En dag på firman

Bäst som jag satt och knåpade på kontoret damp det ner ett roligt mail från min gode vän Göran L.

"I rådande ekonomiska kristider ser vi tyvärr ingen annan utväg än att varsla André."

Trons kyla

Läser just nu P-O Enquists självbiografiska bok "Ett annat liv". Vilken läsupplevelse!
Det är svårt att vara oberörd av Enquist, och jag läser med en blandning av glädje och förskräckelse. Språket är så stilistiskt fulländat att man bara sitter och njuter. Jag kommer på mig själv med att sitta och fånflina för att det är så vackert skrivet. Han har en enastående förmåga att skriva enkelt och avskalat, och samtidigt alldeles genialt.

Förskräckelsen handlar om P-O Enquists erfarenheter av att växa upp i norrländsk väckelserörelse. Hans upplevelser av detta handlar primärt om lagiskhet, en sorts överspänd tro och kyla.

Han kan aldrig känna värmen i trons gemenskap; när han söker sig in i idrottens nästan förbjudna värld är det att komma in från kylan. (sid. 128)

Jag känner stor bedrövelse. Tänk att tron, som skulle vara så varm och inneslutande, för många människor snarare uppfattats som kyla och avstånd. Gud hjälpe oss!

Makt och ledarskap

Förmiddagen tillbringas på Götabro kursgård, där jag ska möta bibelskoleelever i ämnet "Makt och ledarskap". Överallt där det finns ledare verkar risken för maktmissbruk ligga och lura i vassen.
Kristet ledarskap är på intet sätt förskonat, ibland verkar det snarare vara tvärtom. Min teori är att i kristet ledarskap, där Gud "blandas in", uppstår både extra stora möjligheter och extra stora risker. En karismatisk ledare som hävdar att "Gud har sagt" kan driva saker in absurdum.

Förra veckan lyssnade jag till en kvinna som heter Margareta Sturesson, tidigare medlem i Kristet Center Syd. Hon berättade om en extrem, sekteristisk miljö där hon, från att ha varit en stark, fungerande människa i samhället, fullständigt bröts ner. Det slutade på psykavdelningen med s.k. rött vak på grund av stor självmordsbenägenhet. Snart kommer hennes bok på Libris förlag.
Jag återkommer i ämnet makt och ledarskap.

Förbön

En av de missionärer som är utsända av vårt samfund Evangeliska Frikyrkan heter Ingvar Fredriksson. Han är, tillsammans med sin fru Anna, missionär i Thailand. Igår råkade Ingvar ut för en allvarlig trafikolycka, då han körde motorcykel och krockade med en lastbil.
Första rapporterna var mycket dramatiska, men under dagen har det kommit mer positiva signaler. Han är vid medvetande, och får god sjukvård. Be gärna till Gud för Ingvar och Anna Fredriksson.
Vid vår gudstjänst i Betaniakyrkan i förmiddags bad vi för detta, och någon bad särskilt för alla missionärer som är utsända i världens alla hörn, att de inte ska drabbas av fruktan och oro efter en sådan här händelse.
Du kan läsa mer om Ingvar och Anna Fredriksson här.

Drömjobbet

Jag känner mig ofta glad och ödmjuk inför det faktum att jag har en djupt meningsfull sysselsättning. En del har inget jobb alls, och andra, ja... Kolla själv.

Balans i livet

Intensiv helg. Ikväll hade vi avslutning på en gemensam bönevecka för alla kyrkor i Kumla med omnejd. Avslutningen var i vår kyrka med gott om folk. Bland annat framfördes ett drama som gick ut på att två personer gestaltade två ytterligheter: Den extreme aktivisten som har fullt upp hela tiden, och den som till varje pris söker lugn och ro och flyr ansvar. Poängen var att gestalta två bibliska uppmaningar: Dels att göra sitt yttersta av det liv man fått, att förvalta tid, personliga förutsättningar, resurser mm efter bästa förmåga, och dels att söka ett rikt rotsystem i livet med tid för eftertanke, bön, lugn och ro mm.

Å ena sidan: Ge ut er helt i arbetet för Herren! (1 Kor 15:58)
Å andra sidan: Var stilla och besinna att Gud är Gud. (Ps 46:11)

Det finns en inbyggd spänning i detta, men båda sidorna är viktiga och lika sanna. Vi läste om hur Jesus lever i denna spänning med dels stillhet och bön, och dels alla krav på att vara till hands. Min poäng var att lära sig leva med spänningen, men också att anta utmaningen att göra det bästa av dessa båda bibliska sanningar. Jag vill vara del av en kristenhet där vi tar våra liv och vårt uppdrag på allvar, där vi gör det bästa av vad vi har, och samtidigt borrar rötterna djupt i stillhet, eftertanke och bön.
Då blir det som bäst!

I morgon väntar en heldag på Libris förlag, då jag ska få lyssna till författande storheter som Niclas Piensoho och Magnus Malm. Det blir mumma!

Apostlagärningarna 35:14

...och både Petrus, Paulus och Lydia blev klara med sina årsberättelser i tid. Alla ekonomipapper och protokoll var prydligt insatta i ordning i pärmarna, och alla människor häpnade.
Se, det blev stor glädje i den staden!

Pappersjobb

Har idag suttit djupt sjunken i det administrativa träsket med årsmöteshandlingar, programblad mm. När jag äntligen tyckte mig se ljuset i tunneln damp det ner ett mail i inkorgen ang att det är dags att skicka in årsstatistiken till samfundsexpeditionen. Puh... Känner mig kort sagt lite överväldigad av alla papper, matriser och tabeller.
Längtar hem till en god bok och en kopp te. Jag hänger i, befrielsen är nära...

Oops...

Jag undervisade på Götabro bibelskola häromdagen, och vi läste en text av Paulus om att "ge ut sig helt i arbetet för Herren" i betydelsen att göra det bästa av det man har. Att ta sitt liv och sina förutsättningar på allvar och göra något av det.
Någon av eleverna berättade om hur man ofta kan höra folk säga, i ivern att tala om nåden, att "det spelar ingen roll vad man gör", och vi var överens om att det kan bli rejält passiviserande att ständigt påstå något sådant.
Jag sa: "Paulus skulle vända sig i sin grav om han hörde det", och hör sedan mig själv säga följande: "Jag tror Jesus också skulle vända sig i sin grav om han hörde något liknande."
Hoppsan.

"Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått." (Lukasevangeliet kap. 24, vers 1-6)

Dagens predikan

Kände som sagt en viss predikovånda igår. Dagens predikan gick under rubriken "Släpp taget". Jag visade några fantastiska bilder från en årskrönika jag såg häromdagen.
I Ludwigshafen, Tyskland, eldhärjades ett hyreshus i februari 2008. I huset bodde turkiska flyktingar, och bilderna visar hur en man släpper sin systerson - en liten bebis - ut från ett rykande fönster på tredje våningen. Barnet togs emot av en polisman på trottoaren, som fångade honom i sin utbredda jacka. "När jag såg polismannen i ögonen förstod jag att det skulle gå bra", berättade morbrodern efteråt.
Vi läste sedan texten om att "den som vill rädda sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det" (Luk. 9). Predikans poäng var att det är förenat med risk att följa i Jesu fotspår, och att ibland är det ett måste att släppa taget och lämna över kontrollen om man ska vinna riktigt liv.

Vi har överbetonat att kristen tro ger frid, lugn och ro, och totalt missat att för de bibliska gestalterna handlade efterföljelsen minst lika mycket om fara och risk. Jesus var det klart farligaste alternativ de någonsin hade erbjudits. I vissa avseenden eliminerade han inte riskerna, utan tillförde snarare nya!
Sedan mynnar texten från Luk 9 ut i orden om att inte skämmas för Honom, och vi funderade på hur vi kan bli lite mer riskbenägna när det gäller att stå för vår tro.
Kolla in bilden!

Gott nytt!

Är nu tillbaks efter en behövlig datorpaus. Familjen firade jul i Skepplanda, ett litet samhälle utanför Göteborg där jag växt upp. Trevligt på många sätt med god mat och nära släkt.
Håvade dessutom in några finfina julklappar. P-O Enquists Ett annat liv ligger och väntar på byrån, och dessutom fick jag en bra jazzskiva med Herbie Hancock med mera. Inte illa.
Vi i familjen har också utsatt oss själva för mellandagsrea både i Göteborg och Örebro, och jag klämde några skivor på Bengans i Göteborg och Najs Prajs i Örebro:
Esbjörn Svenssons Trio plays Monk - inte ny, men helt grym!
John Scofield plays the music of Ray Charles - jag är lite avvaktande.
Live-DVD med John Mayer - har inte hunnit kolla in den än.
Det är med en viss oro man inser att det är en tidsfråga innan dylika skivbutiker ställs ut på museum och vi är hänvisade till Abolute Music på Statoil. Hemska tanke!

I bokhögen finns just nu som sagt P-O Enquist, men jag har börjat läsa Surprised by hope av Tom Wright om det kristna hoppet. En fantastisk bok som jag måste få återkomma till när den är färdigläst. Har också en till av Craig Groeschel på gång - han med confessions of a pastor. Boken heter IT (som i DET, och inte någon data for dummies). En spännande pjäs i högen är annars Fader Elia, någon sorts skönlitterär apokalyps. Det blir grejer!

I övrigt är det mest predikokramp idag. Dags att predika i morgon, och det är en del kvar att fila på. Tänkte tala om risk, om att det kristna livet alltför ofta varit synonymt med lugn och ro. De bibliska gestalterna skulle nog hålla med om att det handlar minst lika mycket om risk och fara att gå med Gud.
Nåväl, vi får väl se hur det slutar...