Framtidsplaner och predikan om nåd

Idag har familjen varit i Linköping hela dagen. Jag predikade i Ryttargårdskyrkan på förmiddagen, och vi mötte församlingen i både gudstjänst och fikastund. I luften ligger en fråga om en möjlig tjänst som föreståndare framöver. Det är lite märkligt att komma och predika under de omständigheterna, då man känner sig lite som vägd på våg. Vi får se hur det utvecklar sig...

Nåväl, jag talade om tullindrivaren Sackaios från Lukasevangeliet kap 19. Jesus möter denne föraktade landsförrädare, och Han visar honom en respekt och nåd som han förmodligen aldrig tidigare mött. Utifrån den nådeserfarenheten börjar Sackaios leva ett nytt liv, där han blir radikal i förhållande till sina pengar - det som tidigare varit hans stora frestelse och livskontrollerande problem.
Min poäng var att nåden kommer först. Inte i stället för sanning, eller som något överslätande och ursäktande, utan som en gudagiven kraft genom vilken Jesus bryter makterna i Sackaios liv så han kan börja leva på ett nytt sätt. Nåden är den kraft genom vilken Gud hela tiden verkar.

Ofta har jag fått frågan från människor som undrar hur kristen tro funkar: Kan man leva hur som helst och sedan bara be Gud om förlåtelse? Är inte det ansvarslöst?
Jo, det vore ansvarslöst och inte alls i fas med Bibelns undervisning om nåd. Nej, Guds kärlek och nåd önskar myndigförklara oss människor. Just för att Gud är så tålmodig och god, just för att Han förlåter och glömmer våra synder så är livet vi lever viktigt. Hade jag förtjänat det själv kunde jag göra vad jag ville med det, men om jag fått det som en gåva av Den Nådefulle, då tillhör det Honom. Dessutom blir erfarenheten av att Gud vill mig väl en kraft till förvandling. Att vandra som kristen är att ständigt återkomma till Honom som ger nåd.

Uppdatering:
Skulle någon vara hågad, så finns predikan att lyssna på här.

Nåd och sanning

De senaste dagarna har en infekterad debatt rasat på diverse kristna bloggar, framförallt här. Jag tar ibland långa perioder av paus från en del av dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, men har läst ikapp en del i dagarna, och jag måste säga att jag sitter både fundersam, bestört och bedrövad.
Blogosfären för mycket gott med sig, det är helt klart. Men det finns också en del som i bästa fall kan beskrivas som mycket märkligt. Folk som sitter i sin ensamhet framför en dator (inte så sällan anonyma, och inte så sällan mitt i nätterna), tenderar att skriva sådant som man aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.
De kommentatorer som rör sig på dessa bloggar (man märker snart att det är samma lilla gäng hela tiden) avfärdar enkelt kristna syskon med hjälp av fruktansvärda tillmälen och projiceringar, och detta får mig att lägga fram en tes: Det verkar som om teologiska spörsmål och kyrkrelaterade bloggdebatter tenderar att hela tiden kretsa kring dogmer och sanningsfrågor i meningen att man lockas att jaga villolärare och strida för sina egna åsikter. Det är som om själva forumet lämpar sig för vassa sanningssägare som går över lik, och i den ivern avfärdar man gång efter annan meningsmotståndare på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jesus beskrivs i Bibeln som full av nåd och sanning (Joh. 1:14). Båda dessa verkligheter måste leva sida vid sida. Endast den som möter den överväldigande nåden kan också bära sanningen om sig själv. Det är då kanske inte en tillfällighet att nåden kommer före sanningen i beskrivningen av Jesus. Man kan ibland läsa hur stora textmassor som helst i den kristna bloggvärlden, fulla av sanningsanspråk, utan att det andas ett uns av nåd, försoning, kärlek, generositet, ödmjukhet eller vilja till förståelse.

Nej, jag kommer osökt att tänka på ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens:

"Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk dig en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"

Ordens värde

Funderar en del på ord och dess värde. En del ord kan man använda hur många gånger som helst, och de har ändå bevarat sin innebörd. Med andra ord är det annorlunda. Om media får fatt på orden blir de gärna devalverade - de minskar i värde. I dessa tider är ord som "chock" och "skräll" ganska uttjatade. Nordmans superskräll och Let´s dance-Tinas troschock är två rubriker i helgens Aftonbladet. Risken finns ju att när det verkligen är dags för de starka uttrycken, så har de förlorat sin lyster. Om det är katastrof när Sverige förlorar en landskamp i fotboll, hur beskriver man då ett bombat flyktingläger eller en översvämning i Bangladesh?
Ord kan också förskjutas i betydelse. Ord som "älska" kan handla om allt från glass till kattungar eller frun man varit gift med i decennier.
Men så finns det ord som verkar svåra att vattna ur. Ord som nåd. Från engelskans grace har vi fått ordet gratis - alltså något man får utan ansträngning. Fritt och utan motprestation. Oavsett om man vet om det eller inte verkar människan söka efter nåd. Kyrkan har inte alltid varit så vass på att gestalta nåden, men det är bibelns mest centrala begrepp. Gud söker människan genom att sända Jesus, och erbjuder nåd. Gratis, fritt och för intet.

"Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början." (2 Timoteusbrevet, kap. 1)

Fina grejer!