Har idag varit i Moholm i Västergötland. Gamla hemtrakter, där jag tidigare bott i 11 år. Jag predikade på förmiddagen i Salemkyrkan, och hade sedan ett undervisningspass efter avbrott för en god kyrklunch.
Jag talade en del om balans mellan olika bibliska uppmaningar, som inte får ställas emot varandra. Jesusefterföljelsen handlar om både kamp och vila. Bland annat läste jag ett citat av Parker Palmer, en amerikansk författare, föreläsare mm, som sagt följande kloka ord:
"Utbrändhet kommer inte av att människor försöker ge för mycket, utan när de försöker ge något de inte har."
Jag tror, utan att göra en regel av det, att det ligger en sanning i detta. Att hela tiden försöka ge något som man inte är bärare av sliter på själen. Jag tycker mig se, inte minst hos mig själv, att när jag får ägna min bästa tid och kraft åt det som är besläktat med min passion och min personliga utrustning ger det för det mesta mer energi än det tar.
Kan det vara så att ett av skälen till slitagen i livet handlar om detta? Man ägnar livet åt att ge något man inte har...
söndag 1 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
så otroligt sant och tänkvärt.
Dess ord är nog till stor del sanna.
Men att ge och ge av något man har, och aldrig någonsin få, kan också leda till utbrändhet.
Jobbade själv tidigare på ett jobb där jag trivdes med det jag gjorde, och älskade att lägga kraft på att göra jobbet så bra det bara gick. Men detta ledde inte till uppskattning, utan snarare till att pressen blev större och större att jobbet skulle bli ännu bättre gjort och ännu snabbare gjort. Hur bra det än gick, så fick man veta att det kunde gå ännu bättre. Och aldrig ett ord i från ledningen om att man gjorde ett bra jobb.
Men sista veckan på jobbet (jag sa nämligen upp mig efter 10 år, jag klarade inte längre), så sa min chef till mig "Förlåt, men jag har inte insett förrän nu hur otroligt bra du har gjort ditt jobb, och vilken stor förlust det är att förlora dig härifrån."
Anna, välkommen hit. Sorgligt att läsa din historia.
Jag håller ju med dig: frågan om utbrändhet är komplex, och jag anar att så fort man isolerar en faktor och hävdar att den alltid är hela problemet blir det galet. Det finns ju oftast en rad kombinerade orsaker som gör att man inte orkar mer.
Din story påminner oss om vikten av att uppmuntra andra och att hjälpa varandra så att inte "energiuttagen" blir orimligt stora.
Tack för input!
Fredrik
Skicka en kommentar