All trösts Gud

Jag har ju tidigare skrivit om Guds egenskaper. Kristen tro är så intimt kopplad till vem Gud är: Om man inte tror gott om Gud, då blir tron en börda att bära. Om Gud är gniden, felsökande och opålitlig är det bättre att inte ha med honom att göra.
Jag samtalar ibland med människor i nöd, och när allt rasar reagerar vi olika. För en del blir tron det man håller fast vid, och som skänker hopp, men för andra kommer frågorna: Har Gud övergett mig nu när allt verkar gå åt skogen? Har jag straffat ut mig?

I Gamla Testamentet beskriver en av profeterna hur de avgudar som Israels folk frestades att tillbe funkade. (Egentligen gäller detta avgudar även i vår tid.) De snickrades ihop av hantverkare, fästes upp för att inte välta, bars omkring när det skulle flyttas... (Jeremia kapitel 10). Profeten jämför dem med bibelns Gud, som är det motsatta. Han är inte skapad till vår avbild, utan har skapat oss till sin avbild. Han har höga tankar och syften med våra liv och är den som bär oss. Kristen tro är inte primärt en fråga om moralfrågor eller beteendekoder. Kristen tro är motsatsen till avgudarna i Jeremias bok. Kristen tro handlar om att Gud bär våra liv, och att han är ivrig att förlåta och upprätta.
En av de tjusigaste beskrivningar bibeln ger av Gud lyder så här: "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud." (2 Korintierbrevet 1:3)

Det är min djupa erfarenhet, både i mitt eget liv och i samtal med andra: Gud är barmhärtig och tröstande! Vilken är din erfarenhet?