Dagens predikan

Kände som sagt en viss predikovånda igår. Dagens predikan gick under rubriken "Släpp taget". Jag visade några fantastiska bilder från en årskrönika jag såg häromdagen.
I Ludwigshafen, Tyskland, eldhärjades ett hyreshus i februari 2008. I huset bodde turkiska flyktingar, och bilderna visar hur en man släpper sin systerson - en liten bebis - ut från ett rykande fönster på tredje våningen. Barnet togs emot av en polisman på trottoaren, som fångade honom i sin utbredda jacka. "När jag såg polismannen i ögonen förstod jag att det skulle gå bra", berättade morbrodern efteråt.
Vi läste sedan texten om att "den som vill rädda sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det" (Luk. 9). Predikans poäng var att det är förenat med risk att följa i Jesu fotspår, och att ibland är det ett måste att släppa taget och lämna över kontrollen om man ska vinna riktigt liv.

Vi har överbetonat att kristen tro ger frid, lugn och ro, och totalt missat att för de bibliska gestalterna handlade efterföljelsen minst lika mycket om fara och risk. Jesus var det klart farligaste alternativ de någonsin hade erbjudits. I vissa avseenden eliminerade han inte riskerna, utan tillförde snarare nya!
Sedan mynnar texten från Luk 9 ut i orden om att inte skämmas för Honom, och vi funderade på hur vi kan bli lite mer riskbenägna när det gäller att stå för vår tro.
Kolla in bilden!

Gott nytt!

Är nu tillbaks efter en behövlig datorpaus. Familjen firade jul i Skepplanda, ett litet samhälle utanför Göteborg där jag växt upp. Trevligt på många sätt med god mat och nära släkt.
Håvade dessutom in några finfina julklappar. P-O Enquists Ett annat liv ligger och väntar på byrån, och dessutom fick jag en bra jazzskiva med Herbie Hancock med mera. Inte illa.
Vi i familjen har också utsatt oss själva för mellandagsrea både i Göteborg och Örebro, och jag klämde några skivor på Bengans i Göteborg och Najs Prajs i Örebro:
Esbjörn Svenssons Trio plays Monk - inte ny, men helt grym!
John Scofield plays the music of Ray Charles - jag är lite avvaktande.
Live-DVD med John Mayer - har inte hunnit kolla in den än.
Det är med en viss oro man inser att det är en tidsfråga innan dylika skivbutiker ställs ut på museum och vi är hänvisade till Abolute Music på Statoil. Hemska tanke!

I bokhögen finns just nu som sagt P-O Enquist, men jag har börjat läsa Surprised by hope av Tom Wright om det kristna hoppet. En fantastisk bok som jag måste få återkomma till när den är färdigläst. Har också en till av Craig Groeschel på gång - han med confessions of a pastor. Boken heter IT (som i DET, och inte någon data for dummies). En spännande pjäs i högen är annars Fader Elia, någon sorts skönlitterär apokalyps. Det blir grejer!

I övrigt är det mest predikokramp idag. Dags att predika i morgon, och det är en del kvar att fila på. Tänkte tala om risk, om att det kristna livet alltför ofta varit synonymt med lugn och ro. De bibliska gestalterna skulle nog hålla med om att det handlar minst lika mycket om risk och fara att gå med Gud.
Nåväl, vi får väl se hur det slutar...

Julafton

God jul!

Kommentarer

Snubblade som av en tillfällighet över en kommentar till ett gammalt inlägg på denna blogg. Efter det har jag försökt få till en sådan där proffsig ruta till höger där man kan se vem som kommenterat vad på sistone.

Funkar inte.

Om någon vänlig själ vet hur man gör kan du väl skriva en rad.
Det inlägg som kommenterades var från i november och kan läsas här för den som blev lite nyfiken. Jag tror den fråga som berörs där - om tro och politik - är högaktuell i vår tid, så kommentera gärna såhär i efterhand. Jag lovar att hålla ögonen öppna tills jag får till den där rutan till höger.

Präktighet del 2

Jag funderar vidare ang präktigheten. För tillfället läser jag en bok med titeln "Confessions of a pastor" (En pastors bekännelser). Dels blev jag lite lockad av titeln, och dels har jag hört mycket gott om Craig Groeschel, som skrivit boken. Han är pastor i en stor, växande församling i USA, men berättar i boken om en ganska häftig resa.
En söndag när han ska predika inser han att han inte bett en enda bön på hela veckan. Det saknas inte bara långa böner, eller böner för söndagens predikan, utan det saknas bön helt och hållet. Inte en bön. Han inser att det är tjänstefel att vara pastor och aldrig be. Groeschel stapplar sig igenom dagens predikan och går hem, fast beslutsam att något måste hända.

Söndagen därpå sätter han allt på ett kort: Församlingen måste få veta vem jag är och att jag brottas med livet som alla andra. De tror jag är någon sorts superhjälte som har koll på grejerna, men egentligen är mitt liv rejält stapplande på massor av områden.
Så han beslutar sig för att berätta om sina fajter när det gäller tvivel, oro och rädsla, känslan av att inte räcka till, kampen när det gäller sexuella frestelser mm...
Han berättar i boken vad som händer med församlingen när han gjort detta. Skräcken är att han ska behöva söka sig ett nytt jobb: vem vill ha en pastor som kämpar med tron, moralen, självbilden mm...?

Hur tror du församlingen reagerade?

Präktighet del 1

Hört på radion ang en av våra mest folkkära idrottstjejer: "Hon är alltid sådär Jönköpingskristet präktig..."
Det är ett problem att kristen tro och kristna människor förknippas mer med präktighet än med brustenhet. Varför är det så?

Dels kan det vara en missuppfattning. Det finns en utbredd fördom att kristna människor är konstiga och kufiska, fast det kanske inte alltid stämmer.
Men finns ju också skäl till att det blivit så här. Tyvärr har frikyrkan ofta varit dåliga föredömen när det gäller äkthet och transparens.
Jag läste om en undersökning häromåret där man ställt frågor till en massa människor ang olika etiska val och bedömningar. Typ: Händer det att du stjäl saker från jobbet? Brukar du fantisera om vackra kvinnor som du känner? Grejen var att de tillfrågade kopplades till en lögndetektor, så man kunde se vem som talade sanning.
En grupp som utmärkte sig i testet var präster och pastorer. De ljög mer än genomsnittet. Forskarna funderade över vad det stod för, och drog följande slutsats: Det är egentligen inte så att pastorer medvetet ljuger mer än andra, utan de umgås så mycket med idealen att de inte svarar hur det är, utan reflexmässigt hur det borde vara.
Kanske det är ett av skälen till att vi uppfattas så präktiga: Vi har svårt att skilja på de höga idealen och den faktiska verkligheten...
Hur är det? Är präktigheten ett problem, eller har vi kommit till rätta med den? Är storyn om de ljugande pastorerna ett av skälen till att det i så fall blir präktigt och oäkta?

Jag ägnar några dagar på bloggen åt frågan om präktighet. Kommentera gärna, och hjälp mig med fler perspektiv.

Fredrik

Operapredikan

Jag och unge herr sonen har ikväll varit på julkonsert i Örebro. Vi fick på kort varsel två gratisbiljetter, och njöt av en del bra insatser. Operasångerskan Hannah Holgersson var riktigt grym. Hon sjöng dels Ave Maria, och dels Adams julsång.
Gång på gång när jag hör Adams julsång slås jag av texten. I Conventum i Örebro med kanske 1000 personer i publiken upptäckte jag åter hur stark texten är. Om du är som jag, kan du höra/sjunga en traditionell sång massor av gånger utan att tänka på texten. För mig gäller det dock inte denna. Den knockar mig varje år i december:

O helga natt, o helga stund för världen,
då gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Som en bättre predikan!

Jesus he knows me

Idag har det varit ledig dag. Så är det i pastorsjobbet - måndag är liksom vilodagen. Satt tidigare idag och kollade in lite musik på You tube, och på olika omvägar kom jag att lyssna på Genesis "Jesus he loves me" från tidigt 90-tal. För dig som inte har koll på den, så handlar den om TV-evangelister i USA. Vi har inte riktigt någon motsvarighet här, som tur är, men i Amerika är detta big business. Även om man kan säga mycket om dessa gubbar (det är nästan alltid män), så handlar det mer än något annat nämligen oftast om business.
De värsta av dessa är extremt förslagna och helt ogenerade då de blandar samman ekonomiska donationer med förbön och mycket tvivelaktig, kass undervisning. Typ: ge en gåva så ber vi att du ska bli frisk, eller sätt in en slant på vårt bankgiro, så ber vi att du ska bli skuldfri(!). Kolla här på hur Benny Hinn, den störste av ulvar i fårakläder, gör just det. Förutom att det är usel exegetik (utläggning av bibeltexten), så är det djupt omoraliskt! En tvättäkta idiot!

Fick ikväll anledning att fundera vidare på Genesis video. Kan inte tänka mig något göra större skada för kristen tro än dessa skumma TV-predikanter. Ateism, humanism eller "gammal hederlig gudlöshet" är inget hot mot kristen tro. Tron står pall för det mesta och kan möta människor precis där de befinner sig. Frågan är om inte dessa offentliga "företrädare" skymmer sikten mer än det mesta.
Vill du veta hurdan Jesus är? Stäng av TV:n och öppna en bibel. Där skymtar något helt annat!

Kul om bibeln

Jag får ofta anledning att fundera över bibelns plats i människors liv. Självfallet är detta en ickefråga för många svenskar, men för oss i frikyrkligheten, som förut kallats för läsare, är det en besynnerlig utveckling att kristna ofta är så dåligt bevandrade i den bok man säger sig tro på. Emanuel Karlsten tipsade häromdagen på sin blogg om en videofilm i ämnet.
Kul film om bibeln!

Sanning och konsekvens

Vid vår adventsgudstjänst i söndags predikade jag utifrån de traditionella adventstexterna. Jag predikar sällan tre punkter längre, men i söndags blev det så:
Han kom!
Han ska komma!
Han kommer till dig nu!
...var de tre påståenden jag byggde predikan på. (Inte så begripligt om man bara får de tre punkterna så här.) Nåväl.

Ibland hör jag människor säga att frågan om huruvida Jesus verkligen funnits inte längre är så viktig. Även kristna företrädare talar allt oftare så. "Om Jesus levt, dött och uppstått på riktigt är inte så viktigt. Han uppstår i ditt hjärta då du tror på honom."
Jag intervjuades av några gymnasieelever häromdagen, och fick frågan: Om man skulle kunna leda i hundraprocentiga bevis att Jesus ligger kvar i graven, och aldrig uppstått, hur skulle det förändra dig och din tro?
Mitt svar var att det skulle innebära en fullständig katastrof för mig personligen. Om Jesus inte funnits, fötts av Maria, levt i Nasaret, vandrat på Genesarets sjö, gått till Jerusalem, ridit in på en åsna, dömts till döden, korsfästs, lagts i Josefs grav och sedan uppstått igen, då finns det ingen kristen tro. Det skulle få ohyggligt drastiska konsekvenser för mig personligen, och för alla oss som tror på Jesus. Jag fortsatte dock med att säga att för mig blir det till slut en hypotetisk fråga, då jag tror mig ha erfarit den uppståndne Jesus personligen.

Det blir flummigare än lovligt när man från kyrkhåll talar om Jesus som någon sorts konstruktion i människors tanke eller hjärta, men inte som en historisk verklighet.
Nej, mitt första påstående i predikan var att Han kom. För Nya Testamentets författare var detta en verklighet som man själva varit ögonvittnen till. De hade sett honom, tagit på honom, hört honom och kunde vittna om vad som hänt (1 Joh. 1).

"Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös..."
"Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."
(Paulus i 1 Kor 15, vers 17 och 19)

Jag säger som Åke, prästen hemma i Skepplanda där jag växte upp: Om Jesus inte uppstått då borde vi bygga om varenda kyrka till biograf. Då finns det ingen kristen tro!