Lidandets problem

I Betaniakyrkan läser vi boken "100 dagar med Jesus" under hösten. Tanken är att alla läser ett stycke varje dag i 100 dagar, vi samtalar om läsningen i våra smågrupper samt predikar över bokens ämnen i gudstjänsterna.
Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus.
Denna vecka handlar läsningen om lidandets problem, utifrån berättelsen om Lasarus. När Jesus dröjer, verkar komma för sent, och Lasarus redan dött, utbrister en av Lasarus systrar: "Jesus, om du bara hade varit här..." (Joh. kap 11). Jag tror de flesta kan känna igen sig i den anklagelsen. "Gud, om du bara hade..."

Söndagens predikan kommer således att handla om lidandets problem. Som predikant kan man falla i åtminstone två diken inför ett sådant uppdrag. Antingen blir det hurtigt och fyllt av floskler som inte hjälper en enda människa, helst inte den som brottas med lidandet på nära håll. Eller också blir det inkännande och identifierande, men utan nya, befriande perspektiv på hur tron kan hjälpa. Inget av det känns lockande.
Om du skulle höra en predikan under rubriken "Lidandets problem", vad skulle du vilja att den berörde då? Hjälp mig med perspektiven, vare sig du har en kristen bekännelse eller inte.
Kanske du sedan skulle dyka upp i Åbytorp på söndag.
Du skulle vara varmt välkommen!

Glädje

Underbart, och helt omöjligt att inte smittas av.

Dagenartikel

Tidningen Dagen har snappat upp att vi är på gång till Linköping så småningom.
När våra två ungdomar hemma såg Dagens notis på webben i samband med att kallelsen blivit offentlig brast båda ut: "Patetisk tidning, har de inga riktiga nyheter att rapportera om?"
Det är bra att ha ungdomarna. De håller en på jorden...

Söndag förmiddag och framtiden

Idag har vi firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken "Se på Jesus". Rebecka, en av våra medlemmar, inledde gudstjänsten med att gå på lina i kyrkan, och vi försökte illustrera hur viktigt det är att fästa blicken på rätt sak, eller på rätt person för att klara ut livet utan att tappa balansen. Vi läste från Johannesevangeliet kapitel 6 att "Alla som ser sonen och tror på honom ska ha evigt liv." Om du vill kan du lyssna till predikan här.

I avslutningen av gudstjänsten meddelades det att jag sagt upp min tjänst i Betaniakyrkan, och att vi kommer att flytta till Linköping. Jag har tackat ja till kallelsen att bli pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan. Exakta tidsplanen är inte klar, men vi räknar med att vara på plats någon gång i början av 2010.
För oss som familj har detta varit en spännande, men också tuff process. Det är inte alldeles enkelt att bryta upp från vänner, församling, arbete mm och börja på nytt i en ny stad, och ett sådant här beslut sitter inte utanpå. Vi känner ändå att detta är rätt, och ser med glädje och förväntan fram emot det som väntar i Linköping.

Jag återkommer i dagarna ang den dröm jag när angående den lokala församlingen. För mig är det ingen liten sak.
Inser för övrigt att Kumlapastorn inte är något hållbart namn i längden. Får grunna på det...

Ny musik

Knockades fullständigt när Melody Gardot gästade SVT:s Skavlan för någon vecka sedan. Både jag och frun kände hur ett behov skapades: vi måste ha skivan. Dagen efter var den slutsåld i Örebros enda riktiga skivaffär. Nu fanns den dock, och idag blev det ett inköp.
Sval jazz med en mycket god sångerska, som dessutom skriver sina låtar själv.



För övrigt är det roligt att hålla på IFK Göteborg en sådan här kväll...

Kallad

Nå, nu är kallelsen till Ryttargårdskyrkan i Linköping ett faktum. Tidningen Dagen har skrivit en liten grej här - inte hundraprocentigt korrekt uppfattad, men att man beslutat att kalla mig är rätt.
För att sammanfatta läget har vi som familj aldrig varit i ett så skarpt läge som just nu, i meningen att mycket är väldigt spännande, många aspekter finns att ta med i beräkningen o.s.v.

Jag kom ikväll att tänka på texten om när Israels barn korsar Jordan (Josua kap 3). Prästerna som går först måste sätta i fötterna i floden innan Gud gör ett under och stannar vattenflödet. Handling först, Guds ingripande sedan. De blir tvungna att gå i tro, precis som så många andra före och efter dem genom trons historia.
Och nu är det eventuellt vår tur.
Man tar steget först, utan att ha alla garantier...

Människovärde och produktivitet

Under hela 90-talet stötte jag gång på gång på Knut i olika kyrkor i Göteborg. Knut var ett original. En udda fågel som var glad, varm och oskyldig på något sätt. Knut behövde mycket hjälp, och hade sina begränsningar. Hans främsta signum var att han älskade att spela tamburin. Jag har många gånger spelat på cafémöten och andra tillställningar ihop med Knut. Det var inte alldeles lätt, då Knut tämligen sällan lyckades hålla takten...

Häromdagen blev jag tipsad om en dokumentär som gick på SVT tidigare i september. Filmen heter Walborgs ungar, och finns att se här. Walborg hade fem barn, varav fyra omhändertogs av myndigheterna på 30-talet. Ett av barnen var Knut. Jag lärde känna Knut som en fantastisk människa på många sätt, men vi förstod att han inte haft det så lätt.
Nu dök Knut upp i SVT-dokumentären som ett av de barn som hamnade på anstalt på 30- och 40-talet. Filmen fokuserar på att dessa barn så småningom hörde till de svenskar som blev tvångssteriliserade av svenska myndigheter. Orsaken var, enligt dokumentären, att man bedömdes lida av antingen imbecillitet eller idioti. På dessa grunder ansåg man uppenbarligen att man skulle skydda mänskligheten från deras eventuella barn. Oerhört. Över 60.000 människor utsattes för detta i Sverige, en del så sent som in på 50-talet.

Med filmen i bakhuvudet hörde jag någon citera den franske gudsmannen Jean Vanier, som arbetar med kommuniteter för handikappade människor. Vanier menar att om några år kommer det inte längre att födas några barn i Frankrike med Downs syndrom. Alla kommer att väljas bort innan födseln.

Detta får en att fundera. Vad definierar ett människovärde? Vem avgör om en person är tillräckligt smart, produktiv eller kostnadseffektiv för att få finnas? Vad händer när cyniska värden och drivkrafter får människan att leka Gud?

Bibeln genljuder av något diametralt annorlunda:
"Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt." (Ps. 139:16)
"Människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)
"Det som var svagt i världen utvalde Gud." (1 Kor. 1:27)

Urskiljning

En viss Anna Anka har blivit kändis över en natt. (Hur kan man heta Anka i efternamn - är hon gift med Kalle, eller? Hans tjej heter väl Kajsa...) Man måste få fundera lite över mediafenomen som hon och andra.
Jag var i Afrika en enda vecka i början av september, och när jag kom hem var alla löpsedlar och webtidningar fullsmockade med denne Anka. Jag fattar ingenting, och har fortfarande ingen koll på vem denne Anka är.
Det som är slående är att tidningar i allt högre grad rapporterar om vad som händer på TV, och inte om vad som händer i den riktiga världen. Media rapporterar om annan media.

Hur kan en människa få ett sådant enormt genomslag på ingen tid alls? Svaret stavas självfallet TV. När sådant händer måste man stanna upp och ägna sig åt ett stort mått av urskiljning: Vad är vad i mediebruset? Vem vill att vi ska fylla oss med utbud som det här, och varför? Och de alldeles avgörande frågorna: Vad lämnar detta för eftersmak? Ger det liv, eller stjäl det inre liv?

Min gode vän Lennarth Hambre har vid något tillfälle citerat Ulf Lundell, som i en av sina böcker skriver: "Vår tid kännetecknas av designad tomhet." Lundell har ju sagt mycket som är både si och så, men detta är väl ändå mitt i prick. Yta, image, pengar och attityd är det som säljer. Designad tomhet.
I bibeln säger Mose till folket: "Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv." (5 Mos 30:19-20)

Att vara människa är bland annat att bli myndigförklarad. Det blir man av Gud själv. Han tillmäter våra val enormt värde, och håller oss ansvariga för hur vi väljer och urskiljer. Välj därför livet! Välj relation till Gud själv som är allt livs källa! Gud själv går dig tillmötes, och önskar relation med just dig.

Om du är intresserad av kristen tro, och vill veta mer finns det en s.k. ALPHA-kurs som startar nu i september i flera kyrkor i Kumla och Örebro. Klicka här för mer info.

Framtidsplaner och predikan om nåd

Idag har familjen varit i Linköping hela dagen. Jag predikade i Ryttargårdskyrkan på förmiddagen, och vi mötte församlingen i både gudstjänst och fikastund. I luften ligger en fråga om en möjlig tjänst som föreståndare framöver. Det är lite märkligt att komma och predika under de omständigheterna, då man känner sig lite som vägd på våg. Vi får se hur det utvecklar sig...

Nåväl, jag talade om tullindrivaren Sackaios från Lukasevangeliet kap 19. Jesus möter denne föraktade landsförrädare, och Han visar honom en respekt och nåd som han förmodligen aldrig tidigare mött. Utifrån den nådeserfarenheten börjar Sackaios leva ett nytt liv, där han blir radikal i förhållande till sina pengar - det som tidigare varit hans stora frestelse och livskontrollerande problem.
Min poäng var att nåden kommer först. Inte i stället för sanning, eller som något överslätande och ursäktande, utan som en gudagiven kraft genom vilken Jesus bryter makterna i Sackaios liv så han kan börja leva på ett nytt sätt. Nåden är den kraft genom vilken Gud hela tiden verkar.

Ofta har jag fått frågan från människor som undrar hur kristen tro funkar: Kan man leva hur som helst och sedan bara be Gud om förlåtelse? Är inte det ansvarslöst?
Jo, det vore ansvarslöst och inte alls i fas med Bibelns undervisning om nåd. Nej, Guds kärlek och nåd önskar myndigförklara oss människor. Just för att Gud är så tålmodig och god, just för att Han förlåter och glömmer våra synder så är livet vi lever viktigt. Hade jag förtjänat det själv kunde jag göra vad jag ville med det, men om jag fått det som en gåva av Den Nådefulle, då tillhör det Honom. Dessutom blir erfarenheten av att Gud vill mig väl en kraft till förvandling. Att vandra som kristen är att ständigt återkomma till Honom som ger nåd.

Uppdatering:
Skulle någon vara hågad, så finns predikan att lyssna på här.

Mission - kyrkans hjärtslag

Kom hem från Tanzania i fredags, full av intryck. (Det visade sig att jag inte bara fyllts av intryck, utan också fått i mig något annat, så jag har legat för ankar hela helgen, väldigt nära en toastol...)
Nåväl. Det som slår en vid ett sådant här besök är vad fantastiskt det är med mission.
Mission handlar ju om så mycket - att få möta alla möjliga behov så som vi tror Jesus skulle mött dem. Att vara Hans händer och fötter. En stark upplevelse under dagarna i Tanzania var att få besöka församlingen i Kiwangwa, några mil nordväst om Dar es Salaam. Församlingen har funnits i ca 12 år, och har själva varit med om att starta 9 nya utposter i städer och byar. Även dessa utposter startar nya grupper, och utifrån församlingen i Kiwangwa finns det totalt 21 utposter/församlingbildningar i en i övrigt helt muslimsk kontext. Ett fantastiskt arbete, lett av Tanzaniska pastorer och evangelister. Det blir uppenbart i mötet med dessa enkla men trosvissa afrikaner att de har minst lika mycket att lära oss som vi har att lära dem. Samfundet EFK har missionärer som arbetar på plats i Kiwangwa med ledarträning mm. Du kan läsa mer om det här.

På tal om mission vill jag återigen pusha för Hakelius krönika i Aftonbladet tidigare i sommar. Smakar det mera kan du också läsa en tjusig text om mission signerad Göran Skytte här.
Jag återkommer med bilder och intryck från några få dagars besök i Tanzania.

Bilden ovan föreställer den kyrklokal där utposten i Bagamoyo firar gudstjänst.