Sanning och ärlighet

Tittade ikväll på succén Skavlan på SVT. En röd tråd genom alla kvällens samtal var frågan om ärlighet. De hade bjudit dit en mysko flumputte från USA som talade om "radikal ärlighet". Han hade tydligen varit psykolog i 30 år. Själv skulle jag aldrig söka hjälp hos honom. Han hade en idé om att alla relationer skulle må bra av att man alltid var bottenärlig och sa allt man menade. (Själv var han inne på femte äktenskapet, så tesen verkade inte helt vattentät...)
Som så ofta blir samtalet om ärlighet ofta platt och onyanserat. Sanningen är ju att de människor som alltid säger exakt vad de tycker blir inspärrade. Det är en omöjlighet att leva så, och absolut inte önskvärt.

Jag satt och tittade, och kom plötsligt att tänka på ett gammalt citat av den legendariske predikanten Frank Mangs.
Mangs talade vid 60 Torpkonferenser, och räknas som en av 1900-talets stora talare och profiler. Nåväl, citatet är följande: "Att leva ärligt är inte att säga allt man menar, men att mena allt man säger."
Tidigare generationer har haft ett annat förhållningssätt till sanning och ärlighet. Många av oss skulle säga att man i allt för stor utsträckning ställde äktheten på undantag. Man satte inte så stort värde på äkthet som exempelvis min generation gör.
Det finns absolut ett behov av äkthet och sanning på alla möjliga plan och i olika relationer, men svaret på det behovet är inte att alltid säga precis vad man tänker. I mina öron låter detta nämligen inte som sanning, utan som individualism i sin prydo: "Jag måste få säga vad jag tycker, annars mår jag dåligt."
Nej, heja Frank Mangs. Frågan om ärlighet kräver nyans och hänsyn mot andra människor. Annars kan man ju som sagt bli inspärrad...