och hade sina begränsningar. Hans främsta signum var att han älskade att spela tamburin. Jag har många gånger spelat på cafémöten och andra tillställningar ihop med Knut. Det var inte alldeles lätt, då Knut tämligen sällan lyckades hålla takten...

Häromdagen blev jag tipsad om en dokumentär som gick på SVT tidigare i september. Filmen heter Walborgs ungar, och finns att se här. Walborg hade fem barn, varav fyra omhändertogs av myndigheterna på 30-talet. Ett av barnen var Knut. Jag lärde känna Knut som en fantastisk människa på många sätt, men vi förstod att han inte haft det så lätt.
Nu dök Knut upp i SVT-dokumentären som ett av de barn som hamnade på anstalt på 30- och 40-talet. Filmen fokuserar på att dessa barn så småningom hörde till de svenskar som blev tvångssteriliserade av svenska myndigheter. Orsaken var, enligt dokumentären, att man bedömdes lida av antingen imbecillitet eller idioti. På dessa grunder ansåg man uppenbarligen att man skulle skydda mänskligheten från deras eventuella barn. Oerhört. Över 60.000 människor utsattes för detta i Sverige, en del så sent som in på 50-talet.

Med filmen i bakhuvudet hörde jag någon citera den franske gudsmannen Jean Vanier, som arbetar med kommuniteter för handikappade människor. Vanier menar att om några år kommer det inte längre att födas några barn i Frankrike med Downs syndrom. Alla kommer att väljas bort innan födseln.

Detta får en att fundera. Vad definierar ett människovärde? Vem avgör om en person är tillräckligt smart, produktiv eller kostnadseffektiv för att få finnas? Vad händer när cyniska värden och drivkrafter får människan att leka Gud?

Bibeln genljuder av något diametralt annorlunda:
"Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt." (Ps. 139:16)
"Människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)
"Det som var svagt i världen utvalde Gud." (1 Kor. 1:27)

Påskmusikal, C S Lewis och lite helvete

Igår var det full rulle med övning inför vår musikal, som sätts upp i Betaniakyrkan på långfredag. Sofia Paulsson, en av våra medlemmar, har skrivit en fantastisk musikal, där både sång, musik, stämningar, kläder mm kommer att sitta mitt i solar plexus.
Undertecknad spelar angivaren Judas Iskariot - en inte helt smickrande roll. Hur som helst känns hela satsningen väldigt fräsch och spännande. Du kan beställa biljett på www.betaniakyrkan.nu. Missa inte!

Idag har jag predikat ur Gamla testamentet om kung Salomo. Han började så bra som den visaste mannen som någonsin funnits, men sedan gick det fullständigt åt skogen för honom. Min poäng handlade om hur de subtila valen i livet kan få stora konsekvenser. Bland annat citerade jag författaren C.S. Lewis.
I sin fantastiska "Från helvetets brevskola" beskriver han hur överdemonen Onkel Tumskruv intruerar sin adept Malört i konsten att föra en själ till förtappelse. Onkel Tumskruv förebrår Malört för hans faiblesse för spektakulära frestelser som mord och dylikt, och menar att det ofta går lika bra - om inte bättre - med de små, subtila förskjutningarna i livet:

Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är i själva verket den som gör det sakta - den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken.

Vad tror ni, visst är det ofta så det går till när man överger övertygelser man tidigare tyckte var viktiga? Det sker sällan över en natt, utan subtilt, obemärkt och gradvis. Eller?

Ps. Om du vill läsa storyn om Salomo finner du den i 1 Kungaboken kaptiel 1-11.

Instantkultur och eftertänksamhet

I min förra bloggpost funderade jag en del på bloggandets fram- och baksidor. Jag inser självmålsvarningen i att uttrycka mina dubier just i en bloggtext, men jag tar risken.

Martin i Tollarp förekom mig i förra bloggtråden, och funderade över det snabba utbytet. Är det bara av godo? Jag tycker mig se flera risker här:

- De många orden. Man vågar inte ens tänka på alla de ord som produceras i kommentarfält på bloggar varje dag. Jag känner själv en obändlig lust att ge mig in i vissa diskussioner, men försöker mer och mer tygla mig och inse att man kan inte tala och skriva hur mycket som helst och tro att folk ska lyssna.
- Risken för "preaching to the choir" - d.v.s. de enda som läser är de redan övertygade. Det luktar onekligen ankdamm om en del bloggmiljöer, inte minst några med kristna förtecken. Samma lilla krets har storvulna tankar om allt möjligt.
- Bristen på eftertanke. Den omedelbara kommentarfunktionen uppmuntrar inte direkt till reflektion och eftertanke. Jag minns en lärare på bibelskolan där jag gick en gång i tiden, som fick frågan vad han tyckte om Livets Ord och framgångsteologin (80-talet). Han valde att avböja alla kommentarer tills han läst på och funderat för egen del. När han, efter månader, var klar över sin egen hållning, då talade han.
- Ett uppskruvat tonläge. Jag medverkade en gång på en träff för predikanter och evangelister, och det var dags för ett samtalsforum. Samtalsledaren efterlyste "studs i debatten", och jag förstod efter ett tag att det var interna kodord för att platta till de som tyckte annorlunda, att raljera över vissa och klia andra på ryggen. Tycker mig se liknande mekanismer på vissa bloggar, inte minst från de som kommenterar. Mönstret är dessutom tydligt: De anonyma är nästan alltid i en egen division när det gäller raljans, dömande och ett tufft tonläge.
- En längtan att hellre vinna än att lyssna. Jag har försökt föra en del samtal på bloggar, där längtan att vinna en diskussion verkar mycket starkare än att föra ett respektfullt samtal. Man vill egentligen inte höra vad andra säger, utan bara raljerar och kör på.

Jag tänker i sammanhanget osökt på några bibelversar:

"Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare ska inte strida..." (1 Tim. 2:22-24)

"Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." (Fil. 2:3-5)

Antingen kommer bloggandet att göra sig av med en del övertoner och barnsjukdomar genom någon sorts självsanering, eller också förstärks bristen på eftertanke, lusten att "spetsa till" och köra över för att överhuvudtaget höras i bruset. Om det senare segrar, då tror jag inte jag är med längre...

Kul om bibeln

Jag får ofta anledning att fundera över bibelns plats i människors liv. Självfallet är detta en ickefråga för många svenskar, men för oss i frikyrkligheten, som förut kallats för läsare, är det en besynnerlig utveckling att kristna ofta är så dåligt bevandrade i den bok man säger sig tro på. Emanuel Karlsten tipsade häromdagen på sin blogg om en videofilm i ämnet.
Kul film om bibeln!