Vapen och Jesus

Håkan Arenius, journalist på tidningen Dagen, skrev häromsistens på tidningens ledarblogg om svensk vapenexport, där de 12,7 miljarder kronor vi säljer vapen för varje år gör oss till en av de största vapenexportörerna i världen, räknat per capita. Arenius penna är ofta vass och träffsäker, och han ser fram emot 2010, då Kristna Fredsrörelsen beslutat att lyfta frågan extra. Det är bara att hålla med.
Tidigare i höst gick debattvågorna höga (nåja, ganska höga...) när KD-profilerna Svensson och Oscarsson (samme Oscarsson som startade organisationen "Ja till livet" en gång i tiden...) hävdade att Sverige borde ha en offensiv vapenexport. Bland andra tidningen Dagen och EFK-ung ifrågasatte KD-gubbarnas utspel, varpå Siwert Öholm på Världen Idag gav sig in i debatten och avfärdade gänget på EFK-ung som "rosenkindade antikrigsentusiaster, som om de vore ett eko från skogsmullar och 68-epoken".

Jag minns de ivriga samtal vi förde i kyrkans ungdomsgrupp på 80-talet med anledning av de kallelser till mönstring alla vi grabbar började få. Kan man med bibeln i hand skjuta folk till döds, civila eller ej? Vi funderade, bläddrade i bibeln, frågade prästen m.fl till råds, och kom delvis fram till olika slutsatser. För mig blev det självklart att inte bära vapen, och det känns lika självklart idag.
Jag ser inte detta som en partipolitisk fråga. Det har inget med höger eller vänster att göra, utan är en konsekvens av min Jesusförståelse.
Jag är medveten om att den vapengalne G.W Bush de facto medverkade till att Saddam Hussein störtades. Men tänk om amerikanska attackflygplan bombat Iraks lidande folk med mat- och klädpaket istället. Vad hade hänt då? Vad hade kunnat hända med ett kuvat folk om de fått kraft att resa sig? Och, inte minst, vad hade den s.k. kristna västvärlden därigenom berättat om vem Jesus är och vad han vill?

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden."

Två länktips

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen har snappat upp en arabisk text om pastor Lars-Inge Larsson i Åbytorp, som hjälper en muslimsk familj. Det är bara att konstatera: världen är allt bra liten, och Åbytorp är dess nav. Du kan läsa om det på Emanuels blogg.















I samma nättidning kan man också läsa en text av forskaren och teologen Joel Halldorf, som handlar om tålamod. En fantastisk text, som en hälsning in i vår julstressade och hyperaktiva tid. Ta ett djupt andetag och läs Joels text här.

Flyktingar i Närke

I dagarna har lilla Åbytorp och Betaniakyrkan uppmärksammats i både Radio Örebro, tidningen Dagen mm. Anledningen är trist. En familj från Jemen trakasseras nattetid av några ungdomar som går över alla gränser.
Vår församling har försökt betyda något i denna situation. Det har ordnats nattvandringar, informationsmöten i kyrkan och enskilda har på olika sätt engagerat sig i familjen.
Eftersmaken är lite dubbel. Å ena sidan finns det skäl att känna stolthet över att få tillhöra en gemenskap som sätter avtryck, som bryr sig. Å andra sidan är det oroväckande att trakasserierna förekommer, och att minsta lilla ansats att betyda något i en sådan situation anses vara anmärkningsvärt nyhetsstoff.
Hur det är, så firar vi ju snart Jesu födelse. Född i ett stall där fler djur än människor är vittnen, barn i en fattig familj, tidigt flyktingbarn i Egypten... På ett sätt en kung. Men samtidigt en fattig flykting.

Du kan läsa om händelsen i Åbytorp här och här.

...på tal om bra citat...

Anton Fagerstedt, pastor i östgötska Östra Ryd, kör med ett kul grepp i december på sin blogg. Varje dag lämnas ordet till en ny gästskribent i en sorts adventskalender. I lördags hade Stefan Axelsson, en annan östgötapastor, ordet. Dagens citat tillskrivs därför honom:

"Att stötta, forma, lyfta och hålla ihop har varit min herdeuppgift det senaste året. Ungefär som en bra BH bör fungera, har det sagts mig..."

Inget upplyser oss så effektivt som en god liknelse!

Dagens citat

"Today, by the Spirit´s power, I´ll do the best I can with what I have out of love for Jesus. That´s my definition of success."

Rick Warren

Den enda rätta kyrkan

Det har pågått ett spännande samtal i anslutning till min förra bloggpost om flykten från kyrkan, och det finns många trådar att ta upp. Några av kommentatorerna har varit inne på att man genomskådade den exklusivitet som fanns i det sammanhang man tillhörde.
Jag har själv funnits med i en gemenskap där vi ständigt brottades med frestelsen att tro oss vara lite förmer än andra. Det fanns många skäl till det, men ett av problemen blev att den inställningen sipprade igenom i mötet med andra kristna. Attityden av att vara lite sannare, lite radikalare och att ta tron på lite mer allvar än alla andra var förödande.
Jag har funnits i både Svenska Kyrkan-miljö, i en s.k. parakyrklig organisation och i ett etablerat frikyrkosamfund, och har mött både helgon och skitstövlar i alla miljöerna.

När det gäller kyrkors olika betoning och tro tänker jag därför såhär: Det är inte så noga vad det står på kyrkskylten, utan man bör ställa sig några frågor:
- Får Jesus ta mycket plats här? Finns här en fascination för Hans person, undervisning, exempel etc?
- Leder den Jesusfascinationen till att människor, mitt i sin brist, växer och blir mer generösa, mogna, fria, trygga, osjälviska, kärleksfulla...?
- Finns det en djup, grundläggande respekt för bibelordet, även om det i vissa frågor kan tolkas olika?
- Finns här en sund kultur där man kan ifrågasätta, samtala och pröva sin egen kultur, sina uppfattningar, vanor och praktiker, eller finns det en kaxig attityd av att vara "färdiga och framme"?
- Är gemenskapen och atmosfären så attraktiv att nya människor hittar en kristen tro?

Du har säkert, som jag, varit med om både närvaron och avsaknaden av detta. Helgon och skitstövlar, storverk och magplask om vartannat.
Kommentera och komplettera gärna. Det går även att fortsätta det viktiga samtalet i förra bloggposten.

Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

Stolt!

Kom i eftermiddags hem från Evangeliska frikyrkans s.k. "medarbetardagar" - tre dagar av gemenskap, undervisning, problemställningar, skitprat vid kaffet etc för samfundets alla pastorer.
Ett par hundra pastorer samlas som önskar sätta avtryck i människors liv på olika sätt, och som fånar sig, ber för varann, firar nattvard, äter gott och ömsom skrattar, ömsom gråter ihop. Många intryck blir det, men en bestående eftersmak är att det finns mycket att vara stolt och glad över. Så mycket kunnande, så många fantastiska personligheter och en lidelse och passion för det vi gemensamt håller på med.
En av höjdpunkterna under dagarna var ett bibelstudium av Mikael Tellbe om andlighet. För den oinvigde låter det kanske inte så upphetsande, men det var fantastiskt. Jag lämnade den sessionen med en känsla av att ha fått mig något till livs som mättar, som stärker och hjälper mig för lång tid framåt.
Vill du ha ett kort referat från Mikaels undervisning finns det på tidningen Dagens hemsida.

Göran Skytte i Kumla

Ikväll har alla Kumlas kyrkor stått som värdar för ett besök av Göran Skytte, TV-personlighet, journalist med mera. Skytte har varit med om att finna en personlig kristen tro, och har berättat om detta både i böcker och föredrag.
Ikväll gästade han alltså Kumla kyrka, som var nästan fullsatt. Jag slås av många saker en sådan här kväll. Dels är Skytte en kommunikatör av Guds nåde: mustig, omväxlande bullrig och viskande, lidelsefull och engagerad. Dels är hans historia på många sätt fantastisk. Han berättar om resan från att som barn och ung tonåring ha varit öppen för kristen tro till att bli brinnande leninist/marxist med övertygelsen att Gud inte finns. Så småningom i livet, via livskriser och annat öppnar han sig återigen för kristen tro, och hittar på vindlande stigar hem.

En tjusig historia om hur en människa mitt i livet inser att allt det som borde ge mättnad - pengar, status, berömmelse och erkännande - inte gjorde det. Hur längtan efter något mer driver honom till den Gud han hävdat inte fanns, och hur det mognat till en tydlig kristen bekännelse.

Göran Skytte har i två olika böcker beskrivit sin resa. Dels i boken "Omvänd", som handlar om just resan till tro, och nu senast i boken "På väg". Det får bli kvällens boktips. Läs och förundras, vare sig du kallar dig kristen eller inte.

Konsertbiljetter?

På söndag kväll äger höstens konsert rum i Globen, då det blir finbesök av Kirk Franklin. Supportakter är både Ole Börud och Samuel Ljungblahd. Det blir garanterat helt grymt.
Nu hör det till saken att jag har två kanonfina parkettbiljetter som jag inte kan utnyttja. De kostar 500 kronor styck, och om du anmäler ditt intresse i kommentarsfältet kan du köpa dem rakt av.
Först till kvarn!

Back in business

Hej igen, bloggen!
Inser det smått dramatiska i att skriva "lidandets problem" på sin blogg och sedan totalt försvinna i veckor. Kan uppfattas lite skumt...
Nåväl, nu är jag tillbaks på bloggen efter en intensiv period. Har helt enkelt inte hunnit eller orkat producera något läsvärt.

Idag har jag kommit hem från ett s.k. reflektionsdygn på Åh Stiftsgård med Magnus Malm. Det var för det första en höjdare att få återse Åh, som jag haft starka kopplingar till som barn och tonåring. Där gjorde jag några av mina första personliga erfarenheter av kristen tro, och lever i svallvågorna av de erfarenheterna fortfarande. Åh Stiftsgård ligger vid havet i Bohuslän, och bara att få komma dit är lisa för själen när man annars bor i Närke...
Sedan var dessutom dygnet med Magnus Malm en riktig höjdare. Jag känner mig grymt berörd av undervisning och samtal. Det var som en riktigt märgstark måltid som håller att leva på, och som tar tid att smälta. Utgångspunkten för dygnet var Jesu bergspredikan, en av bibelns mest centrala Jesustexter.
Två påståenden från dagarna: "Bergspredikan vill få oss att fokusera på Guds närvaro och godhet... Gud lockar oss ur vår självupptagenhet med sin godhet."

Jag hör ofta människor säga: "Jag är inte personligt kristen, men tycker mycket om bergspredikan." Jag blir alltid lite häpen när jag hör det, och undrar om man verkligen läst den. Få texter i bibeln är så närgångna, så provocerande och radikala som just den.
Testa själv. Matteusevangeliet kapitel 5-7.
Håll i hatten, för det är starka grejer!

Lidandets problem

I Betaniakyrkan läser vi boken "100 dagar med Jesus" under hösten. Tanken är att alla läser ett stycke varje dag i 100 dagar, vi samtalar om läsningen i våra smågrupper samt predikar över bokens ämnen i gudstjänsterna.
Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus.
Denna vecka handlar läsningen om lidandets problem, utifrån berättelsen om Lasarus. När Jesus dröjer, verkar komma för sent, och Lasarus redan dött, utbrister en av Lasarus systrar: "Jesus, om du bara hade varit här..." (Joh. kap 11). Jag tror de flesta kan känna igen sig i den anklagelsen. "Gud, om du bara hade..."

Söndagens predikan kommer således att handla om lidandets problem. Som predikant kan man falla i åtminstone två diken inför ett sådant uppdrag. Antingen blir det hurtigt och fyllt av floskler som inte hjälper en enda människa, helst inte den som brottas med lidandet på nära håll. Eller också blir det inkännande och identifierande, men utan nya, befriande perspektiv på hur tron kan hjälpa. Inget av det känns lockande.
Om du skulle höra en predikan under rubriken "Lidandets problem", vad skulle du vilja att den berörde då? Hjälp mig med perspektiven, vare sig du har en kristen bekännelse eller inte.
Kanske du sedan skulle dyka upp i Åbytorp på söndag.
Du skulle vara varmt välkommen!

Glädje

Underbart, och helt omöjligt att inte smittas av.

Dagenartikel

Tidningen Dagen har snappat upp att vi är på gång till Linköping så småningom.
När våra två ungdomar hemma såg Dagens notis på webben i samband med att kallelsen blivit offentlig brast båda ut: "Patetisk tidning, har de inga riktiga nyheter att rapportera om?"
Det är bra att ha ungdomarna. De håller en på jorden...

Söndag förmiddag och framtiden

Idag har vi firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken "Se på Jesus". Rebecka, en av våra medlemmar, inledde gudstjänsten med att gå på lina i kyrkan, och vi försökte illustrera hur viktigt det är att fästa blicken på rätt sak, eller på rätt person för att klara ut livet utan att tappa balansen. Vi läste från Johannesevangeliet kapitel 6 att "Alla som ser sonen och tror på honom ska ha evigt liv." Om du vill kan du lyssna till predikan här.

I avslutningen av gudstjänsten meddelades det att jag sagt upp min tjänst i Betaniakyrkan, och att vi kommer att flytta till Linköping. Jag har tackat ja till kallelsen att bli pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan. Exakta tidsplanen är inte klar, men vi räknar med att vara på plats någon gång i början av 2010.
För oss som familj har detta varit en spännande, men också tuff process. Det är inte alldeles enkelt att bryta upp från vänner, församling, arbete mm och börja på nytt i en ny stad, och ett sådant här beslut sitter inte utanpå. Vi känner ändå att detta är rätt, och ser med glädje och förväntan fram emot det som väntar i Linköping.

Jag återkommer i dagarna ang den dröm jag när angående den lokala församlingen. För mig är det ingen liten sak.
Inser för övrigt att Kumlapastorn inte är något hållbart namn i längden. Får grunna på det...

Ny musik

Knockades fullständigt när Melody Gardot gästade SVT:s Skavlan för någon vecka sedan. Både jag och frun kände hur ett behov skapades: vi måste ha skivan. Dagen efter var den slutsåld i Örebros enda riktiga skivaffär. Nu fanns den dock, och idag blev det ett inköp.
Sval jazz med en mycket god sångerska, som dessutom skriver sina låtar själv.



För övrigt är det roligt att hålla på IFK Göteborg en sådan här kväll...

Kallad

Nå, nu är kallelsen till Ryttargårdskyrkan i Linköping ett faktum. Tidningen Dagen har skrivit en liten grej här - inte hundraprocentigt korrekt uppfattad, men att man beslutat att kalla mig är rätt.
För att sammanfatta läget har vi som familj aldrig varit i ett så skarpt läge som just nu, i meningen att mycket är väldigt spännande, många aspekter finns att ta med i beräkningen o.s.v.

Jag kom ikväll att tänka på texten om när Israels barn korsar Jordan (Josua kap 3). Prästerna som går först måste sätta i fötterna i floden innan Gud gör ett under och stannar vattenflödet. Handling först, Guds ingripande sedan. De blir tvungna att gå i tro, precis som så många andra före och efter dem genom trons historia.
Och nu är det eventuellt vår tur.
Man tar steget först, utan att ha alla garantier...

Människovärde och produktivitet

Under hela 90-talet stötte jag gång på gång på Knut i olika kyrkor i Göteborg. Knut var ett original. En udda fågel som var glad, varm och oskyldig på något sätt. Knut behövde mycket hjälp, och hade sina begränsningar. Hans främsta signum var att han älskade att spela tamburin. Jag har många gånger spelat på cafémöten och andra tillställningar ihop med Knut. Det var inte alldeles lätt, då Knut tämligen sällan lyckades hålla takten...

Häromdagen blev jag tipsad om en dokumentär som gick på SVT tidigare i september. Filmen heter Walborgs ungar, och finns att se här. Walborg hade fem barn, varav fyra omhändertogs av myndigheterna på 30-talet. Ett av barnen var Knut. Jag lärde känna Knut som en fantastisk människa på många sätt, men vi förstod att han inte haft det så lätt.
Nu dök Knut upp i SVT-dokumentären som ett av de barn som hamnade på anstalt på 30- och 40-talet. Filmen fokuserar på att dessa barn så småningom hörde till de svenskar som blev tvångssteriliserade av svenska myndigheter. Orsaken var, enligt dokumentären, att man bedömdes lida av antingen imbecillitet eller idioti. På dessa grunder ansåg man uppenbarligen att man skulle skydda mänskligheten från deras eventuella barn. Oerhört. Över 60.000 människor utsattes för detta i Sverige, en del så sent som in på 50-talet.

Med filmen i bakhuvudet hörde jag någon citera den franske gudsmannen Jean Vanier, som arbetar med kommuniteter för handikappade människor. Vanier menar att om några år kommer det inte längre att födas några barn i Frankrike med Downs syndrom. Alla kommer att väljas bort innan födseln.

Detta får en att fundera. Vad definierar ett människovärde? Vem avgör om en person är tillräckligt smart, produktiv eller kostnadseffektiv för att få finnas? Vad händer när cyniska värden och drivkrafter får människan att leka Gud?

Bibeln genljuder av något diametralt annorlunda:
"Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt." (Ps. 139:16)
"Människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)
"Det som var svagt i världen utvalde Gud." (1 Kor. 1:27)

Urskiljning

En viss Anna Anka har blivit kändis över en natt. (Hur kan man heta Anka i efternamn - är hon gift med Kalle, eller? Hans tjej heter väl Kajsa...) Man måste få fundera lite över mediafenomen som hon och andra.
Jag var i Afrika en enda vecka i början av september, och när jag kom hem var alla löpsedlar och webtidningar fullsmockade med denne Anka. Jag fattar ingenting, och har fortfarande ingen koll på vem denne Anka är.
Det som är slående är att tidningar i allt högre grad rapporterar om vad som händer på TV, och inte om vad som händer i den riktiga världen. Media rapporterar om annan media.

Hur kan en människa få ett sådant enormt genomslag på ingen tid alls? Svaret stavas självfallet TV. När sådant händer måste man stanna upp och ägna sig åt ett stort mått av urskiljning: Vad är vad i mediebruset? Vem vill att vi ska fylla oss med utbud som det här, och varför? Och de alldeles avgörande frågorna: Vad lämnar detta för eftersmak? Ger det liv, eller stjäl det inre liv?

Min gode vän Lennarth Hambre har vid något tillfälle citerat Ulf Lundell, som i en av sina böcker skriver: "Vår tid kännetecknas av designad tomhet." Lundell har ju sagt mycket som är både si och så, men detta är väl ändå mitt i prick. Yta, image, pengar och attityd är det som säljer. Designad tomhet.
I bibeln säger Mose till folket: "Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv." (5 Mos 30:19-20)

Att vara människa är bland annat att bli myndigförklarad. Det blir man av Gud själv. Han tillmäter våra val enormt värde, och håller oss ansvariga för hur vi väljer och urskiljer. Välj därför livet! Välj relation till Gud själv som är allt livs källa! Gud själv går dig tillmötes, och önskar relation med just dig.

Om du är intresserad av kristen tro, och vill veta mer finns det en s.k. ALPHA-kurs som startar nu i september i flera kyrkor i Kumla och Örebro. Klicka här för mer info.

Framtidsplaner och predikan om nåd

Idag har familjen varit i Linköping hela dagen. Jag predikade i Ryttargårdskyrkan på förmiddagen, och vi mötte församlingen i både gudstjänst och fikastund. I luften ligger en fråga om en möjlig tjänst som föreståndare framöver. Det är lite märkligt att komma och predika under de omständigheterna, då man känner sig lite som vägd på våg. Vi får se hur det utvecklar sig...

Nåväl, jag talade om tullindrivaren Sackaios från Lukasevangeliet kap 19. Jesus möter denne föraktade landsförrädare, och Han visar honom en respekt och nåd som han förmodligen aldrig tidigare mött. Utifrån den nådeserfarenheten börjar Sackaios leva ett nytt liv, där han blir radikal i förhållande till sina pengar - det som tidigare varit hans stora frestelse och livskontrollerande problem.
Min poäng var att nåden kommer först. Inte i stället för sanning, eller som något överslätande och ursäktande, utan som en gudagiven kraft genom vilken Jesus bryter makterna i Sackaios liv så han kan börja leva på ett nytt sätt. Nåden är den kraft genom vilken Gud hela tiden verkar.

Ofta har jag fått frågan från människor som undrar hur kristen tro funkar: Kan man leva hur som helst och sedan bara be Gud om förlåtelse? Är inte det ansvarslöst?
Jo, det vore ansvarslöst och inte alls i fas med Bibelns undervisning om nåd. Nej, Guds kärlek och nåd önskar myndigförklara oss människor. Just för att Gud är så tålmodig och god, just för att Han förlåter och glömmer våra synder så är livet vi lever viktigt. Hade jag förtjänat det själv kunde jag göra vad jag ville med det, men om jag fått det som en gåva av Den Nådefulle, då tillhör det Honom. Dessutom blir erfarenheten av att Gud vill mig väl en kraft till förvandling. Att vandra som kristen är att ständigt återkomma till Honom som ger nåd.

Uppdatering:
Skulle någon vara hågad, så finns predikan att lyssna på här.

Mission - kyrkans hjärtslag

Kom hem från Tanzania i fredags, full av intryck. (Det visade sig att jag inte bara fyllts av intryck, utan också fått i mig något annat, så jag har legat för ankar hela helgen, väldigt nära en toastol...)
Nåväl. Det som slår en vid ett sådant här besök är vad fantastiskt det är med mission.
Mission handlar ju om så mycket - att få möta alla möjliga behov så som vi tror Jesus skulle mött dem. Att vara Hans händer och fötter. En stark upplevelse under dagarna i Tanzania var att få besöka församlingen i Kiwangwa, några mil nordväst om Dar es Salaam. Församlingen har funnits i ca 12 år, och har själva varit med om att starta 9 nya utposter i städer och byar. Även dessa utposter startar nya grupper, och utifrån församlingen i Kiwangwa finns det totalt 21 utposter/församlingbildningar i en i övrigt helt muslimsk kontext. Ett fantastiskt arbete, lett av Tanzaniska pastorer och evangelister. Det blir uppenbart i mötet med dessa enkla men trosvissa afrikaner att de har minst lika mycket att lära oss som vi har att lära dem. Samfundet EFK har missionärer som arbetar på plats i Kiwangwa med ledarträning mm. Du kan läsa mer om det här.

På tal om mission vill jag återigen pusha för Hakelius krönika i Aftonbladet tidigare i sommar. Smakar det mera kan du också läsa en tjusig text om mission signerad Göran Skytte här.
Jag återkommer med bilder och intryck från några få dagars besök i Tanzania.

Bilden ovan föreställer den kyrklokal där utposten i Bagamoyo firar gudstjänst.

Hakuna Matata

Sitter på kontoret i kyrkan och förbereder mig inför avresa till Tanzania i morgon kväll. Jag har fått förmånen att hänga med på en träff med EFK-missionärer norr om Dar es Salaam, och mitt uppdrag är att undervisa vid ett antal tillfällen. Väldigt spännande och utmanande, måste jag säga. Vi får se hur det går med bloggandet under den dryga veckan i Tanzania, annars kommer update efter hemkomsten.

Jag säger som jag sagt många gånger här på bloggen: Det känns fantastiskt att få vara med i ett sammanhang som EFK där missionsfrågorna är ständigt närvarande. Mission handlar om att möta hela människan och kämpa för allt från rent vatten och läskunnighet till församlingsplantering och bibelöversättning.
Om du vill känna på dessa frågor lite närmare är EFK:s internationella sida en bra början.

Fokus på Jesus

Vi har i Betaniakyrkan inlett en period kallad "100 dagar med Jesus", då vi följer en bok med samma namn. Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan, Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus. Det känns väldigt spännande att gång på gång närma sig Jesuspersonen - något åtminstone jag aldrig blir färdig med. Kristen tro är först och främst en fråga om Jesus, och Han är dess centrum. Hoppas du vill hänga med på upptäcksfärden oavsett om du är van vid kyrka och tro eller inte. Varje söndag kl 10 i Betania, Åbytorp är du varmt välkommen.
Jag skickar med ett gammalt favoritcitat från en sång, skriven för över 100 år sedan av Emil Gustafson, predikant från Närkebygden:

Det finns ej någon mer än du som frälsning ger
Och ej ens himlen räcker om inte dig vi ser
Ej dina gåvor heller, har värde utan dig
Blott du mig tillfredställer, blott du är nog för mig.

Nåd och sanning

De senaste dagarna har en infekterad debatt rasat på diverse kristna bloggar, framförallt här. Jag tar ibland långa perioder av paus från en del av dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, men har läst ikapp en del i dagarna, och jag måste säga att jag sitter både fundersam, bestört och bedrövad.
Blogosfären för mycket gott med sig, det är helt klart. Men det finns också en del som i bästa fall kan beskrivas som mycket märkligt. Folk som sitter i sin ensamhet framför en dator (inte så sällan anonyma, och inte så sällan mitt i nätterna), tenderar att skriva sådant som man aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.
De kommentatorer som rör sig på dessa bloggar (man märker snart att det är samma lilla gäng hela tiden) avfärdar enkelt kristna syskon med hjälp av fruktansvärda tillmälen och projiceringar, och detta får mig att lägga fram en tes: Det verkar som om teologiska spörsmål och kyrkrelaterade bloggdebatter tenderar att hela tiden kretsa kring dogmer och sanningsfrågor i meningen att man lockas att jaga villolärare och strida för sina egna åsikter. Det är som om själva forumet lämpar sig för vassa sanningssägare som går över lik, och i den ivern avfärdar man gång efter annan meningsmotståndare på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jesus beskrivs i Bibeln som full av nåd och sanning (Joh. 1:14). Båda dessa verkligheter måste leva sida vid sida. Endast den som möter den överväldigande nåden kan också bära sanningen om sig själv. Det är då kanske inte en tillfällighet att nåden kommer före sanningen i beskrivningen av Jesus. Man kan ibland läsa hur stora textmassor som helst i den kristna bloggvärlden, fulla av sanningsanspråk, utan att det andas ett uns av nåd, försoning, kärlek, generositet, ödmjukhet eller vilja till förståelse.

Nej, jag kommer osökt att tänka på ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens:

"Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk dig en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"

Konsten att erkänna sina misstag

Veckans så kallade "dopingavslöjanden" i samband med årets friidrotts-VM visade sig vara falska. Aftonbladet avslöjade med braskande rubriker att Usain Bolts träningskompisar var dopade, och det var Aftonbladet först i världen med att veta och skriva. Alla hängde på.
Problemet var att det inte stämde. Idag skriver journalisten Mats Wennerholm att han misstagit sig. Rakt upp och ner utan krusiduller erkänner han att han slarvat med källkontroll och eftertanke. Så befriande med raka besked. Mer sånt!

Dags att knyta ihop semestersäcken

Nedräkningen har börjat, och på måndag är jag åter i selen efter en riktigt skön semester. Vi har hunnit med lite av varje under ledigheten, och väldigt mycket blev väldigt bra.
På höjdarkontot finns mycket att välja på: Veckan på Kreta var fantastisk på många sätt. Vi i familjen reagerar lite olika på värmen, och själv får jag nästan aldrig nog. Kreta lär ha sommar mellan mars och november, och i övrigt är det att jämföra med svensk vår. Skulle jag kunna stå ut med...


En annan höjdare var självfallet U2-konserten på Ullevi. Första kvällen ansågs allmänt vara lite lam, men när vi var där andra kvällen var de grymma. Vi hade tur med låtlistan, som i och för sig aldrig skäms för sig, men vi prickade några riktiga russin. Scenen var totalt grym, ljudet bra, och killen som sjöng gjorde inte heller bort sig :)
Det enda lilla minuset med semestern är att jag gärna sett solen lite mer. Kan personligen inte få nog av baddagar vid ex-vis Hargebaden. En god bok, drygt 20 grader i vattnet, en kopp kaffe och goa mackor - vad mer kan man begära av livet? Borde också ha målat förrådet sista veckan, men det regnade bort. Det är dock en motgång jag kan leva med :)

Nåväl. Efter en så go semester blir det riktigt kul att börja göra lite nytta på måndag.

Missionärer i Aftonbladet

Johan Hakelius, som är en av mina personliga favoriter när det gäller träffsäkra krönikor, skriver i Aftonbladet om missionärer från förr.
Jag vill gärna tipsa om artikeln, dels för att Hakelius har en viktigt poäng, och dels för att jag ofta slås av att även kristna kan huka och slå ner blicken när vi talar mission. Som om man gått på den mediala, allmänt vedertagna bilden att mission är ett uttryck för trångsynthet, imperialism eller något överspänt och onödigt.
Hakelius skriver som jag skulle vilja skriva. Sådär så att man rätar lite på ryggen och inser att man är med om något som sätter avtryck. Detta är den historia och nutid jag och alla kristna är en del av.

1 augusti på Ullevi...

Ett helt liv

Jag läser just nu, som jag redan påpekat här på bloggen, en bok av Magnus Malm. Boken heter "Ett hjärta större än världen", och utgår från Jesu Bergspredikan. Jag har bestämt mig för att inte läsa boken för fort, utan försöka läsa så jag åtminstone i någon mening hinner fundera, be och korrigera i takt med vad jag läser.
Måste dela med mig av ett citat idag under rubriken Varför kom Jesus?:

"...att äntligen den andlighet som så länge levat ute i periferin skulle föras samman och försonas med den jordiska vardag vi alla brottas med, så att vi återigen skulle få smaka livet i dess fullhet. Nu får det vara slut med all privatiserad andlighet, alla bisarra fyrverkerier av andliga fenomen som vi tittar på medan världen sakta går under. Kristus är hela livets herre. I honom skapades allting. I honom försonades allting. I honom möts äntligen gudomligt och mänskligt. Därför är det lika viktigt vad som händer på arbetsplatsen, i köpcentret, i sängkammaren och på banken som vad som händer i min bönekammare. Kristus har rivit syndafallets pappkulisser och återupprättat världen till ett hem för hela människan. Nu ska allt spegla hans härlighet."

Konkret fattigdomsbekämpning

Många julaftnar från min barndom flyter ihop till ett töcken. De är helt enkelt ganska lika. Fina, men likadana. Utom en. Jag var 19 år, och på mitt jobb ordnade vi ett alternativt julfirande för flyktingar i Göteborg. Trots min begränsade insats är det då jag gav bort något i stället för att få som etsar sig fast.

Fick ett tips för ett tag sedan om en alldeles lysande idé på nätet. En internetbutik som kallar sig Webaidshop erbjuder produkter som man köper till någon annan.
Ni vet hur det är: När man säger att man ska ligga lågt med julklapparna eller födelsedagspresenterna, så blir det sällan så. Dels handlar man gärna en massa grejer i alla fall, och dels blir det inget konkret om man "bara" avstår från att köpa, men inte gör något annat i stället.
På Webaidshop kan man ge bort en present i form av en insats i tredje världen. Det är Läkarmissionen som driver sajten, och allt verkar väldigt seriöst.
Just nu kan man exempelvis köpa en del i en handtraktor till en bonde i Kambodja, eller en del i ett borrhål för en vattenbrunn i Uganda. En helt fantastisk idé!
Kolla in sidan, som fått pris för sin uppfinningsrikedom.

Vill bara antyda att jag fyller år på torsdag, om någon ville ge bort något bestående...

Uppdatering:
Jag har funnits med i ett litet samtal i anslutning till en artikel i Aftonbladet idag, måndag. Artikeln handlar just om millenniemålen, som varit på tapeten här på bloggen de senaste dagarna. Du kan läsa artikeln och kommentarerna här.

Gud, vi och de fattiga

Här på bloggen pendlar det vilt för tillfället mellan trivia och allvar. U2, fotboll och världens fattiga om vartannat. Betydligt mer allvar idag än sist.
Jag läste ett bibelcitat idag i Magnus Malms senaste bok "Ett hjärta större än världen". Boken handlar om Jesu bergspredikan, och citatet återfinns i ett kapitel om hur man ska se på pengar och Mammons makt över våra liv:

"Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga." (Ords 14:31)

Om du inte sett videon jag länkade till häromdagen, tycker jag du ska göra det. Det är ett gott exempel på vad folk uträttar i de mest hjärtskärande situationer.

En kristenhet som ständigt känner sig manad att skriva insändare och påverka makten i vissa andra etiska frågor (läs abortfrågan, sexualetik och äktenskapssyn) måste också lyfta de som handlar om bistånd, rättvisa, hållbar fördelning, fattigdomsbekämpning, skuldavskrivning...
Jag tror vi som bekänner oss till en Gud som identifierar sig med de svagaste och fattigaste i världen måste bli en profetisk nagel i ögat på makthavare och kapital. Det verkar nämligen vara ett sätt på vilket man kan ära sin skapare.
Man kan fundera på vad som händer med ett samhälle vars högsta önskan är att byta köksmaskinerna till likadana, fast i annan färg, eller att skaffa nya fälgar till bilen. Vad som händer med en kristenhet som beter sig så är alldeles uppenbart: Enligt texten från ordspråksboken vanärar man då Gud med sitt liv och sina val.

Om du vill ha lite ved på brasan, lite fakta om hur det verkligen ser ut i världen, kan du besöka följande websidor:

Millenniemålen - om de åtta mål västvärlden satte upp år 2000 för att halvera fattigdomen till år 2015.

DATA - förkortningen står för Debt, Aids, Trade, Africa har just gått ihop med organisationen ONE och återfinns här. Bono och U2 är djupt involverade i detta arbete. Mycket bra info och statistik.

Grejen är nämligen att "...ärar Honom gör den som hjälper den fattige." Tror vi på det? Eller är det som man kan misstänka: något vi förpassat till periferin, något vi överlåtit åt några entusiaster i kyrkans missionsråd att fundera över, eller ännu värre, något vi tycker staten ska sköta om så vi slipper bry oss? Så vi kan fortsätta renovera köket som om allt stod väl till...

Tuff dag på jobbet

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att jag har ett av världens bästa jobb. Känner mig grymt privilegierad som får pyssla med det jag brinner för. Men ändå...
Just idag kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Det finns faktiskt de som jobbar med det här. Att sitta på U2:s världspremiär och rapportera hur varje låt funkar live. Mot betalning...


Bilden har jag lånat här.

Just nu, i en annan del av världen

Linda, som kommenterar här ibland, tipsade om en film från Uganda. Jag vet inte vad man säger efter detta, men tror det är bra att utsättas för sådant här gång på gång. I ljuset av detta blir vissa saker mindre viktiga än andra. Detta händer nämligen just nu, några flygtimmar härifrån.

Jackson i realtid

Kommer ihåg när jag kom hem från Göteborg med Michael Jacksons LP Thriller i näven. Det var en sån där lyxig variant där man kunde slå upp konvolutet som ett stort mittuppslag. (Du som är född 1985 eller senare fattar ingenting nu. Man fick alltså bära hem skivan från en riktig, fysisk affär efter att man betalat den med en papperssedel...)

Vi hade aldrig hört något liknande, och skivan gick varm. 1987 såg jag och lillebror honom live vid Eriksbergsvarvet i Göteborg, och det var både grymt bra och konstigt på samma gång. Han var ett geni, och balanserade på gränsen till galenskap, naturligtvis.

I torsdags kväll när jag precis skulle slå igen laptopen kom nyheten: Extra - Michael Jackson uppges vara död. Jag blev fast, och följde sändningar på nätet från CBS news, CNN m fl långt inpå nattkröken. Det är slående hur allt ändrats när det gäller nyhetsbevakning. Där jag satt i min fåtölj i vardagsrummet, uppfattade jag nyhetsflödet samtidigt som TT, Reuters och AP gjorde det. Allt händer live, i realtid numera. Det är häpnadsväckande, lite konstigt och grymt häftigt.
Nåväl, nu lär väl värsta Jacksonhypen uppstå. Märker själv att jag dammar av Thrillerskivan här hemma. På CD dock...

Jämställt på badhus

Kan inte motstå frestelsen att skriva något om toplessdebatten vid badhusen i Skåne. Tycker det är så skrattretande och fånigt. Vet inte om det är läge för Kumlapastorn med en blogpost om bara bröst, men skriver ändå. Sveriges Radio har rapporterat i ärendet under dagen, och frågan har handlat om huruvida kvinnor får bada topless inne på Malmös badhus eller inte. Man blir häpen, och full i skratt.
Sydsvenskan rapporterar:

Frågan hade fram till beslutet splittrat Malmös politiker över alla partilinjer.
– Det har varit delat på alla hålla och kanter. Men nu fick majoriteten som de ville och det är väl bra? Vi är helt eniga, säger fritidsnämndens ordförande Bengt Forsberg (S).

Jag tänker några olika saker:

1. Inser inte dessa s.k. jämlikhetsivrare att man sågar den gren man sitter på? Varför väljer man inte hellre att kämpa för riktiga jämställdhetsfrågor, typ lika lön för lika arbete, fler kvinnor på ledande poster i företagen etc? Nej, man strider för något helt obegripligt. Det är så dumt så klockorna stannar.

2. Tänk vad en sådan här process kostar! Man har idag suttit i två timmars möte i fritidsnämnden i ärendet. Om det satt tio pers i det mötet blir det dyrt...

Nej, tjejerna som processar om baddräkter i simhallen verkar ha för mycket fritid och för snäva perspektiv. Tänk om de kämpat för verkliga orättvisor! Tänk om de kanaliserat sin ilska och envishet åt ett håll där de kunnat göra riktiga avtryck i riktiga frågor. Tänk om man använt sin kraft till att slå näven i biståndsbordet och hävda allas rätt till rent vatten, eller alla barns rätt till malariamedicin oavsett var man än bor? Då kan vi börja snacka rättvisefrågor!

Nu har ju även jag ägnat tio minuter åt denna ickefråga. Där ser man hur det kan gå...

Fotbollsjakt

Kom hem ikväll lagom till att hinna fixa en fika och sjunka ner vid U21-fotbollen, men det sket sig. Ungdomarna har filmkväll och kompisar i TV-rummet.
Fick då för mig att jag skulle köpa en match på TV4 Anytime - en betaltjänst på nätet. Funkade kanonbra hela vägen via registrering till betalning, ända tills jag skulle börja kolla. Då var det tekniskt fel. Supportsamtal, mail mm för att få tillbaks pengarna jag betalt för ingenting, och allt slutade med Ralf Edström på radions P4. Bittert på nåt sätt... Härligt med svensk seger, dock!

Har sent omsider begått premiär på Facebook efter att tidigare varit väldigt sval inför detta. Skälet och farhågan håller på att besannas: Man kan inte låta bli att gå in och kolla. Hela tiden.
Sedan är det ju lite småkonstigt. Vi har i vår kyrka gång efter annan pratat om hur viktigt det är att tillhöra en liten cellgrupp (en gemenskapsgrupp där man delar livet ihop, ber, fikar, umgås...), eftersom man inte kan ha nära relationer med 150 personer.
På FB däremot, kan folk ha 700 vänner...
Kul är det dock.

Avslut på Torp

Nu är årets Torpkonferens till ända. Jag är ju lite partisk, eftersom jag sitter med i programgruppen för veckan, men eftersmaken är väldigt god, tycker jag.
Det är grymt mycket som ska klaffa på ett område som ligger i fullständig träda 50 veckor om året, och sedan plötsligt ska vara en mindre stad för tusentals människor under några intensiva dagar. En sak som blir tydligt en sådan här vecka är att hela vårt frikyrkosammanhang bygger på lidelse, engagemang och gott om frivillighet. Det är fantastiskt att se alla som satsar frivilligtid för att en sådan här vecka ska funka! Man blir stolt!

Jag ledde mötet i stora ladan ikväll, och sa även där att jag känner mig så stolt över att få vara en del av EFK, som är det samfund vår församling tillhör. En missionsinformation från veckan tog tag i mig särskilt: Pernilla Ardeby, missionär i Nepal, berättade om arbetet på ett missionssjukhus. Barnen i området är så undernärda att man får in tioåringar som inte kan gå. De väger tio kilo, vilket motsvarar en frisk ettåring, och är i akut behov av vård. Efter bara några veckor kan de gå igen, och kroppen börjar så smått fungera. Att vara en del av åtskilliga sådana projekt och initiativ gör mig glad och stolt över det sammanhang som kommit att bli mitt. Fina grejer!

Dagens citat kommer annars från en mig närstående 16-åring: "Det är synd att tonårsmötena är redan klockan 14, så man måste sätta väckarklockan."

Gissa varför inte jag och frun ville sova i den husvagnen?

Lördag på Torpkonferensen

Kvällen med prästen Hans Weichbrodt var grym. Kan inte bedöma om han var i sitt livs form, eller om detta är hans vanliga nivå. Enastående förmåga att kommunicera, och ett glasklart budskap. Fantastiskt! I övrigt finns det många goda karameller att suga på efter de senaste dagarna. Henrik Steen - en gammal god bekant - förkunnade mycket bra igår. Mycket väl framfört, och dessutom god teologi. Den gubben kommer vi att se mer av, tror jag...
Nu är det dags för kudden. I morgon kommer Niclas Piensoho, på tal om goda kommunikatörer...

Dagens godaste: Räkmackan på caféet.
Dagens roligaste: Hans Weichbrodt, som bjöd grymt på sig själv.
Dagens mest gripande: Informationen om de undernärda barnen i Nepal. De är tio år gamla, men väger som ettåringar!
Dagens förvirring: En dam i matkön tyckte vi i programgruppen misslyckats med variationen i musiken. Senare kom en man och berömde oss för den breda variationen i musiken. De lät inte som om de besökt samma ställe...

Dagens Torp

Efter alla sorters väder på Torpkonferensen genom åren har man lärt sig att inte klaga och att dessutom vara förberedd på det värsta. Veckan har så här långt varit riktigt bra vädermässigt. Idag regnade det dock en del, men hittills känns det verkligen OK. Dessutom ryktas det om sol i morgon.

Dagens konstigaste: Nattmötets talare från Thailand heter verkligen Worapong Jariyaphruttipong.
Dagens varmaste: Elise, 73-åring som tidigare levt i drogmissbruk och prostitution, och nu tog hela Torpladan i famnen och berättade om hur livsförvandlande 15 års vandring med Jesus kan vara.
Dagens bästa: En enkel bön tillsammans med gamla vänner mellan bänkarna i ladan.
Dagens stökigaste: Husvagnen där två tonåringar sover som är nära släkt med mig...

Torpvecka

Denna vecka är det dags för den årliga Torpkonferensen - en händelse som återkommit varje midsommarvecka sedan 1887. Jättelänge.
Veckan har börjat bra på många sätt. Många fantastiska talare, och för mig personligen är ett bibelstudium från tisdag förmiddag med Josef Bergdahl det starkaste intrycket hittills. Josef talade om hur Gud möter och använder oss mitt i vår svaghet och bräcklighet. Precis vad jag behövde för tillfället.
Fick en del nyttiga tankar vid ett seminarium idag med Emanuel Karlsten, redaktör på tidningen Dagen. Han utmanade oss att på tydligare sätt använda de nya, sociala medier som står till buds.

Det häftiga på ställen som Torpkonferensen är annars blandningen, tycker jag. Att dels få fira gudstjänst ihop med typ 3.000 pers i stora ladan, och dels få möta enskilda vänner över en fika. Inledde veckan med en bunt fikakuponger i måndags kväll, tänkta som veckoranson, och upptäcker nu efter två dagar att de nästan är slut... Räkmacka på caféet!!!

Dagens citat från en något sliten småbarnsfarsa i ladan: "Frågan om det är en bra konferens har för mig fått helt ny innebörd. Nu är konferensen bra om barnen inte har bajsat i husvagnen."
Det finns onekligen många olika parametrar...

Saknade bloggare

Flera namnkunniga bloggare har senaste tiden kastat in den berömda handduken.
Mest uppmärksamhet har väl Marcus Birro fått. Att han slutar är förståeligt, då påhoppen på hans person varit sällsynt obehagliga. Birro har en fantastisk förmåga att uttrycka sig, och gör det ofta vackert, tycker jag. Som tur är finns hans fotbollsblogg kvar, där texterna ibland är både tänkvärda och mycket välformulerade. Läs bara hans text om Henrik Larssons sorg häromdagen.

Också Peter Englund har slutat blogga, men återkommer kanske framöver med en akademiblogg utifrån nya rollen som ständig sekreterare. Englund är också han en god stilist och ofta läsvärd. Fattas bara annat med det jobbet...

Den tredje bloggaren som åtminstone tagit paus är en fiktiv person som man ändå tycker man känner lite. Ewert Grens, poliskommisarie i Roslund/Hellströms deckarserie ligger lågt för tillfället. Författarna har bloggat i romanfigurens namn, vilket jag tycker varit ett genialt drag. När sommaren närmar sig och du kanske passar på att klämma en och annan deckare måste du testa Roslund/Hellström. "Edward Finnegans upprättelse" eller den senaste "Tre sekunder" är de vassaste. Grymt bra!

Nåväl, inte mycket till bloggtips att komma med. Alla har ju just slutat...

Uppladdning

Snart match, och som vi vet kan allt hända när man möter Danmark.
Känns lite oroväckande att Lagerbäck tar ut Sidledsdanne på bekostnad av Svensson. Vet inte vad jag ska tro om det, men det är väl inte särskilt djärvt spelat, eller...?
Vi får se hur det blir med det...

Förra mötet var ju helt osannolikt. Man tror knappt att det hände.

Jesus och politiken

I höstas, i samband med det amerikanska presidentvalet, skrev jag ett blogginlägg om problemet med att sätta likhetstecken mellan kristen tro och vissa partipolitiska sympatier. Du kan läsa inlägget här om du vill.
Frågan är åter aktuell denna vecka, då vi snart ska EU-rösta. Jag tycker det är knivigt att veta hur man ska tänka. På ett sätt är valet till EU-parlamentet det svåraste, då man oavsett partisympati också indirekt röstar på partigrupper från hela Europa. Hur ska man kunna överblicka följderna av en sådan röst? Nej, svårt är ordet, sa Bull...

För de flesta av oss människor blir vissa frågor käpphästar och helt avgörande på bekostnad av andra. I kristna miljöer finns klassiska debattfrågor som de om sexualmoral, abort och familjepolitik, och för många är det de enda parametrar man mäter med. Men jag måste ju som kristen också fundera över frågor om rättvisa, flyktingar, bistånd, miljö mm. För att inte tala om mina dubier runt centralisering, orättfärdiga maktstrukturer etc. Nej, ingen kan komma och säga att valet är självklart, eller att kristen tro per nödvändighet är synonym med en viss politisk riktning.

Vad tror ni om resonemanget i länken ovan? Läs via länken, men kommentera gärna här, i denna post.

Paris Hiltons bästis!!!

Noterar i TV-tablån att ett nytt program börjar sändas ikväll på kvalitets- och kulturkanalen TV3 (var annars...?). Beskrivningen i tidningen lyder som följer:
"Paris Hilton väljer ut 16 tjejer och killar som får tävla om att bli hennes nya bästis."
Jag säger som Winnerbäck: "Ja, stackars dom som lever så, och stackars dom som tittar på. Hur märkligt kan man må?"
Vi som utsätts för detta förtjänar bättre. Eller också har vi den kultur vi förtjänar, jag vet inte...
Hujedamej.

Allergi och Esbjörn Svensson

Sitter uppe lite för sent och flämtar efter att pollenallergin gett mig en riktig käftsmäll. Svårt att sova, men det mildras lite grann av något av det vackraste man kan höra. Lyssna på detta och njut!
Esbjörn Svensson dog i en tragisk olycka för snart ett år sedan, men hans musik kommer alltid att beröra. Just detta är en gammal klassiker av Thelonius Monk, men framförd så vackert och smakfullt...

Mission possible

Igår avslutade vi vårens upplaga av bibelskola Apollos - en 10-dagars bibelkurs på Götabro kursgård utanför Kumla. Undertecknad har stått för en del av undervisningen, och Rigmor Holst stod för andra delen. (Rigmor är från Norge, och hade av olika anledningar tämligen hög svansföring igår, på 17:e maj och allt...) Dessutom har vi haft några lysande gästföreläsningar under veckan som jag återkommer till en annan dag.

Hemkommen från Götabro tog jag fram en bok som heter "Invid muren" av Barbro Arnberg, som handlar om Nathanael Carleson, Helgelseförbundets första missionär i Kina. Han kom från Vintrosatrakten, sändes ut från Torpkonferensen/Götabro bibelskola via England till Kina år 1890. Nathanael gifte sig så småningom med danska Laurine, som också var kinamissionär. År 1900 blev Nathanael martyr under boxarupproret i Kina, då sammanlagt 232 västerländska missionärer, varav 41 svenska, dog. Laurine var hemma i Sverige med deras två små barn, och det tog flera månader innan dödsbudet nådde hem till Närke.

En viss Anna-Maria Claesson har skrivit en doktorsavhandling om kinamissionen i slutet av 1800-talet. Hon tycker sig se fyra grundtankar som formade dessa missionärer. De fetstilta rubrikerna är hennes, och kommentarerna är mina egna.

1. Missionärerna trodde att den kristna tron var överlägsen hedendomen. Detta innebar inte att man var kulturimperialister. De svenska missionärerna samarbetade med engelsmannen Hudson Taylor, som var noga med att möta kineserna mitt i deras kultur. Man klädde sig i kinesiska kläder, åt kinesisk mat, talade mandarin och lokala dialekter etc... Helgelseförbundets ledning i Sverige uttryckte stark kritik mot kolonialmakterna för hur de behandlat människor runt om i världen, och man menade att boxarupproret djupast sett var kolonisatörernas fel.
Man levde dock med en övertygelse att Jesus är det bästa som kan hända en människa, oavsett om hon bor i Närke, Sydafrika eller Kina.

2. Man menade att det hos alla människor finns ett värde och en kärna av likhet, men att hedendomen döljer den rätta människan. Hela mänskligheten har rätt att få höra sanningen. Sanningen är till för hela skapelsen. Man levde med en stark lidelse att varje kines skulle få höra budskapet om Jesus. Denna övertygelse om allas lika värde tog sig också uttryck i att missionärerna arbetade med alfabetisering, sociala insatser vid svältkatastrofer mm.

3. Man hade en stark tro på att en metamorfos (förvandling) var möjlig i varje människa. Något som drivit varje gudagivet missionsinitiativ i kyrkans historia. Historien visar ju dessutom att Kina är ett gott exempel på hur kristen tro förvandlat miljontals.

4. Tron på att Jesus snart skulle komma tillbaks var stark. Missionsarbetet bedrevs i en anda av att det var bråttom. Målsättningarna var höga, och Hudson Taylors China Inland Mission hade som mål att etablera kristna församlingar i varje provins i Kina inom loppet av några år.

Det finns en hel del att invända mot hur man bedrev missionsarbetet under denna period, framför allt när det gäller omsorgen om missionärerna. Den unga änkan Laurine reste aldrig tillbaks till Kina, utan togs omhand av HF:s ledare Hedin på Torp, men hon levde fattigt och enkelt i Närke med sina två barn.
Trots allt som kunde gjorts annorlunda måste nog vi snusförnuftiga människor fundera över om inte de lidelsefulla, enkla missionärerna från närkeslätten har ett och annat att lära oss...
Eller?

Hur gick det med hoppet?

Som jag skrivit tidigare här, har vi under en period firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken HOPP. Tanken har varit att lyfta frågan om det kristna hoppet, och vad det gör med våra perspektiv på livet.
Det är svårt att sammanfatta fyra predikningar i några korta meningar, men vi konstaterade att allt vilar på att Jesus är uppstånden och att hans grav är tom. Jesu uppståndelse var fysisk, och bibeln hävdar frimodigt att även Jesu efterföljare ska uppstå kroppsligen. Det som väntar är ingen abstrakt, andlig tillvaro i något sorts gasmoln, utan en fysisk uppståndelse. Våra kroppar ska likna den kropp den uppståndne Jesus har redan nu.
Vi påstod också att de urkristna trodde, med påsken i ryggen, att Gud skulle göra med hela kosmos, hela universum, vad han på påskdagens morgon gjort med Jesus. Han har inte gett upp med skapelsen, utan har en framtidsplan för en förvandlad värld.
I söndags knöt Peter Eriksson ihop serien med att måla en bild av hur himlen/Guds fullkomliga värld kommer att bli. Du kan höra alla predikningarna här om du har tid och lust.

Jag får ofta höra att kristen tro är ett slags lyckopiller, en verklighetsflykt eller en krycka för stackars desillusionerade människor. Jag tror det är precis tvärtom. Personen Jesus är den verkligaste verkligheten en människa kan erfara, och med den erfarenheten följer en obändlig tro på en ny, bättre värld där Han regerar.

Om du intresserar dig för frågor som dessa och är bekväm med att läsa på engelska bör du läsa boken "Surprised by hope" av N.T. Wright. Det är det absolut bästa jag läst i ämnet någonsin. Jag blev gravt uppmuntrad av att läsa den boken, och kände mig verkligen överrumplad av kraften i det kristna hoppet.

Så här vill jag också spela när jag blir stor...

Fick tips om att kolla in en japansk musiker som heter Hiromi Uehara.
Hon vet vad hon gör, den här tjejen...
Kommer ni ihåg Tom och Jerry? Detta är temat, hyfsat välspelat.

Web-trött

Har haft en grymt intensiv vecka med ungdomsmöten, ledardag, prediko- förberedelser, personliga samtal, styrelsemöten mm. När jag sjunker ner i fåtöljen på söndag kväll och slötittar på lite bloggar här och där blir jag uppriktigt sagt väldigt trött. Kanske hänger det ihop med ett visst mått av slitage hos mig själv, men alla dessa ordrika, högröstade tyckare blir bara för mycket ibland.
Jag är ju inte själv drabbad av några större anstormningar av varken läsare eller kommentatorer, men konstaterar att nätet är fullt av dem. Det är mångordiga åsikter om allt från fotboll till kyrkopolitik.
Nej, jag tror jag tar en paus ett tag...

Hopp om livet

Intressant samtal i förra bloggposten ang humor och helighet. Missa inte Kristinas kommentar mot slutet.

På söndag inleder vi en ny gudstjänstserie i kyrkan som vi rätt och slätt kallat HOPP. Vad gör hoppet med människan? Vad händer med den som inget hopp har? Är våra drömmar och förhoppningar för framtiden tillräckligt stora? Handlar hoppet om en allmän positivism, eller vari bottnar det?
Om du skulle komma till vår kyrka de närmaste veckorna och temat var HOPP, vad skulle du då önska att du fick höra? Vad tänker du om att ha ett hopp för framtiden? Ger tillvaron skäl att vara hoppfull, och i så fall varför?
Många frågetecken i den här bloggposten. Kom igen nu, så rätar vi ut dem tillsammans.

Finns det något som är heligt?

Ikväll är jag trött efter genrep på vår påskmusikal "Det omöjliga". Det kostar på att spela förrädare...

Skummar som hastigast igenom en del bloggar, och blir fundersam när jag läser Emanuel Karlstens inlägg från igår. Han visar en bild på en människa utklädd till påskkyckling, där en pratbubbla citerar Jesusorden från nattvarden: "Detta är min kropp, utgiven för dig". Emanuel skriver att han tycker detta är roligt, "särskilt i dessa Jesustider".
Jag måste säga att jag reagerade direkt när jag såg bilden. Inte för att den återfinns på en tidningssajt 2009 - i så fall finns det oändligt mycket att reagera på - utan för att det är Emanuel på tidningen Dagen som tycker detta är så kul.
Någon i kommentarerna reagerar kraftigt och tycker detta är att dra det som är heligt i smutsen, medan andra kontrar med att vi behöver ha självdistans, och att Gud tål att man skojar om Honom.

Det är möjligt att det är så. Själv tycker jag det är fantastiskt roligt när vi driver med oss själva, vilka vi än är. Men frågan kvarstår: Finns det sådant som är heligt och som man inte kan driva med hur som helst? Kan det vara så, alldeles oavsett vad Gud tål och inte tål, att det händer något med oss om det inte finns någon fristad från cynism, ironi, humor och asgarv? Kanske ett av offren i kyrkans sekuarisering handlar om heligheten?
Någon av kommentatorerna hävdar att "Jesus klarar detta". Det kanske han gör, jag vet inte. Frågan är om vi klarar det i längden...

Påskmusikal för hela slanten

För tillfället är många i vår kyrka helt inställda på musikalpremiär i påsk. Vår församling verkar funka som bäst när det drar ihop sig till stora projekt. Då är många på hugget och allt ifrån sömmerskor och kulissbyggare till solosångare, sminköser och ljustekniker gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt.
Jag blir gång på gång så tagen av historien om påsken med Jesus i centrum. Satt på övningen igår med en klump i halsen, och insåg att detta är världens bästa budskap. Varje människa, oavsett var man befinner sig i livet, kan beröras av Honom som ändrade historien. Självgoda fariséer trängs med föraktade äktenskapsbryterskor och vilsna lärjungar runt Jesus.

Vi har nu lagt in en extraföreställning på påskafton, då det är slutsålt på de två tidigare. Fantastiskt spännande!
Vill du gå, men saknar biljett kan du besöka vår hemsida och boka.

Sossar, kristna och Mammon

I gårdagens upplaga av Kvällsöppet på TV4 var frågan: Har vänsterrörelsen svikit sina ideal, eller kan man fortfarande lita på att ex-vis socialdemokraterna är en nagel i ögat på makten och kapitalismen? Bakgrunden är självklart Vanja Lundby-Wedins eventuella medverkan i avtalet där man betalat in 770.000 kronor(!) per månad till en enskild direktörs pension.
Jag har tidigare funderat här runt partipolitik och Jesus, och detta inlägg handlar därför inte alls om höger- eller vänstersympatier.

När jag lyssnar på kritiker och försvarare i debattprogrammet slås jag av likheterna med den värld som är min. Både vänsterrörelsen och frikyrkan är sprungna ur en tydlig idé om att värna den svage, att "betjäna samhället" och vara en motkraft mot cynism, habegär och den starkes förtryck. Både vänstern och väckelsen kom underifrån, burna av idéer, glödande patos och djupt rotade ideal.
När de sitter i debattstudion och lite yrvaket ska försöka förstå vad som skett med LO-toppar i bonuskarusellen, Göran Perssons omtalade stora herrgård mm, så påminner det så mycket om en kristendom som tappat kontakten med sitt rotsystem.

När kyrkan på 300-talet under en mansålder gick från att vara en förföljd minoritet som satte livet på spel för sin tro till att bli mäktig och rik religiös statsapparat i Romarriket gick något förlorat. Det var som om Jesu förutsägelse att Gud och Mammon inte kan sitta i samma båt slog in. Den förföljda kyrkan blev i maktens och penningens närhet något annat än den tidigare varit. Typ som den en gång så lidelsefulla socialdemokratin som nu hamnat i de fina styrelserummen. Eller typ som en modern frikyrka som tappat kontakten med svaghet, brustenhet och utsatthet.

Varför ger Jesus pengarna ett avgudanamn? Kanske för att pengarna äger en avguds egenskaper. Penningen gör något med oss. Man kan inte röra sig i ett hav av resurser utan att förändras. Det är som om Jesus säger att Mammon är inte neutral och oskyldig, utan måste behandlas som den kraft den är. Kanske vi i så fall gör väl i att handskas varligt med penningens och konsumismens krafter?
Patoset för både sosse och bedjare handlade en gång om att vara en motrörelse, en nagel i ögat. Jesus verkar försöka skärpa våra sinnen: Lev medvetna liv. Sälj inte ut din själ för något så trivialt som pengar och prylar. Var en motrörelse!

"Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver." (1 Timoteusbrevet 6:17)

Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Kvinnliga eller manliga predikanter?

Bloggaren Rymdhunden Lajka listar argument för varför inte män, utan bara kvinnor borde få vara pastorer. Frågan är högaktuell, eftersom en av Sveriges största pingstförsamlingar (Jönköping) föreslår en kvinna som ny föreståndare. Debattens vågor går höga, till exempel här. Jag snor helt enkelt listan från Lajka, då jag tycker den är riktigt träffsäker. Detta är möjligen lite internt för dig som inte är hemma i kyrksvängen, men för mig som hört argumenten fram och tillbaka är detta kul:

10. A man’s place is in the army.

9. The pastoral duties of men who have children might distract them from the responsibility of being a parent.

8. The physique of men indicates that they are more suited to such tasks as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be “unnatural” for them to do ministerial tasks.

7. Man was created before woman, obviously as a prototype. Thus, they represent an experiment rather than the crowning achievement of creation.

6. Men are too emotional to be priests or pastors. Their conduct at football and basketball games demonstrates this.

5. Some men are handsome, and this will distract women worshipers.

4. Pastors need to nurture their congregations. But this is not a traditional male role. Throughout history, women have been recognized as not only more skilled than men at nurturing, but also more fervently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.

3. Men are prone to violence. No really masculine man wants to settle disputes except by fighting about them. Thus they would be poor role models as well as dangerously unstable in positions of leadership.

2. The New Testament tells us that Jesus was betrayed by a man. His lack of faith and ensuing punishment remind us of the subordinated position that all men should take.

1. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep sidewalks, repair the church roof, and perhaps even lead the song service on Father’s Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the church.

Påskmusikal, C S Lewis och lite helvete

Igår var det full rulle med övning inför vår musikal, som sätts upp i Betaniakyrkan på långfredag. Sofia Paulsson, en av våra medlemmar, har skrivit en fantastisk musikal, där både sång, musik, stämningar, kläder mm kommer att sitta mitt i solar plexus.
Undertecknad spelar angivaren Judas Iskariot - en inte helt smickrande roll. Hur som helst känns hela satsningen väldigt fräsch och spännande. Du kan beställa biljett på www.betaniakyrkan.nu. Missa inte!

Idag har jag predikat ur Gamla testamentet om kung Salomo. Han började så bra som den visaste mannen som någonsin funnits, men sedan gick det fullständigt åt skogen för honom. Min poäng handlade om hur de subtila valen i livet kan få stora konsekvenser. Bland annat citerade jag författaren C.S. Lewis.
I sin fantastiska "Från helvetets brevskola" beskriver han hur överdemonen Onkel Tumskruv intruerar sin adept Malört i konsten att föra en själ till förtappelse. Onkel Tumskruv förebrår Malört för hans faiblesse för spektakulära frestelser som mord och dylikt, och menar att det ofta går lika bra - om inte bättre - med de små, subtila förskjutningarna i livet:

Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är i själva verket den som gör det sakta - den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken.

Vad tror ni, visst är det ofta så det går till när man överger övertygelser man tidigare tyckte var viktiga? Det sker sällan över en natt, utan subtilt, obemärkt och gradvis. Eller?

Ps. Om du vill läsa storyn om Salomo finner du den i 1 Kungaboken kaptiel 1-11.

Lite läs- och lyssningstips

Jag följer ikväll upp några av mina senaste bloggposter:
Nu finns god undervisning från helgens tillfällen i Betaniakyrkan att lyssna på här. Dels hittar du Victor Johns undervisning, och dels Erika Bergmans predikan från i söndags om Elia.

På tal om mina funderingar igår om SEB-chefen Annika Falkengren kan du läsa en tänkvärd text i Göteborgsposten signerad Gabriel Byström. Han är kulturchef på GP, men framför allt släkt med undertecknad :)
Du kan läsa Gabriels text här.

Vad har SEB och Liza Marklund gemensamt?

De farsliknande turerna kring giriga chefer och storfräsare har ju som bekant fortsatt senaste veckan. AMF, Skandia Liv (att de aldrig lär sig...) och inte minst SEB har ertappats med de pressveckade byxorna nere. SEB:s chef Annika Falkengren tar tillbaks till löneökning på 2 miljoner per år med motiveringen "om vi vetat att reaktionerna skulle bli så starka hade vi avstått detta". Problemet för Annika Falkengren är alltså inte själva löneökningen, eller den kultur som så ogenerat ger girigheten ett ansikte, utan problemet handlar om reaktionerna hos vanligt folk.

Talkshowen Skavlan på SVT gästades häromsistens av Liza Marklund med anledning av frågetecknen runt boken Gömda. Fredrik Skavlan pressade henne efter bästa förmåga, och undrade om hennes tankar om att ha vilselett alla läsare alltsedan boken kom ut: "Är du ledsen över att du lurat folk, eller för att de känner sig lurade?" Marklund var noga med att säga att det är folks känsla hon är ledsen för, och inte vad hon själv gjort eller inte gjort.

Likheten mellan exemplen är slående. Offentliga personer som gör bort sig har än en gång oerhört svårt att erkänna sitt fel utan omsvep. Både SEB-chefen och Liza Marklund flyttar fokus bort från sig själva: det är folks reaktioner som är det stora problemet och inte girigheten bakom korkade bonussystem eller författare som glidit på sanningen. Underförstått: Om ingen reagerat hade ingen skada varit skedd. Girighet eller lögn blir inget problem förrän vanligt folk känner sig lurade.

Varje människa som ertappas efter att ha begått misstag gör bäst i att erkänna utan omsvep, för endast då finns möjligheten till verklig upprättelse och förnyat förtroende. Jag tror det gäller både i offentligheten och i de mellanmänskliga relationer där de flesta av oss lever. Det är egentligen en djupt kristen tanke. Verklig förlåtelse och upprättelse kräver alla kort på bordet.

Intensiv vecka

Pustar ut på söndag kväll efter en intensiv arbetsvecka. För en pastor är normalt sett måndag ledig dag, så söndag kväll är liksom nervarvning. Vi i Betaniakyrkan har i helgen varit värdar för den s.k. Kumlakonferensen. I fredags kväll var det konsert med Michael Johnson, som med sitt band gjorde fantastiskt bra ifrån sig. Det som slår mig gång efter annan är Michaels förmåga att skriva grymma låtar. Både text och musik håller riktigt hög klass, ofta med en doft av country och bluegrass. Gå gärna in på hans hemsida här och provlyssna spår från senaste skivan.

Under lördagen hade vi besök av Victor John, som leder ett arbete i norra Indien där man planterar nya församlingar i områden där det tidigare inte funnits några kristna. En fantastisk historia om hur verkligheten i Jesus kan beröra människor som tidigare inte vetat vem Han är. Enkla människor som ofta inte ens kan läsa blir verktyg i Guds hand för att hjälpa och upprätta andra.

Idag på förmiddagen var det så dags för gudstjänst, då Erika Bergman predikade. Erika, som är student på Örebro Missionsskola och praktikant i församlingen, gjorde mycket bra ifrån sig, då hon talade om profeten Elia, och hans kamp och ångest som bräcklig människa. Mitt i brustenheten i livet blev Elia sedd och använd av Gud. Ett fantastiskt trösterikt budskap!
Jag hoppas vi kan ha både Victors och Erikas förkunnelse på Betaniakyrkans hemsida inom kort.

Mer om flickan i Brasilien

I mitt inlägg häromdagen om hur Katolska kyrkan i Brasilien behandlat en 9-årig flicka och hennes mamma (se mitt inlägg den 7 mars), skrev jag i affekt. Tidningen Dagen snappade upp mitt inlägg, och skriver en hel del om frågan för tillfället. Du kan läsa om det här och här. Jag står till fullo för det jag då skrev, men skulle vilja utveckla mitt resonemang lite.

Jag tror att varje system som drivs av starka religiösa övertygelser löper ständiga risker. Det verkar finnas en inbyggd svaghet i systemen som gör att man i ivern att upprätthålla vissa principer och regler samtidigt ständigt riskerar att blir kall och obarmhärtig. Fariséerna är exempel på detta, liksom en del uttryck och tidsepoker i den kristna kyrkan.

I texten jag citerade häromdagen talar Jesus om att fariséerna ger tionde till och med av dill (!), men försummar rätten och barmhärtigheten. Han slutar sedan med att säga: "Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra" (Matt. 23:23). Jesus är mästare på att inte köra i diket, utan han låter här två sanningar spänna emot varandra. Kan man ledas av principer och religiösa övertygelser om vad som är rätt och fel? Ja, absolut. Men det räcker inte. Poängen, som jag ser det, är att dessa principer hela tiden måste levas ut i brytpunkten där de möter barmhärtigheten, rättvisan och troheten.

Vad är då problemet med katolska kyrkans agerande i den specifika frågan med den gravida 9-åringen? I min värld är inte problemet att man har en stark övertygelse i abortfrågan, utan att den principen blir så mekanisk att man dels inte begriper den fasa den utsatta människan lever i, och dessutom är beredd att offra livet på en 9-årig våldtagen flicka för att man "värnar livet". (Läkarna menar att en 9-årig flicka inte kan bära tvillingar. Hon överlever inte det.)

Jag känner en viss ödmjukhet i dessa frågor. Oavsett om man är katolsk präst eller pastor i Åbytorp gäller det att ha förmågan att leva i spänningen mellan dels de principer om rättfärdighet man drivs av, och dels barmhärtighet med den enskilda, utsatta människan. I den spänningen verkar Jesus finnas, och varje gång ett religiöst system kör i det ena eller andra diket missar vi något centralt i evangeliet.

Lite blandat...

För det mesta har jag ledigt på måndagar, men idag blev det lite si och så med det. Dels har det hänt en del annat under dagen, och dels har vi ikväll haft besök i kyrkan av Alf B Svensson, psykolog och föredragshållare. Han talade över ämnet "Hjälp, jag har fått en tonåring", och gjorde som alltid mycket bra ifrån sig. Det är fantastiskt välgörande att få känna igen sig i beskrivningar av både hur ungdomar och vi föräldrar kan bete sig ibland.

Annars är jag för tillfället inne på idéromaner med ett tydligt kristet budskap. Låter kanske inte så spännande, men jag tycker mig ha hittat några bra. Dels har jag just läst Ödehuset, eller The Shack, som den heter i original. Det är en märklig historia om försoning, förlåtelse och i viss mån lidandets problematik. Trots de litterära brister boken har, finns det en hel del riktiga guldkorn. I USA har The shack debatterats livligt, där en del tycker den är fantastisk, medan andra varnar för den och menar att den är hädisk i sina beskrivningar av Gud. Om man tar denna typ av böcker för vad de är, och inte tror att de är teologiskt vattentäta redogörelser kan de absolut betyda massor. Jag kände själv att jag fick en ny påminnelse om att Gud i sin nåd möter oss människor, inte där vi borde vara, utan där vi faktiskt är.
Efter Ödehuset har jag just börjat på en annan bok som heter Fader Elia. Det är något så ovanligt som en episk, apokalyptisk spänningsroman med en karmelitmunk som osannolik hjälte. Har bara hunnit en liten bit, men tycker det lovar gott.

Nåväl, jag klämmer väl några sidor innan natten.