Urskiljning

En viss Anna Anka har blivit kändis över en natt. (Hur kan man heta Anka i efternamn - är hon gift med Kalle, eller? Hans tjej heter väl Kajsa...) Man måste få fundera lite över mediafenomen som hon och andra.
Jag var i Afrika en enda vecka i början av september, och när jag kom hem var alla löpsedlar och webtidningar fullsmockade med denne Anka. Jag fattar ingenting, och har fortfarande ingen koll på vem denne Anka är.
Det som är slående är att tidningar i allt högre grad rapporterar om vad som händer på TV, och inte om vad som händer i den riktiga världen. Media rapporterar om annan media.

Hur kan en människa få ett sådant enormt genomslag på ingen tid alls? Svaret stavas självfallet TV. När sådant händer måste man stanna upp och ägna sig åt ett stort mått av urskiljning: Vad är vad i mediebruset? Vem vill att vi ska fylla oss med utbud som det här, och varför? Och de alldeles avgörande frågorna: Vad lämnar detta för eftersmak? Ger det liv, eller stjäl det inre liv?

Min gode vän Lennarth Hambre har vid något tillfälle citerat Ulf Lundell, som i en av sina böcker skriver: "Vår tid kännetecknas av designad tomhet." Lundell har ju sagt mycket som är både si och så, men detta är väl ändå mitt i prick. Yta, image, pengar och attityd är det som säljer. Designad tomhet.
I bibeln säger Mose till folket: "Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv." (5 Mos 30:19-20)

Att vara människa är bland annat att bli myndigförklarad. Det blir man av Gud själv. Han tillmäter våra val enormt värde, och håller oss ansvariga för hur vi väljer och urskiljer. Välj därför livet! Välj relation till Gud själv som är allt livs källa! Gud själv går dig tillmötes, och önskar relation med just dig.

Om du är intresserad av kristen tro, och vill veta mer finns det en s.k. ALPHA-kurs som startar nu i september i flera kyrkor i Kumla och Örebro. Klicka här för mer info.

Paris Hiltons bästis!!!

Noterar i TV-tablån att ett nytt program börjar sändas ikväll på kvalitets- och kulturkanalen TV3 (var annars...?). Beskrivningen i tidningen lyder som följer:
"Paris Hilton väljer ut 16 tjejer och killar som får tävla om att bli hennes nya bästis."
Jag säger som Winnerbäck: "Ja, stackars dom som lever så, och stackars dom som tittar på. Hur märkligt kan man må?"
Vi som utsätts för detta förtjänar bättre. Eller också har vi den kultur vi förtjänar, jag vet inte...
Hujedamej.

Tron och offentligheten

Har läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" i sommar. En mycket välskriven och bra biografi, fri från en massa tröttsamma omnämningar av varenda gammal sketen slöjdlärare och fotbollstränare som nästan alla biografier är fulla av (Bill Clintons ex-vis...).
Boken, som främst handlar om rasfrågan och hur det är att växa upp som svart, men ändå inte (mamman var vit amerikan, och pappan svart kenyan), ger mycket att fundera över.
Ett starkt avsnitt i boken handlar om när Obama besöker en kyrka. Han har tidigare varit väldigt skeptisk till tro och kyrkor, men här händer det något. Han hör pastorns predikan, och blir starkt berörd. En liten pojke jämte räcker honom en näsduk, och då märker han att han själv sitter och gråter så tårarna rinner.
När jag läste detta insåg jag att det är stor skillnad mellan olika kulturer. Det känns nästan omöjligt att ett sådant avsnitt skulle kunna vara med i en motsvarande bok av en svensk politiker. Visst är det tröttsamt ibland med sammanblandningen mellan tro och politik i USA, men detta kändes genuint på något sätt. Jag jämför med Göran Persson som satt i TV härom året och sjöng läsarsånger. Det görs på ett sätt som har ett löjets skimmer över sig. Obama, däremot, bjöd in oss i sin egen genuina upplevelse med själslig kamp och starka känslor.
Drar mig också till minnes när en friidrottare intervjuades härom året efter en seger, och talade om hur tacksam han var till Gud för sin talang och att han fick leva ett så rikt liv. Svenske reportern översätter lite snabbt att han är så tacksam till livet, typ.
Det är som om tron och de andliga frågorna inte får plats i vår offentlighet. Som om det är lite pinsamt. När det väl händer är det avarterna och det yttre som behandlas. Då handlar det om Knutby, Åke Green eller liknande, men vanliga människors genuina tro anses suspekt och nästan löjeväckande.
Min aning är att svensken hör för lite av den sortens berättelser. Kanske är dags att ändra på det!

Fredrik

...angående Englas begravning i SVT

För ca 10 år sedan inträffade en händelse som blev ganska uppmärksammad i svensk kristenhet. En kristen ledare hade gjort bort sig rejält, och hans misstag var allmänt nyhetsstoff. När tidningen Trons Värld ganska snabbt gjorde en stor intervju med personen i fråga, reagerade Dagens chefredaktör Daniel Grahn och skrev en ledarartikel.
Han berättade om en erfarenhet från sin tid som Expressenjournalist. Daniel och en fotograf hade kommit tillbaks till redaktionen efter att ha intervjuat en familj i chock och kris, och önskade publicera både text och bild. Chefredaktören vägrade, och det blev bara en liten text utan bild och namn när allt var klart.
Chefredaktörens motivering tål att upprepas. Han menade att man som journalist har ett enormt ansvar. Man talar med människor i chock som inget hellre vill än att ha någon som lyssnar. Står det någon framför en med block och penna i det läget, och dessutom uppmärksamt hör allt man säger, så kan man inte göra rationella bedömningar. Allt man uppfattar är en lyssnande människa och ett enormt behov av att prata. Det blir då journalistens ansvar att läsa situationen rätt. Den som utnyttjar detta läge för en smaskig historia, detaljer ingen annan publicerat etc. förstår inte de psykologiska mekanismerna.
Jag tror att detta är vad som hände i beslutet om att sända Englas begravning. En familj i chock och djupaste sorg kan inte ta beslut som detta. Det är inte möjligt att de nyktert ska bedöma vad som är bäst för alla parter. Det måste andra göra, och dessa andra måste bestämma sig för att vara väldigt återhållsamma.
Gång efter annan står det om Jesus att han hjälper människor i djupaste nöd och sorg. Ofta verkar han sky offentligheten och beskrivs i bibeltexterna nästan som skygg. Många har funderat över varför det är så, men kanske det är ganska enkelt: Man profiterar inte på människors nöd. Den enskilda människans kris får aldrig tjäna som hävstång för ökade tittarsiffror eller popularitet.
Som vanligt är Jesus ett gott exempel att följa.

Fredrik

Bekräftelsefällan

Ser ibland olika TV-program som får mig att fundera. Fenomen som Lyxfällan, Dr Phil mm ställer en rad intressanta frågor: Hur kvalar man in? Vem tycker att man är tillräckligt skuldsatt/neurotisk/dålig förälder eller, nu senast, att man har tillräckligt skitigt hemma för att få vara med i TV? Egentligen är den underliggande frågan dock den mest intressanta: Vad är det som driver folk att till varje pris synas i TV? Har vi skapat en så offentlighetsfixerad kultur att målet är att vara "känd från TV", oavsett om det är i positiva eller negativa avseenden?

Man undrar stilla hur ansvariga utgivare m.fl. tänker. Hur går snacket på en redaktion där man ska utsätta en familj för maximal exponering? Vem tänker på följderna?

Jag misstänker att fenomenet är ett uttryck för vår tid. Den som inte syns finns inte. Jakten på bekräftelse verkar vara den djupaste drivkraften för nutidsmänniskan. Det ställer onekligen höga krav på de som bedömer vad som är "TV-mässigt" och inte. Man kan ju ana vad som händer med barn som kommer till skolan, och alla har sett hur pappa slarvar med ekonomin, med städningen eller är otrogen.

Jakten på bekräftelse kan ställa till det för oss. Vi tenderar att sälja ut övertygelser, flytta tidigare uppsatta gränser och göra det vi inte tänkte göra för att få den. Sanningen är väl att den som till varje pris önskar bli bekäftad förr eller senare kommer att göra våld på sig själv och sina egna övertygelser. Det blir som en drog; någon måste se mig och veta att jag finns!

"Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes..." Orden är kung Davids, och hämtade från psalm 139 i Gamla Testamentet. Den som lever sitt liv i tro på att Gud ser mig och har en plan med mit liv har erfarit den djupaste av alla bekräftelser. Gud håller inte bara hela världsalltet i balans, utan han har en tanke och ett syfte med varje människas liv. Det kallar jag att bli bekräftad!

Fredrik