Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Kvinnliga eller manliga predikanter?

Bloggaren Rymdhunden Lajka listar argument för varför inte män, utan bara kvinnor borde få vara pastorer. Frågan är högaktuell, eftersom en av Sveriges största pingstförsamlingar (Jönköping) föreslår en kvinna som ny föreståndare. Debattens vågor går höga, till exempel här. Jag snor helt enkelt listan från Lajka, då jag tycker den är riktigt träffsäker. Detta är möjligen lite internt för dig som inte är hemma i kyrksvängen, men för mig som hört argumenten fram och tillbaka är detta kul:

10. A man’s place is in the army.

9. The pastoral duties of men who have children might distract them from the responsibility of being a parent.

8. The physique of men indicates that they are more suited to such tasks as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be “unnatural” for them to do ministerial tasks.

7. Man was created before woman, obviously as a prototype. Thus, they represent an experiment rather than the crowning achievement of creation.

6. Men are too emotional to be priests or pastors. Their conduct at football and basketball games demonstrates this.

5. Some men are handsome, and this will distract women worshipers.

4. Pastors need to nurture their congregations. But this is not a traditional male role. Throughout history, women have been recognized as not only more skilled than men at nurturing, but also more fervently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.

3. Men are prone to violence. No really masculine man wants to settle disputes except by fighting about them. Thus they would be poor role models as well as dangerously unstable in positions of leadership.

2. The New Testament tells us that Jesus was betrayed by a man. His lack of faith and ensuing punishment remind us of the subordinated position that all men should take.

1. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep sidewalks, repair the church roof, and perhaps even lead the song service on Father’s Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the church.

Påskmusikal, C S Lewis och lite helvete

Igår var det full rulle med övning inför vår musikal, som sätts upp i Betaniakyrkan på långfredag. Sofia Paulsson, en av våra medlemmar, har skrivit en fantastisk musikal, där både sång, musik, stämningar, kläder mm kommer att sitta mitt i solar plexus.
Undertecknad spelar angivaren Judas Iskariot - en inte helt smickrande roll. Hur som helst känns hela satsningen väldigt fräsch och spännande. Du kan beställa biljett på www.betaniakyrkan.nu. Missa inte!

Idag har jag predikat ur Gamla testamentet om kung Salomo. Han började så bra som den visaste mannen som någonsin funnits, men sedan gick det fullständigt åt skogen för honom. Min poäng handlade om hur de subtila valen i livet kan få stora konsekvenser. Bland annat citerade jag författaren C.S. Lewis.
I sin fantastiska "Från helvetets brevskola" beskriver han hur överdemonen Onkel Tumskruv intruerar sin adept Malört i konsten att föra en själ till förtappelse. Onkel Tumskruv förebrår Malört för hans faiblesse för spektakulära frestelser som mord och dylikt, och menar att det ofta går lika bra - om inte bättre - med de små, subtila förskjutningarna i livet:

Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är i själva verket den som gör det sakta - den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken.

Vad tror ni, visst är det ofta så det går till när man överger övertygelser man tidigare tyckte var viktiga? Det sker sällan över en natt, utan subtilt, obemärkt och gradvis. Eller?

Ps. Om du vill läsa storyn om Salomo finner du den i 1 Kungaboken kaptiel 1-11.

Lite läs- och lyssningstips

Jag följer ikväll upp några av mina senaste bloggposter:
Nu finns god undervisning från helgens tillfällen i Betaniakyrkan att lyssna på här. Dels hittar du Victor Johns undervisning, och dels Erika Bergmans predikan från i söndags om Elia.

På tal om mina funderingar igår om SEB-chefen Annika Falkengren kan du läsa en tänkvärd text i Göteborgsposten signerad Gabriel Byström. Han är kulturchef på GP, men framför allt släkt med undertecknad :)
Du kan läsa Gabriels text här.

Vad har SEB och Liza Marklund gemensamt?

De farsliknande turerna kring giriga chefer och storfräsare har ju som bekant fortsatt senaste veckan. AMF, Skandia Liv (att de aldrig lär sig...) och inte minst SEB har ertappats med de pressveckade byxorna nere. SEB:s chef Annika Falkengren tar tillbaks till löneökning på 2 miljoner per år med motiveringen "om vi vetat att reaktionerna skulle bli så starka hade vi avstått detta". Problemet för Annika Falkengren är alltså inte själva löneökningen, eller den kultur som så ogenerat ger girigheten ett ansikte, utan problemet handlar om reaktionerna hos vanligt folk.

Talkshowen Skavlan på SVT gästades häromsistens av Liza Marklund med anledning av frågetecknen runt boken Gömda. Fredrik Skavlan pressade henne efter bästa förmåga, och undrade om hennes tankar om att ha vilselett alla läsare alltsedan boken kom ut: "Är du ledsen över att du lurat folk, eller för att de känner sig lurade?" Marklund var noga med att säga att det är folks känsla hon är ledsen för, och inte vad hon själv gjort eller inte gjort.

Likheten mellan exemplen är slående. Offentliga personer som gör bort sig har än en gång oerhört svårt att erkänna sitt fel utan omsvep. Både SEB-chefen och Liza Marklund flyttar fokus bort från sig själva: det är folks reaktioner som är det stora problemet och inte girigheten bakom korkade bonussystem eller författare som glidit på sanningen. Underförstått: Om ingen reagerat hade ingen skada varit skedd. Girighet eller lögn blir inget problem förrän vanligt folk känner sig lurade.

Varje människa som ertappas efter att ha begått misstag gör bäst i att erkänna utan omsvep, för endast då finns möjligheten till verklig upprättelse och förnyat förtroende. Jag tror det gäller både i offentligheten och i de mellanmänskliga relationer där de flesta av oss lever. Det är egentligen en djupt kristen tanke. Verklig förlåtelse och upprättelse kräver alla kort på bordet.

Intensiv vecka

Pustar ut på söndag kväll efter en intensiv arbetsvecka. För en pastor är normalt sett måndag ledig dag, så söndag kväll är liksom nervarvning. Vi i Betaniakyrkan har i helgen varit värdar för den s.k. Kumlakonferensen. I fredags kväll var det konsert med Michael Johnson, som med sitt band gjorde fantastiskt bra ifrån sig. Det som slår mig gång efter annan är Michaels förmåga att skriva grymma låtar. Både text och musik håller riktigt hög klass, ofta med en doft av country och bluegrass. Gå gärna in på hans hemsida här och provlyssna spår från senaste skivan.

Under lördagen hade vi besök av Victor John, som leder ett arbete i norra Indien där man planterar nya församlingar i områden där det tidigare inte funnits några kristna. En fantastisk historia om hur verkligheten i Jesus kan beröra människor som tidigare inte vetat vem Han är. Enkla människor som ofta inte ens kan läsa blir verktyg i Guds hand för att hjälpa och upprätta andra.

Idag på förmiddagen var det så dags för gudstjänst, då Erika Bergman predikade. Erika, som är student på Örebro Missionsskola och praktikant i församlingen, gjorde mycket bra ifrån sig, då hon talade om profeten Elia, och hans kamp och ångest som bräcklig människa. Mitt i brustenheten i livet blev Elia sedd och använd av Gud. Ett fantastiskt trösterikt budskap!
Jag hoppas vi kan ha både Victors och Erikas förkunnelse på Betaniakyrkans hemsida inom kort.

Mer om flickan i Brasilien

I mitt inlägg häromdagen om hur Katolska kyrkan i Brasilien behandlat en 9-årig flicka och hennes mamma (se mitt inlägg den 7 mars), skrev jag i affekt. Tidningen Dagen snappade upp mitt inlägg, och skriver en hel del om frågan för tillfället. Du kan läsa om det här och här. Jag står till fullo för det jag då skrev, men skulle vilja utveckla mitt resonemang lite.

Jag tror att varje system som drivs av starka religiösa övertygelser löper ständiga risker. Det verkar finnas en inbyggd svaghet i systemen som gör att man i ivern att upprätthålla vissa principer och regler samtidigt ständigt riskerar att blir kall och obarmhärtig. Fariséerna är exempel på detta, liksom en del uttryck och tidsepoker i den kristna kyrkan.

I texten jag citerade häromdagen talar Jesus om att fariséerna ger tionde till och med av dill (!), men försummar rätten och barmhärtigheten. Han slutar sedan med att säga: "Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra" (Matt. 23:23). Jesus är mästare på att inte köra i diket, utan han låter här två sanningar spänna emot varandra. Kan man ledas av principer och religiösa övertygelser om vad som är rätt och fel? Ja, absolut. Men det räcker inte. Poängen, som jag ser det, är att dessa principer hela tiden måste levas ut i brytpunkten där de möter barmhärtigheten, rättvisan och troheten.

Vad är då problemet med katolska kyrkans agerande i den specifika frågan med den gravida 9-åringen? I min värld är inte problemet att man har en stark övertygelse i abortfrågan, utan att den principen blir så mekanisk att man dels inte begriper den fasa den utsatta människan lever i, och dessutom är beredd att offra livet på en 9-årig våldtagen flicka för att man "värnar livet". (Läkarna menar att en 9-årig flicka inte kan bära tvillingar. Hon överlever inte det.)

Jag känner en viss ödmjukhet i dessa frågor. Oavsett om man är katolsk präst eller pastor i Åbytorp gäller det att ha förmågan att leva i spänningen mellan dels de principer om rättfärdighet man drivs av, och dels barmhärtighet med den enskilda, utsatta människan. I den spänningen verkar Jesus finnas, och varje gång ett religiöst system kör i det ena eller andra diket missar vi något centralt i evangeliet.

Lite blandat...

För det mesta har jag ledigt på måndagar, men idag blev det lite si och så med det. Dels har det hänt en del annat under dagen, och dels har vi ikväll haft besök i kyrkan av Alf B Svensson, psykolog och föredragshållare. Han talade över ämnet "Hjälp, jag har fått en tonåring", och gjorde som alltid mycket bra ifrån sig. Det är fantastiskt välgörande att få känna igen sig i beskrivningar av både hur ungdomar och vi föräldrar kan bete sig ibland.

Annars är jag för tillfället inne på idéromaner med ett tydligt kristet budskap. Låter kanske inte så spännande, men jag tycker mig ha hittat några bra. Dels har jag just läst Ödehuset, eller The Shack, som den heter i original. Det är en märklig historia om försoning, förlåtelse och i viss mån lidandets problematik. Trots de litterära brister boken har, finns det en hel del riktiga guldkorn. I USA har The shack debatterats livligt, där en del tycker den är fantastisk, medan andra varnar för den och menar att den är hädisk i sina beskrivningar av Gud. Om man tar denna typ av böcker för vad de är, och inte tror att de är teologiskt vattentäta redogörelser kan de absolut betyda massor. Jag kände själv att jag fick en ny påminnelse om att Gud i sin nåd möter oss människor, inte där vi borde vara, utan där vi faktiskt är.
Efter Ödehuset har jag just börjat på en annan bok som heter Fader Elia. Det är något så ovanligt som en episk, apokalyptisk spänningsroman med en karmelitmunk som osannolik hjälte. Har bara hunnit en liten bit, men tycker det lovar gott.

Nåväl, jag klämmer väl några sidor innan natten.

Gravida 9-åringar och religiösa system

SVT rapporterar på sin hemsida om en 9-årig brasiliansk flicka som blivit våldtagen av sin styvfar och gravid med tvillingar. Redan detta är för mycket för att kunna ta in. Vilken djup tragik!
Den 9-åriga flickans mamma såg till att hon genomförde en abort, varpå katolska kyrkan i Brasilien nu ingripit. Nu är flickans mamma samt de tjänstgörande läkarna bannlysta och exkommunicerade av kyrkan på grund av aborten. I praktiken innebär det, utifrån en katolsk begreppsvärld, att man står utanför frälsningen.
Samtidigt med denna oerhörda information berättas det att samma katolska kyrka beslutat att förlåta styvfadern för våldtäkten. Alltihop är så absurt så man saknar ord.

Nå, hur ska man förstå detta? På ett ytligt plan kan man säga att det handlar om abortfrågan och allas rätt att leva. Det jag tänker är att detta egentligen är ett övertydligt uttryck för kall, institutionaliserad religion. När man blir så principstyrd och driver frågor om regler in absurdum på bekostnad av barmhärtighet och nåd, då har man, i sin iver att "göra rätt", i själva verket blivit rättfärdighetens motståndare.
När Jesus anklagar fariséerna handlar det om många olika saker, men en sak som återkommer är just ivern att hålla religiösa regler samtidigt som man totalt saknar barmhärtighet.
"Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet." (Matt. 23:23)

För att uttrycka mig klart: Kyrkans agerande i denna fråga vittnar inte om Jesu hjärta, och det de gör mot en utsatt familj gör mig fly förbannad!

Sanning och ärlighet

Tittade ikväll på succén Skavlan på SVT. En röd tråd genom alla kvällens samtal var frågan om ärlighet. De hade bjudit dit en mysko flumputte från USA som talade om "radikal ärlighet". Han hade tydligen varit psykolog i 30 år. Själv skulle jag aldrig söka hjälp hos honom. Han hade en idé om att alla relationer skulle må bra av att man alltid var bottenärlig och sa allt man menade. (Själv var han inne på femte äktenskapet, så tesen verkade inte helt vattentät...)
Som så ofta blir samtalet om ärlighet ofta platt och onyanserat. Sanningen är ju att de människor som alltid säger exakt vad de tycker blir inspärrade. Det är en omöjlighet att leva så, och absolut inte önskvärt.

Jag satt och tittade, och kom plötsligt att tänka på ett gammalt citat av den legendariske predikanten Frank Mangs.
Mangs talade vid 60 Torpkonferenser, och räknas som en av 1900-talets stora talare och profiler. Nåväl, citatet är följande: "Att leva ärligt är inte att säga allt man menar, men att mena allt man säger."
Tidigare generationer har haft ett annat förhållningssätt till sanning och ärlighet. Många av oss skulle säga att man i allt för stor utsträckning ställde äktheten på undantag. Man satte inte så stort värde på äkthet som exempelvis min generation gör.
Det finns absolut ett behov av äkthet och sanning på alla möjliga plan och i olika relationer, men svaret på det behovet är inte att alltid säga precis vad man tänker. I mina öron låter detta nämligen inte som sanning, utan som individualism i sin prydo: "Jag måste få säga vad jag tycker, annars mår jag dåligt."
Nej, heja Frank Mangs. Frågan om ärlighet kräver nyans och hänsyn mot andra människor. Annars kan man ju som sagt bli inspärrad...

Besök i Betaniakyrkan

Nästa vecka är det dags för Kumlakonferensen, ett årligen återkommande evenemang som arrangeras av Kumlas frikyrkor. I år, nu när vi har rejält med plats, är vi i Betaniakyrkan värdar. På fredagen den 13 mars blir det releasekonsert med Michael Johnson band. Michael har just släppt en ny skiva, och kvällen blir garanterat kanonbra. Michael medverkade förra året i Torpkonferensen, och kommer att göra så även i år.
På lördagen den 14 mars får vi besök av Victor John, som arbetar med att grunda församlingar i Indien - ett fantastiskt spännande arbete.

Vill du höra mer av Michael Johnson kan du besöka hans hemsida. Där finns både musik och annan info om vem han är och vad han står för. Det är fri entré vid alla tillfällena under helgen, och du är varmt välkommen, oavsett om du är van vid frikyrka eller inte.