Heldag

Pustar ut efter en intensiv dag. Började med planeringsmöte i Habo med mötesgruppen för Torpkonferensen. Arbetet med kallelser av talare, sångare etc pågår i princip året runt. Vi har idag upprättat en plan som vi hoppas kommer att hålla. Den lilla haken är att alla medverkande inte är tillfrågade än, så det visar sig i dagarna hur det går med drömuppställningen.
Fortsatte med en ganska körig eftermiddag i telefonen med allt från pastorsrelaterade omsorgsfrågor till betalplaner för sista fasen av bygget. Det är ganska mycket denna vecka, med invigning av ny kyrka till helgen.
Avslutade kvällen med ett arbetspass i kyrkan. Det känns både bra och dåligt - det fina är att visst händer det mycket, och det blir kanonbra, men haken är att det är mycket kvar att göra innan festligheterna på lördag...

Känns som om vi kommer att nypa oss i armen i helgen när invigningen äger rum: Detta har vi väntat på sedan typ 2002!
Om du inte fått någon inbjudan får du det nu. Gå in här och läs mera. Varmt välkommen på lördag, vem du än är!

Fredrik

IKEA

Har återigen utsatt mig för IKEA en helg då alla just fått löning. En otroligt obehaglig upplevelse. Är på jakt efter vettiga, billiga och funktionella möbler till nytt kontor i kyrkan. Vi har fått för oss att vi ska sitta i samma rum alla tre anställda, och därför behövs små, smäckra skrivbord. Billigt blir det, men priset är högt ändå.
Ett besök på IKEA en söndag eftermiddag kräver sin man. Står på gamla vanliga stället, precis där tag-själv-lagret börjar, och väntar på hustrun som alltid fastnar i avdelningen med blommor och doftljus. Själv får jag panik, astma och allergiska reaktioner på IKEA i allmänhet, och vid doftljusen i synnerhet.
Bäst jag står där kommer jag att tänka på en krönika av Marcus Birro. Ingen beskriver detta så mitt i prick som han. Läs själv här.

Hotel Rwanda

Jag är helt tagen, alldeles omskakad.
Igår kväll var jag gräsänkling, och bestämde mig för att titta på DVD:n ”Hotel Rwanda”. Den har legat i hyllan i flera år. Man kan inte se en sådan film med familjen på fredag kväll, men nu var det läge. En otroligt bra film, och väldigt skakande. Har du inte sett den, måste du göra det. Den utspelar sig under det brutala folkmordet i Rwanda 1994. Under ca 100 dagar mördades nästan 1 miljon människor, och omvärlden agerade i princip inte alls. FN övergav Rwanda och lät folkmordet ske. Man lekte med ord och diplomatiska formuleringar för att slippa ifrån ansvaret.

Jag funderar på flera olika saker under tiden jag tittar:

Vad är det som händer i en grupp människor när hatet utan tyglar släpps löst? Människan verkar vara kapabel till extrem ondska. Psykologen John White skriver i boken Förändring från insidan (Libris förlag) om något han kallar ”vilddjuret i källaren”. Han menar att människan genom en rad olika kontrollmekanismer klarar att tygla vilddjuret/mörkret inombords, men att inneboende synd, i vissa extrema situationer, gör henne kapabel till nästan vad som helst.
I ett civiliserat samhälle finns det regler, principer, moral mm som håller vilddjuret i schack.
Men så släpps det lös av olika skäl: Vid 1900-talets början, exempelvis, demonterade nya filosofier, en förändrad människosyn och en ny politik det som tidigare ansetts medmänskligt. På sikt var detta med och bäddade för Hitlers intåg på scenen. Där skapades en grogrund för förintelsen.
Kort sagt: Den moral, etik och människosyn som hållit "vilddjuret" i schack demonterades, mörkret släpptes löst och till synes skötsamma medborgare blev medbrottslingar i ett av världens värsta blodbad.
Något liknande verkar ha hänt i Rwanda. Någonting som inte kan beskrivas som annat än ondska slog ut i full blom. Som om krafter inte tillsattes, utan frigjordes ur människan. Krafter hon redan var i besittning av... Vad tror ni, kan White ha en poäng, eller hur ska man förstå något sådant här?

Det andra jag tänker på har med västvärldens agerande att göra. I DVD:ns extramaterial intervjuas hotellföreståndaren som porträtterats i filmen. Han säger rakt ut ungefär så här: "Det finns inget av värde i Rwanda. Inget guld, ingen olja och inga diamanter. Alltså lämnade västvärlden oss åt vårt öde."

Vilken orättfärdighet!

Bilden har jag lånat här.

Vem är det jag talar med?

Försökte för ett tag sedan påpeka problemet med anonymitet i en kommentar på den kristna bloggen Aletheia. Signaturen Haggaj – en i trion som startat Aletheia – väljer att vara anonym. Eftersom inläggen ibland är ganska raljanta och tillspetsade, försökte jag påpeka att det ibland blir problematiskt med trovärdigheten när man inte vet vem som skriver. Jag gav dock upp ganska snart, då det var svårt att föra ett meningsfullt samtal.

Jag har inga problem med att exempelvis en kommentator på en blogg väljer att vara anonym. Problemet, tycker jag, är när en person som fått en ganska rejäl plattform (Aletheia är en av de mest välbesökta kristna bloggarna just nu) är en person vi inte vet något om.

Så här tänker jag: I andra sammanhang är vi ganska noga med vem som säger saker. Det räcker inte att ett uttalande är sant, vi vill också veta vem som levererar det. När vi bedömer förkunnelse och förkunnare gäller självfallet principen: Är detta en trovärdig person? Lever vederbörande som han/hon lär? Hur ser det ut på de klassiska områdena pengar, sex och makt – är livsstilen överensstämmande med orden och undervisningen? Finns det trovärdiga relationer runt den som talar/skriver/predikar? För de flesta är detta alldeles självklara frågeställningar.

Vi har ju sett en del spektakulära och omtalade historier de senaste åren i den offentliga, kristna världen. Exempelvis händelserna kring predikanten Todd Bentley och mötena i Florida nyligen har granskats just med hjälp av liknande frågeställningar: Vem är denne Bentley? Vad står han för, och hur lever han? När det uppdagades att han levt i en ”otillbörlig relation” som det kallades, blev detta viktiga frågor för att bedöma trovärdigheten. Bentleyhistorien får här tjäna som ett exempel - det finns många andra.
Till och med i sekulära, politiska sammanhang råder denna princip. De moderata ministrar som fick avgå bara dagar efter sin utnämning föll inte på vad de sagt, utan på hur de själva levde upp till de förväntningar man kan ha på en ledande person.

När Paulus ställer upp kriterier för vem som kan leda i församlingen fokuserar han inte i första hand på vad man kan, utan på hur man lever (1 Tim. 3:1ff). Trovärdighet och täckning för det man säger blir viktigt.

När man blir en röst i bloggvärlden (eller i något annat forum för den delen) som många människor lyssnar på, och väljer att vara anonym, uppstår ett problem. Om man likt Aletheias företrädare ifrågasätter enskilda pastorer och till och med vid något tillfälle kräver deras avgång måste vi andra få ställa den självklara frågan: Vem är det som skriver detta? Kan man ifrågasätta andras trovärdighet utan att påvisa någon egen? Blir inte det en logisk kullerbytta?

Ge gärna kommentarer till detta. Jag är inte ute efter att skapa strid, men tror detta är en viktig fråga i dessa bloggtider. Förresten; du får gärna vara anonym när du kommenterar…

Jesus i Nerikes Allehanda

I torsdagens utgåva av den stolta publikationen Nerikes Allehanda fanns en artikel om s.k. mandéer. Det är en religiös grupp med rötter i gnosticismen. De beskriver sig själva i artikeln så här: "Man kan säga att vi är gamla kristna, och har samma traditioner som deras gamla traditioner." De förklarar att Jesus finns med i deras religion, men mer som en person i utkanten av händelserna.

Då vore det ju tjänstefel om en pastor inte reagerade med ryggmärgen: Om Jesus inte är central, utan i utkanten, måste man säga att det inte är en kristen rörelse. (Det finns många andra skäl till varför en sådan här gnostisk lära inte kan kallas kristen, men det är en annan diskussion. Idag handlar bloggen om Jesu plats.)
Nåväl. Om Jesus är i utkanten, då är det inte kristet! Kristendom har med Jesus att göra, och ju mer perifer Han blir, desto mindre kristet är det.

Låt mig förklara: En tro som reduceras till dogmer, morallära eller allmän medmänsklighet kan visserligen ha sina poänger, men det är inte kristendom. Allt kokas nämligen ner till Jesu uppmaning: Följ mig! Ju mer upptagen av Hans person, undervisning och exempel jag blir, desto bättre är det. Där finns nämligen kristendomens hela väsen. Jesu liv, död och uppståndelse med allt vad det innebär är inte bara en av poängerna, utan hela poängen.
I en relativistisk kultur verkar allt möjligt kunna kallas kristendom. Vi får för oss att är det bara andligt så är det kristet, eller finns där inslag av barmhärtighet och medmänsklighet så är det väl kristet... Följer någon en gammal tant över gatan betraktas det som kristet.

Sanningen är att ju mer central Jesus är, desto "mer kristet" blir det!
Eller som den gamle sångaren och musikanten Keith Green uttryckte det en gång: "A good definition on a christian is someone who is bananas for Jesus."

Vad är huvudnyheten?

Jag råkade slinka in på en gemensam webportal för tre frikyrkor i ett litet samhälle i Småland. Idén med en gemensam sida för tre församlingar är ju inte så dum, men problemet är att de inte håller igång sajten något vidare.
Det första som möter besökaren är en ruta där det står: "För tillfället finns ingen huvudnyhet att visa." Det är ju också ett budskap från en kyrka...

Visst, vi förstår vad de menar, men tanken skenade iväg: Vilken är kyrkans huvudnyhet? Har vi någon? Finns det inte en risk att modern kyrka och frikyrka någonstans under resans gång tappar kontakten med sin huvudnyhet? Kanske i ivern att vara lite lagom, lite strömlinjeformad, eller bara för att vi själva tappar fokus? Till och med för en del aktiva medlemmar är kyrkan synomym med ord som kultur, aktiviteter, handarbetsträffar, körövningar, årsmöten, fikagrupper, städscheman...
Faktum är att också en pastor kan behöva rikta upp livet emellanåt. Vilken är i så fall huvudnyheten?

Huvudnyheten är att Gud söker kontakt!
- Han har blivit människa genom Jesus.
- Jesus sändes till jorden för alla människors skull, som Guds gåva till en mänsklighet utan förmåga att rädda sig själv.
- Jesus dog på ett kors som ett offer för människans synd. Syndens innersta väsen är att man vänt Gud ryggen och gått sin egen väg.
- Han besegrade döden genom att uppstå på tredje dagen och lever idag.
- Denne Jesus söker kontakt och försoning med varje människa, och detta upprättas genom att man omvänder sig från sitt liv utan Gud och i tro börjar följa Jesus.

"Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste." (Paulus i 1 Tim. 1:15)

Och så säger de att det inte finns någon nyhet att rapportera...!

FRA och naiviteten

Återigen har FRA-lagen varit på tapeten, denna gång i söndagens Agenda i SVT.
Det mesta har ju sagts när det gäller integritetsfrågan och FRA-lagen, men jag kan inte låta bli att kommentera den igen:
Det råder ju helt klart en enorm naivitet i frågan. Statsminister Reinfeldt, till exempel, hävdar att man kan känna sig alldeles trygg med lagen sådan den blev: "Med de kompletteringar som görs i tilläggspropositionen i höst kommer integritetsfrågorna att vara skyddade." Jo tack!
Historien visar ju alldeles otvetydigt att myndigheternas kontroll över den enskilda människan förr eller senare alltid kommer att missbrukas. Idag är den vardagliga övervakningen mer långtgående än någonsin. Tänker ibland på det när jag drar mitt ICA-kort på Maxi i Kumla. De har koll på när jag handlar, vad jag köper, hur ofta jag går dit, vilka märken jag föredrar, hur kostnadsmedveten jag är, hur påverkbar av reklam jag är... Detsamma gäller min mobiltelefon, där varje steg jag tar kan övervakas om man vill.

De som vill bagatellisera detta hävdar alltid att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta. Det vore ju sant i ett samhälle där myndigheter och makthavare alltid ville varje medborgare väl (efter vilka kriterier det nu skulle bedömas). Historien visar ju dock alltför väl att inte minst den som vill ta sin kristna tro på allvar förr eller senare hamnar i onåd hos makten. Ett samhälle som åsidosätter den personliga integriteten kommer förr eller senare att bli klåfingrig och offra sina medborgare för den "gemensamma goda sakens" skull.
Svensk frikyrka växte fram delvis som en protest mot enhetskulturen. Människan var myndig att fatta sina egna beslut och leva efter sin övertygelse. Risken finns att det som nu händer vrider klockan tillbaka om man inte ivrigt värnar integriteten.

Minns ett mellansnack vid en TV-sänd konsert med Peter Carlsson och de blå grodorna. Peter C drog följande jämförelse: Det nya sättet att bevaka brottslingar är att förse dem med en elektronisk fotboja. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata fångenskapen. Parallellt med detta har varje svensk försetts med en mobiltelefon. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata friheten. Slutsats: Skillnaden mellan frihet och fångenskap är ibland hårfin...

Vilken konsert!

Tänkte inte gå på Kirk Franklins konsert i Örebro, men fick två fribiljetter på kort varsel, och hamnade i Conventum Arena. Allvarligt talat! Det svängde så det svartnade. Det låter ju inte så spännande att gå på gospelkonsert, men den här killen är helt unik. Dels är det ett enormt sväng med världsklass på musikerna, och den lilla kören han hade med sig med 4 kvinnor och 2 män var helt sjukt vassa och lät som om de var betydligt fler. Vem som helst i kören kunde haft en egen konsert.
Dessutom var det ett fantastiskt fokus där en svängig konsert plötsligt gick över i värsta väckelsemötet. Otroligt grymt!
Kirk Franklin sjunger egentligen inte så mycket, och på förhand kunde man undra hur viktig han egentligen skulle vara för helheten. Sanningen är att han intog hela Conventum Arena och med små medel ledde kör, musiker, publik och bjöd på en otrolig upplevelse.
Detta smakade mera!

Ja eller nej!!!

Varje tidning med självaktning måste tydligen ha webfrågor. Ofta ska de vara kopplade till antingen en aktuell artikel eller till en snackis som alla har åsikter om. "Ska Anders Svensson eller Kim Källström starta ikväll?" typ...
Så länge det handlar om krigare på svenska mittfältet kan det ju vara kul med alla proffstyckare, men ibland blir webfrågorna fåniga.

På Aftonbladets web listas några avlidna rockhjältar: Lennon, Bob Marley, Janis Joplin m.fl. Den tillhörande artikeln handlar om att det är för att de är döda vi vårdar deras minne så okritiskt, annars vore en del av dem bortglömda. Och så den obligatoriska webfrågan: Är våra döda rockhjältar överskattade? Ja eller nej. Svarar man ja är alla överskattade, svarar man nej är ingen överskattad. Antingen är man emot alla, eller för alla.

Den fånigaste tidningen i webfrågeligan är nog ändå tidningen Dagen. Dels blir det inte lika tufft med typ 34 svar, och dels blir det ofta en annan dignitet på frågorna. De är liksom inte såna där lättsamma mittfältsfrågor med Svensson/Källström i huvudrollerna som dominerar. Känn bara på dagens bidrag: Agerade abortdemonstranterna i Jönköping rätt? Ja, nej, vet ej. Enkelt och snabbt, men utan nyans.

Kan man verkligen svara ja eller nej på Aftonbladets fråga? Vill man inte få möjligheten att säga: Johnny Thunder var överskattad, men inte John Lennon?
Är inte tidningen Dagens fråga om abortproblematiken mycket mer komplex än ett ja eller nej?
Risken finns att man trivialiserar frågor som måste få ventileras eftertänksamt (och då tänker jag inte främst på döda rockrävar, utan på frågor som abortproblematiken). Det snabbaste, mest förenklade och säljande är inte alltid det som är mest sant.

Fredrik

Högklassig kväll!

Kommer just från en riktigt fin jazzkonsert i kyrkan/byggarbetsplatsen Betaniakyrkan, Åbytorp. Jonas och Sofia Ottosson hade releasekonsert för nya skivan, och ganska gott om folk njöt av många bra, nya låtar och ett fantastiskt hantverk både från Sofias strupe och alla instrumentalisterna.
Känns fantastiskt att vi kan ha en sådan kväll i kyrkan, och att det funkar så bra med nya lokalen. Lite orolig var jag över ljud och akustik, men alla var överens om att detta funkar kanon.

Ideella entusiaster

I den kyrka jag tillhör är det sedan snart ett år full rulle på vårt kyrkbygge. Hela projektet är "ett steg i tro" som vi brukar säga i våra sammanhang. Vi har inte full täckning med alla pengarna på banken, eller garantier för x antal frivilligtimmar. Ändå är det fantastiskt att få vara med om äventyret då många människor ger sig åt samma sak.
Ända sedan i november förra året har vi gjutit, spikat, spacklat mm, och det som slår mig är att så många människor så osjälviskt satsar av sin tid och sitt engagemang. Man talar i Sverige mer och mer om föreningslivet i stort som en döende företeelse, och det kan säkert stämma. På sikt måste mycket förändras, inte minst i frikyrkan.
Men sanningen är att en vanlig svensk frikyrka fortfarande är smått unik när det gäller ett osjälviskt engagemang som involverar tid, kraft och pengar. Det finns sämre saker att ge sig hän åt.
4 oktober är det invigning!

Det var ju det där med makten...

Efter SVT:s program Existens rapportering kring en urspårad kristen församling i Skåne, kan man fundera en del runt frågor som har med makt och kontroll att göra.
Ordet sekt är lurigt, för det används så slarvigt ibland, men en kristen miljö präglad av osund kontroll och makt, hur ser den ut?
Jag delar med mig av några kännetecken jag själv noterat:

- Påverkan tar sig alltid ”andliga uttryck”. Ledaren ger inte uttryck för sin personliga åsikt, utan styr genom tilltal och upplevelser som blir svåra att ifrågasätta.

- Man fjärmas från sin egen familj. Ofta utvecklas en lära/ideologi som går ut på att det är ädelt och berömvärt att åsidosätta sina närmaste för Guds eller församlingens skull.

- Det är inte tillåtet att ställa kritiska frågor. Kritik framställs som något som alltid är negativt. (Bibeln, å andra sidan, talar om kritik i positiva ordalag: ”Försmädliga miner sårar, rättfram kritik skapar fred.” (Ords 10:10) ”Bättre öppen kritik än dold kärlek” (Ords 27:5)

- Man får inte ha en annan uppfattning än ledarens. Över lite tid börjar undervisningen handla om att "stödja ledarna i visionen" och inte "ha en kritisk ande".

- Alla börjar bete sig som kopior. I en osund, auktoritär miljö kommer kopiorna som på beställning. Där vågar man inte sticka ut för mycket, utan klär sig, talar och för sig som den ledare alla ser upp till. Det blir lite som dansbandsfabriken i Galenskaparna. Det kommer in original i ena änden av maskinen, och i den andra kommer slimmade dansband som alla ser likadana ut.

- Man ställs i någon form av skuld till ledaren/sammanhanget. Den enskilde medlemmen vågar inte bryta med sammanhanget eller kritisera något, för det finns inbyggda lojaliteter som binder och kontrollerar.

- Förtäckta hot. Om det eskalerar och verkligen blir sektliknande, utsätts man för förtäckta hotelser likt de som verkar ha förekommit på Kristet Center Syd i Skåne: "Om du lämnar gemenskapen kan vi inte garantera beskydd över dina barn."

Har du erfarenhet av liknande miljöer? Stämmer beskrivningen? Den kan säkerligen kompletteras med fler karaktärsdrag. Samma grundmekanismer kan säkert driva maktmänniskor i andra miljöer än uttalat kristna. Skriv en kommentar, vetja!

Fredrik