Den enda rätta kyrkan

Det har pågått ett spännande samtal i anslutning till min förra bloggpost om flykten från kyrkan, och det finns många trådar att ta upp. Några av kommentatorerna har varit inne på att man genomskådade den exklusivitet som fanns i det sammanhang man tillhörde.
Jag har själv funnits med i en gemenskap där vi ständigt brottades med frestelsen att tro oss vara lite förmer än andra. Det fanns många skäl till det, men ett av problemen blev att den inställningen sipprade igenom i mötet med andra kristna. Attityden av att vara lite sannare, lite radikalare och att ta tron på lite mer allvar än alla andra var förödande.
Jag har funnits i både Svenska Kyrkan-miljö, i en s.k. parakyrklig organisation och i ett etablerat frikyrkosamfund, och har mött både helgon och skitstövlar i alla miljöerna.

När det gäller kyrkors olika betoning och tro tänker jag därför såhär: Det är inte så noga vad det står på kyrkskylten, utan man bör ställa sig några frågor:
- Får Jesus ta mycket plats här? Finns här en fascination för Hans person, undervisning, exempel etc?
- Leder den Jesusfascinationen till att människor, mitt i sin brist, växer och blir mer generösa, mogna, fria, trygga, osjälviska, kärleksfulla...?
- Finns det en djup, grundläggande respekt för bibelordet, även om det i vissa frågor kan tolkas olika?
- Finns här en sund kultur där man kan ifrågasätta, samtala och pröva sin egen kultur, sina uppfattningar, vanor och praktiker, eller finns det en kaxig attityd av att vara "färdiga och framme"?
- Är gemenskapen och atmosfären så attraktiv att nya människor hittar en kristen tro?

Du har säkert, som jag, varit med om både närvaron och avsaknaden av detta. Helgon och skitstövlar, storverk och magplask om vartannat.
Kommentera och komplettera gärna. Det går även att fortsätta det viktiga samtalet i förra bloggposten.

Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

Gud, vi och de fattiga

Här på bloggen pendlar det vilt för tillfället mellan trivia och allvar. U2, fotboll och världens fattiga om vartannat. Betydligt mer allvar idag än sist.
Jag läste ett bibelcitat idag i Magnus Malms senaste bok "Ett hjärta större än världen". Boken handlar om Jesu bergspredikan, och citatet återfinns i ett kapitel om hur man ska se på pengar och Mammons makt över våra liv:

"Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga." (Ords 14:31)

Om du inte sett videon jag länkade till häromdagen, tycker jag du ska göra det. Det är ett gott exempel på vad folk uträttar i de mest hjärtskärande situationer.

En kristenhet som ständigt känner sig manad att skriva insändare och påverka makten i vissa andra etiska frågor (läs abortfrågan, sexualetik och äktenskapssyn) måste också lyfta de som handlar om bistånd, rättvisa, hållbar fördelning, fattigdomsbekämpning, skuldavskrivning...
Jag tror vi som bekänner oss till en Gud som identifierar sig med de svagaste och fattigaste i världen måste bli en profetisk nagel i ögat på makthavare och kapital. Det verkar nämligen vara ett sätt på vilket man kan ära sin skapare.
Man kan fundera på vad som händer med ett samhälle vars högsta önskan är att byta köksmaskinerna till likadana, fast i annan färg, eller att skaffa nya fälgar till bilen. Vad som händer med en kristenhet som beter sig så är alldeles uppenbart: Enligt texten från ordspråksboken vanärar man då Gud med sitt liv och sina val.

Om du vill ha lite ved på brasan, lite fakta om hur det verkligen ser ut i världen, kan du besöka följande websidor:

Millenniemålen - om de åtta mål västvärlden satte upp år 2000 för att halvera fattigdomen till år 2015.

DATA - förkortningen står för Debt, Aids, Trade, Africa har just gått ihop med organisationen ONE och återfinns här. Bono och U2 är djupt involverade i detta arbete. Mycket bra info och statistik.

Grejen är nämligen att "...ärar Honom gör den som hjälper den fattige." Tror vi på det? Eller är det som man kan misstänka: något vi förpassat till periferin, något vi överlåtit åt några entusiaster i kyrkans missionsråd att fundera över, eller ännu värre, något vi tycker staten ska sköta om så vi slipper bry oss? Så vi kan fortsätta renovera köket som om allt stod väl till...

Hopp om livet

Intressant samtal i förra bloggposten ang humor och helighet. Missa inte Kristinas kommentar mot slutet.

På söndag inleder vi en ny gudstjänstserie i kyrkan som vi rätt och slätt kallat HOPP. Vad gör hoppet med människan? Vad händer med den som inget hopp har? Är våra drömmar och förhoppningar för framtiden tillräckligt stora? Handlar hoppet om en allmän positivism, eller vari bottnar det?
Om du skulle komma till vår kyrka de närmaste veckorna och temat var HOPP, vad skulle du då önska att du fick höra? Vad tänker du om att ha ett hopp för framtiden? Ger tillvaron skäl att vara hoppfull, och i så fall varför?
Många frågetecken i den här bloggposten. Kom igen nu, så rätar vi ut dem tillsammans.

Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Gravida 9-åringar och religiösa system

SVT rapporterar på sin hemsida om en 9-årig brasiliansk flicka som blivit våldtagen av sin styvfar och gravid med tvillingar. Redan detta är för mycket för att kunna ta in. Vilken djup tragik!
Den 9-åriga flickans mamma såg till att hon genomförde en abort, varpå katolska kyrkan i Brasilien nu ingripit. Nu är flickans mamma samt de tjänstgörande läkarna bannlysta och exkommunicerade av kyrkan på grund av aborten. I praktiken innebär det, utifrån en katolsk begreppsvärld, att man står utanför frälsningen.
Samtidigt med denna oerhörda information berättas det att samma katolska kyrka beslutat att förlåta styvfadern för våldtäkten. Alltihop är så absurt så man saknar ord.

Nå, hur ska man förstå detta? På ett ytligt plan kan man säga att det handlar om abortfrågan och allas rätt att leva. Det jag tänker är att detta egentligen är ett övertydligt uttryck för kall, institutionaliserad religion. När man blir så principstyrd och driver frågor om regler in absurdum på bekostnad av barmhärtighet och nåd, då har man, i sin iver att "göra rätt", i själva verket blivit rättfärdighetens motståndare.
När Jesus anklagar fariséerna handlar det om många olika saker, men en sak som återkommer är just ivern att hålla religiösa regler samtidigt som man totalt saknar barmhärtighet.
"Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet." (Matt. 23:23)

För att uttrycka mig klart: Kyrkans agerande i denna fråga vittnar inte om Jesu hjärta, och det de gör mot en utsatt familj gör mig fly förbannad!

Besök i Betaniakyrkan

Nästa vecka är det dags för Kumlakonferensen, ett årligen återkommande evenemang som arrangeras av Kumlas frikyrkor. I år, nu när vi har rejält med plats, är vi i Betaniakyrkan värdar. På fredagen den 13 mars blir det releasekonsert med Michael Johnson band. Michael har just släppt en ny skiva, och kvällen blir garanterat kanonbra. Michael medverkade förra året i Torpkonferensen, och kommer att göra så även i år.
På lördagen den 14 mars får vi besök av Victor John, som arbetar med att grunda församlingar i Indien - ett fantastiskt spännande arbete.

Vill du höra mer av Michael Johnson kan du besöka hans hemsida. Där finns både musik och annan info om vem han är och vad han står för. Det är fri entré vid alla tillfällena under helgen, och du är varmt välkommen, oavsett om du är van vid frikyrka eller inte.

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Jesus he knows me

Idag har det varit ledig dag. Så är det i pastorsjobbet - måndag är liksom vilodagen. Satt tidigare idag och kollade in lite musik på You tube, och på olika omvägar kom jag att lyssna på Genesis "Jesus he loves me" från tidigt 90-tal. För dig som inte har koll på den, så handlar den om TV-evangelister i USA. Vi har inte riktigt någon motsvarighet här, som tur är, men i Amerika är detta big business. Även om man kan säga mycket om dessa gubbar (det är nästan alltid män), så handlar det mer än något annat nämligen oftast om business.
De värsta av dessa är extremt förslagna och helt ogenerade då de blandar samman ekonomiska donationer med förbön och mycket tvivelaktig, kass undervisning. Typ: ge en gåva så ber vi att du ska bli frisk, eller sätt in en slant på vårt bankgiro, så ber vi att du ska bli skuldfri(!). Kolla här på hur Benny Hinn, den störste av ulvar i fårakläder, gör just det. Förutom att det är usel exegetik (utläggning av bibeltexten), så är det djupt omoraliskt! En tvättäkta idiot!

Fick ikväll anledning att fundera vidare på Genesis video. Kan inte tänka mig något göra större skada för kristen tro än dessa skumma TV-predikanter. Ateism, humanism eller "gammal hederlig gudlöshet" är inget hot mot kristen tro. Tron står pall för det mesta och kan möta människor precis där de befinner sig. Frågan är om inte dessa offentliga "företrädare" skymmer sikten mer än det mesta.
Vill du veta hurdan Jesus är? Stäng av TV:n och öppna en bibel. Där skymtar något helt annat!

...när livet krisar och orden tar slut.

"Många människor som ser på TV och lyssnar på radio känner inte igen sig. Det är bara vinnare och glada, lyckliga, vackra människor, och själva speglar de sig i något annat. Deras liv hackar där. Kan man någonstans vara en talesman och representant för ledsna människor, för människor som är stämda i en lägre tonart..." Orden är Marcus Birros, och hämtade ur en intervju Malou von Sivers gjorde häromdagen med Marcus och hans bror Peter.

När jag hör liknande uttalanden blir jag så utmanad och provocerad som kristen. Även kyrkan har ibland förletts att tro att den är till för de starka, snygga och framgångsrika människorna. Tidvis har kristen tro därför förknippats med styrka och framgång, när den har mer med svaghet och utblottelse att göra. Kyrkan är befolkad av massor av sorters människor, också av de som är stämda i en lägre tonart...

I förmiddags predikade Lennarth Hambre, som är en av våra medlemmar, i Betaniakyrkan. Det var sista söndagen av sju i en serie om bön, och underrubriken för dagen var "Hur ber man när livet krisar och orden tar slut?"
Ibland är man med om något som är på riktigt, som berör och kryper innanför skinnet, och idag var Hambre grym. Han tog sin utgångspunkt dels i sin egen resa de senaste åren med hjärnstress och allvarlig sjukdom, och dels i en bibeltext från Romarbrevet 8 om att Anden vet vad vi behöver även om vi ibland inte ens orkar formulera det.

I dagens gudstjänst möttes världarna. När vanliga, tilltufsade, bitvis sorgsna människor i slutet sökte förbön, tände ett ljus eller bara satt och blundade för att ta in trösten i predikan var det på riktigt. Långt ifrån det starka, snygga och framgångsrika. Nej, riktig tröst till riktiga människor som lever riktiga liv.

"På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." (Rom. 8:26-27)

Vill du höra predikan finns den här.

Vilken höjdare!

Efter många om och men hade vi invigning av nya kyrkan i helgen. En fantastisk upplevelse! I lördags var det öppet hus med mingelkväll. Färgen var på sina ställen knappt torr - några gick och målade ett sista räcke samma förmiddag. I barn- och ungdomskyrkan var det full rulle med lek, program, biljard, pingis mm, och i stora, nya delen var det fullsmockat med folk. Ca 425 personer kom på lördag kväll. Söndag förmiddag var det festgudstjänst med barnkör, vuxenkören, fullt komp och blåssektion, dansare mm. och 275 gudstjänstbesökare. Det var en fantastisk upplevelse att få predika i nya kyrkan, och känna att alla åren av diskussioner, vånda, bön och satsning gick hem.
Gud är god!

Jag kom att tänka på ett längre citat från Bill Hybels, pastor i Chicago i USA.

"No other organization on earth can change the human heart and transform society. But the church can. There's only one power in the world that can change the world; it's the power of the love of Jesus Christ; the love that conquers sin and wipes out shame and heals wounds and reconciles enemies and patches broken dreams and ultimately changes the world one life at time. The radical message of that transforming love has been given to the church. There's nothing like the church when it is working right. It comforts the grieving and heals the brokenhearted; it builds bridges to the seekers and offers truth to the confused. It provides resources for those in need. It breaks the chains of addictions; it frees the oppressed, and offers belonging to the marginalized world. In the church people must feel God's love and that is that they are loved in spite of their waywardness and sin. Whatever the capacity for human suffering, the church has a greater capacity for healing and wholeness." Bill Hybels

En sådan kyrka vill vi vara. Vi är inte framme, och det finns självklart det som inte funkar, men målet är klart. Församlingen är väldens hopp! Välkommen till Betaniakyrkan när du vill.

Fredrik

Heldag

Pustar ut efter en intensiv dag. Började med planeringsmöte i Habo med mötesgruppen för Torpkonferensen. Arbetet med kallelser av talare, sångare etc pågår i princip året runt. Vi har idag upprättat en plan som vi hoppas kommer att hålla. Den lilla haken är att alla medverkande inte är tillfrågade än, så det visar sig i dagarna hur det går med drömuppställningen.
Fortsatte med en ganska körig eftermiddag i telefonen med allt från pastorsrelaterade omsorgsfrågor till betalplaner för sista fasen av bygget. Det är ganska mycket denna vecka, med invigning av ny kyrka till helgen.
Avslutade kvällen med ett arbetspass i kyrkan. Det känns både bra och dåligt - det fina är att visst händer det mycket, och det blir kanonbra, men haken är att det är mycket kvar att göra innan festligheterna på lördag...

Känns som om vi kommer att nypa oss i armen i helgen när invigningen äger rum: Detta har vi väntat på sedan typ 2002!
Om du inte fått någon inbjudan får du det nu. Gå in här och läs mera. Varmt välkommen på lördag, vem du än är!

Fredrik

Vad är huvudnyheten?

Jag råkade slinka in på en gemensam webportal för tre frikyrkor i ett litet samhälle i Småland. Idén med en gemensam sida för tre församlingar är ju inte så dum, men problemet är att de inte håller igång sajten något vidare.
Det första som möter besökaren är en ruta där det står: "För tillfället finns ingen huvudnyhet att visa." Det är ju också ett budskap från en kyrka...

Visst, vi förstår vad de menar, men tanken skenade iväg: Vilken är kyrkans huvudnyhet? Har vi någon? Finns det inte en risk att modern kyrka och frikyrka någonstans under resans gång tappar kontakten med sin huvudnyhet? Kanske i ivern att vara lite lagom, lite strömlinjeformad, eller bara för att vi själva tappar fokus? Till och med för en del aktiva medlemmar är kyrkan synomym med ord som kultur, aktiviteter, handarbetsträffar, körövningar, årsmöten, fikagrupper, städscheman...
Faktum är att också en pastor kan behöva rikta upp livet emellanåt. Vilken är i så fall huvudnyheten?

Huvudnyheten är att Gud söker kontakt!
- Han har blivit människa genom Jesus.
- Jesus sändes till jorden för alla människors skull, som Guds gåva till en mänsklighet utan förmåga att rädda sig själv.
- Jesus dog på ett kors som ett offer för människans synd. Syndens innersta väsen är att man vänt Gud ryggen och gått sin egen väg.
- Han besegrade döden genom att uppstå på tredje dagen och lever idag.
- Denne Jesus söker kontakt och försoning med varje människa, och detta upprättas genom att man omvänder sig från sitt liv utan Gud och i tro börjar följa Jesus.

"Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste." (Paulus i 1 Tim. 1:15)

Och så säger de att det inte finns någon nyhet att rapportera...!

Högklassig kväll!

Kommer just från en riktigt fin jazzkonsert i kyrkan/byggarbetsplatsen Betaniakyrkan, Åbytorp. Jonas och Sofia Ottosson hade releasekonsert för nya skivan, och ganska gott om folk njöt av många bra, nya låtar och ett fantastiskt hantverk både från Sofias strupe och alla instrumentalisterna.
Känns fantastiskt att vi kan ha en sådan kväll i kyrkan, och att det funkar så bra med nya lokalen. Lite orolig var jag över ljud och akustik, men alla var överens om att detta funkar kanon.

Tillbaka till Jesus!

Det verkar gå som en skälvning genom Sverige: En känsla av att den etablerade kristenheten hela tiden tenderar att tappa bort det väsentliga. Eller kanske åtminstone skymmer det centrala med en massa perifera saker.
När man säger att man är kristen är det idag en knepig sak. Många människor förknippar det med ståtliga katedraler, Kd-politik, prästerskap, George W Bush, Amerika i stort, Knutby...
Det är inte helt enkelt att skaka av sig alla dessa idéer om vad kristen tro står för och representerar. Runar Eldebo skriver i sin senaste bok "Tillbaka till Jesus" att han föredrar att kalla sig en Jesu efterföljare än en kristen, just för att slippa allt religiöst och politiskt som lätt häftar fast vid ordet kristen. För egentligen handlar det ju om att följa, lyda och älska Någon, och inte att ingå i ett system av regler, beteenden, idéer mm.
Jag har kallat mig kristen i ca 25 år, och känner större och större längtan att renodla och skala bort allt som skymmer. Till sist önskar jag kunna beskriva mitt liv som en önskan och strävan att följa Jesus i ord, handling, tanke och avsikter.
Min gissning är att många med mig känner en lockelse att göra detsamma. Du kanske inte känner igen dig i kyrkans språk, uttryck och system. Det är OK. Men kanske du önskar slå följe en bit för att se hur det kan vara att följa Jesus.
Satt förra veckan och lyssnade på Alan Hirsch från Australien som sa följande: "Treating Jesus like He´s absolutely right about absolutely everything is to make Him our Lord".

Fredrik

Jesus? Ja! Kyrka? Nej, tack!

Ofta hör man samma resonemang: "Ja, jag fascineras av personen Jesus, läser om honom då och då och skulle gärna vilja veta mer om honom. Hans undervisning om alla människors värde, budskapet om förlåtelse och försoning och hans enastående liv är spännande."
Men i nästa andetag hörs samma människor lika ofta säga: "Nej, kyrkan och den etablerade kristenheten har jag inget som helst intresse av. Den verkar inte gå i takt med tiden, och det känns inte alls lika fräscht, djärvt eller spännande som Jesus gör."
Känner du igen det? Om jag ska vara riktigt ärlig håller jag med. Kan ibland tycka att vi som finns i kyrkan påminner alldeles för lite om det som Jesus levde ut och stod för.
Vi funderar mycket på detta i den kyrka där jag finns. Är det sant? Tänker man så? Tänker du så? Vad är attraktivt eller störande med Jesus? Vad är/är inte attraktivt med kyrkan?
Kommentera och diskutera!

Fredrik

Ny kyrka

Vi bygger ut vår kyrka i Åbytorp. Kanske du varit där på fritidsgård, glasscafé eller annat? Vad tycker du man ska kunna göra i nya kyrkan? Finns det något du saknar som man borde finna i en kyrka? Spåna fritt - är det ungdomsaktiviteter, matkurser, konstutställningar... Eller något vi aldrig tänkt på!?

Fredrik

Startblocken!

Japp, då var det dags. Undertecknad är härmed bloggare, och tänkte föra dialog med den som är hågad.
Mötte en dag en granne ute på gården. När vi pratat en stund om ditt och datt frågade han vad jag jobbar med. När jag berättade att jag är pastor i en kyrka ryggade han bokstavligen tillbaks. Inser då att det är lite uppförsbacke att bli förknippad med Fossmo och Åke Green... Kanske du vill ställa en pastor mot väggen? Kör på, så får vi se vart vi landar.

Fredrik