Vapen och Jesus

Håkan Arenius, journalist på tidningen Dagen, skrev häromsistens på tidningens ledarblogg om svensk vapenexport, där de 12,7 miljarder kronor vi säljer vapen för varje år gör oss till en av de största vapenexportörerna i världen, räknat per capita. Arenius penna är ofta vass och träffsäker, och han ser fram emot 2010, då Kristna Fredsrörelsen beslutat att lyfta frågan extra. Det är bara att hålla med.
Tidigare i höst gick debattvågorna höga (nåja, ganska höga...) när KD-profilerna Svensson och Oscarsson (samme Oscarsson som startade organisationen "Ja till livet" en gång i tiden...) hävdade att Sverige borde ha en offensiv vapenexport. Bland andra tidningen Dagen och EFK-ung ifrågasatte KD-gubbarnas utspel, varpå Siwert Öholm på Världen Idag gav sig in i debatten och avfärdade gänget på EFK-ung som "rosenkindade antikrigsentusiaster, som om de vore ett eko från skogsmullar och 68-epoken".

Jag minns de ivriga samtal vi förde i kyrkans ungdomsgrupp på 80-talet med anledning av de kallelser till mönstring alla vi grabbar började få. Kan man med bibeln i hand skjuta folk till döds, civila eller ej? Vi funderade, bläddrade i bibeln, frågade prästen m.fl till råds, och kom delvis fram till olika slutsatser. För mig blev det självklart att inte bära vapen, och det känns lika självklart idag.
Jag ser inte detta som en partipolitisk fråga. Det har inget med höger eller vänster att göra, utan är en konsekvens av min Jesusförståelse.
Jag är medveten om att den vapengalne G.W Bush de facto medverkade till att Saddam Hussein störtades. Men tänk om amerikanska attackflygplan bombat Iraks lidande folk med mat- och klädpaket istället. Vad hade hänt då? Vad hade kunnat hända med ett kuvat folk om de fått kraft att resa sig? Och, inte minst, vad hade den s.k. kristna västvärlden därigenom berättat om vem Jesus är och vad han vill?

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden."