Obeskrivlig!

Har haft en sångtext i huvudet sedan igår. Några ungdomar framförde en dans i vår kyrka till en sång av en herre vid namn Chris Tomlin. Bra låt, och en helt fantastisk text. Känn på denna, och lyssna som sagt på texten: Gud, som placerat ut stjärnorna och håller ordning på allt, som håller tillvaron i sin hand och har skapat alla fantastiska fenomen i naturen, Han känner varje människa vid namn.

You see the depths of our hearts, and you love us the same!

...när livet krisar och orden tar slut.

"Många människor som ser på TV och lyssnar på radio känner inte igen sig. Det är bara vinnare och glada, lyckliga, vackra människor, och själva speglar de sig i något annat. Deras liv hackar där. Kan man någonstans vara en talesman och representant för ledsna människor, för människor som är stämda i en lägre tonart..." Orden är Marcus Birros, och hämtade ur en intervju Malou von Sivers gjorde häromdagen med Marcus och hans bror Peter.

När jag hör liknande uttalanden blir jag så utmanad och provocerad som kristen. Även kyrkan har ibland förletts att tro att den är till för de starka, snygga och framgångsrika människorna. Tidvis har kristen tro därför förknippats med styrka och framgång, när den har mer med svaghet och utblottelse att göra. Kyrkan är befolkad av massor av sorters människor, också av de som är stämda i en lägre tonart...

I förmiddags predikade Lennarth Hambre, som är en av våra medlemmar, i Betaniakyrkan. Det var sista söndagen av sju i en serie om bön, och underrubriken för dagen var "Hur ber man när livet krisar och orden tar slut?"
Ibland är man med om något som är på riktigt, som berör och kryper innanför skinnet, och idag var Hambre grym. Han tog sin utgångspunkt dels i sin egen resa de senaste åren med hjärnstress och allvarlig sjukdom, och dels i en bibeltext från Romarbrevet 8 om att Anden vet vad vi behöver även om vi ibland inte ens orkar formulera det.

I dagens gudstjänst möttes världarna. När vanliga, tilltufsade, bitvis sorgsna människor i slutet sökte förbön, tände ett ljus eller bara satt och blundade för att ta in trösten i predikan var det på riktigt. Långt ifrån det starka, snygga och framgångsrika. Nej, riktig tröst till riktiga människor som lever riktiga liv.

"På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." (Rom. 8:26-27)

Vill du höra predikan finns den här.

Livlina

Igår kväll hade vi cellgruppskväll. I vår kyrka erbjuds alla att vara med i en s.k. cellgrupp (i andra församlingar kan det kallas det bönegrupp, hemgrupp...). Poängen är att man tillhör en mindre gemenskap på ca 10 personer, som man relaterar till lite närmre än vad som är möjligt vid gudstjänster och annat.
Den grupp vi tillhört i många år växte sig för stor, så nu i höst har vi delat den i två. Det är därifrån ordet cellgrupp kommer - tanken är att man växer och på sikt delar sig i två.
Vi har precis börjat mötas, och det känns fantastiskt bra. Vi möts varje vecka hemma hos någon av oss. Vi fikar, samtalar om allt möjligt, läser någon bok eller bibeltext och ber för och med varandra. Enkelt och utan några märkvärdigheter.

När jag och frun åkte hem från Karlssons igår, var eftersmaken väldigt god. En go kväll med både djupa samtal om livet och våndorna, men också skratt och vardagssnack. När någon sedan nämner ens namn i förbön är det faktiskt lite märkvärdigt. Mitt i våra brustna och stapplande liv med vardagsbestyr, segrar, nederlag och allt annat är Gud närvarande och bär oss.

Min känsla är att många som kanske inte är redo för gudstjänster och kyrkaktiviteter skulle må jättebra av att få tillhöra en sådan här grupp. För mig är det en av livets livlinor!

Axis of evil

Hängde igår kväll framför TV:n, och såg några stand up-killar från USA. De gör en show tillsammans, och har det gemensamt att alla har sitt ursprung i olika länder i mellanöstern. De kallar sig för "Axis of evil comedy tour" (bara namnet...!), och är helt fantastiska! Du kan kolla in dem här.
Deras budskap om hur det är att leva med arabiskt ursprung i USA efter 11 september var egentligen djupt allvarligt, men levererat med så mycket humor och självdistans. Jag och frun låg i varsin soffa och garvade rått. Det som slog oss var just hur de använde humorn som effektivt vapen. Vill man att folk ska uppfatta ett allvarligt budskap och suga åt sig det som en svamp finns det inget effektivare sätt än att åhörarna garvar igenkännande. Sedan satte de den ena allvarliga punch-linen efter den andra. Enormt skickligt, och oerhört kul!

Hittade den här. Kanske inte så man välter av glädje, men ändå...



Bilden har jag lånat här.

All trösts Gud

Jag har ju tidigare skrivit om Guds egenskaper. Kristen tro är så intimt kopplad till vem Gud är: Om man inte tror gott om Gud, då blir tron en börda att bära. Om Gud är gniden, felsökande och opålitlig är det bättre att inte ha med honom att göra.
Jag samtalar ibland med människor i nöd, och när allt rasar reagerar vi olika. För en del blir tron det man håller fast vid, och som skänker hopp, men för andra kommer frågorna: Har Gud övergett mig nu när allt verkar gå åt skogen? Har jag straffat ut mig?

I Gamla Testamentet beskriver en av profeterna hur de avgudar som Israels folk frestades att tillbe funkade. (Egentligen gäller detta avgudar även i vår tid.) De snickrades ihop av hantverkare, fästes upp för att inte välta, bars omkring när det skulle flyttas... (Jeremia kapitel 10). Profeten jämför dem med bibelns Gud, som är det motsatta. Han är inte skapad till vår avbild, utan har skapat oss till sin avbild. Han har höga tankar och syften med våra liv och är den som bär oss. Kristen tro är inte primärt en fråga om moralfrågor eller beteendekoder. Kristen tro är motsatsen till avgudarna i Jeremias bok. Kristen tro handlar om att Gud bär våra liv, och att han är ivrig att förlåta och upprätta.
En av de tjusigaste beskrivningar bibeln ger av Gud lyder så här: "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud." (2 Korintierbrevet 1:3)

Det är min djupa erfarenhet, både i mitt eget liv och i samtal med andra: Gud är barmhärtig och tröstande! Vilken är din erfarenhet?

Vigselrättens vara eller icke vara...

Debatten har den senaste veckan eskalerat i Sverige när det gäller äktenskapsbegreppet. Den utlösande faktorn är naturligtvis regeringens besked att man inte lyckats lösa frågan om könsneutrala äktenskap. Kyrkornas vigselrätt har ju därför återigen aktualiserats. Jag är inte politiker och ger mig inte in i partipolitik, utan skulle vilja fundera över frågan utifrån den kristna friförsamlingens horisont. Jag har själv brottats en del med frågan om vår vigselrätt, och för mig handlar den om två perspektiv:

- Först och främst finns det rötter i frikyrkan som har med frihet från staten att göra. Vigselrätt för frikyrkor är en relativt ny företeelse med ca 50 år på nacken, och innan dess var det förbehållet prästen i Svenska kyrkan att viga. Vigselrätten kan därför inte på något sätt vara en fråga som har med vår självförståelse eller identitet att göra. (Jag tror dock att det för många i våra sammanhang varit en viktig symbolfråga att staten "erkänner" frikyrkosamfunden genom att ge vigslarna juridisk giltighet.) För en rörelse med ett baptistiskt arv finns det goda skäl att avsäga sig vigselrätten och i så liten utsträckning som möjligt sitta i knät på staten. Det är, alldeles oavsett frågan om könsneutrala äktenskap, en fråga om trohet mot våra rötter. När det sedan gäller Svenska kyrkan kan man ju fundera över om det är rimligt att man har kvar myndighetsutövning i enskilda frågor sedan skilsmässan från staten...?

- För det andra har frågan med själva äktenskapsbegreppet att göra. Det är alltid knivigt att uttrycka detta, då man omedelbart uppfattas som homofob och mörkerman. För mig är det dock så att äktenskapet är förbehållet en relation mellan en man och en kvinna. Det har inget med politik att göra, och inte heller med människosyn. Det handlar snarare om bibelsyn, och en grundläggande idé om att Gud faktiskt har en avsikt med äktenskapet. Det innebär inte att exempelvis vi i vår kyrka stänger ute människor eller ser ner på dem. Nej, det handlar om äktenskapsbegreppet. Jag tror dessutom att det i längden blir helt omöjligt att parera alla motstridiga intressen och påtryckningar i frågan. Självfallet är inte äktenskapsfrågan utredd med mindre än att en präst/pastor på sikt kommer att tvingas viga också homosexuella.

Med dessa två perspektiv i ryggen sällar jag mig till de som menar att både kyrka och frikyrka bör avsäga sig vigselrätten. Utifrån min horisont är det det enda rimliga.

Det är fler som ber än som tror!

Vi har en serie gudstjänster i Betaniakyrkan under hösten på temat bön. Det finns flera skäl till det. Ett är att vi kände ett behov efter allt kyrkbyggsnack om klinkers, takplåt och lånekalkyler att fokusera på det innersta av församlingens liv, om att samtala med Gud.
Det andra skälet är att jag någonstans i förbifarten hörde om en gallupundersökning där fler svarar ja på frågan om man ber än på frågan om man tror på Gud. Jag tror det står för att man ryggar lite inför att formulera en tro - det känns som stora ord eller alltför fixerat vid dogmer. Däremot ligger det närmre till hands att be. På ett plan blir bönen mindre komplicerad än tron, och de flesta människor verkar då och då hamna i situationer när man har nära till bön, oavsett bekännelse eller inte.

För mig är bön något i grunden ganska okomplicerat. Bön handlar om relation, och om att avbörda sig hos Gud. Han, som vet allt, behöver inte informeras, utan bönen handlar om förtrolighet och vänskap. I bönen kan man både uttrycka sin tacksamhet, men också desperat be om hjälp eller förlåtelse.

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar. Då ska Guds frid, som är mer värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Filipperbrevet 4:6-7)

Vilka funderingar har du kring bön? Goda och dåliga erfarenheter? Känner någon igen sig i att det är lättare att svara ja på om man ber än på om man tror?

Fredrik

Ps. Har du vägarna förbi, så är det gudstjänster i Betaniakyrkan, Åbytorp fredag kl 19, lördag kl 16 och 19 med Mikael Hallenius som talare. Välkommen!

Tro och politik

I dessa presidentvalstider kan man inte låta bli att slås av hur annorlunda det är i USA jämfört med här i Sverige. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre, men absolut annorlunda. I en amerikansk valrörelse är Gud mycket mer närvarande i samtalet: Den presidentkandidat som inte har en kristen bekännelse är körd. Självfallet bäddar det också för massor av hyckleri och spel för galleriet när det gäller trosfrågor i valrörelsen.
Kanske det problematiska ändå inte handlar om att tron är så offentlig - det kan jag personligen se vissa poänger med. Frågor som rör tro och Gud får plats i det offentliga rummet i USA, något som länge varit tabu i svenskt medieklimat.

Nej, problemet är ett annat. Jag läste en artikel i tidningen Dagen förra veckan, där man beskrev hur omöjligt det fortfarande är i många kristna sammanhang att vara demokrat. För många amerikaner är en kristen som tar sin tro på allvar synonymt med en viss politisk riktning. Detsamma gäller i vissa kretsar i Sverige - man kopplar samman tron med partipolitik. Jag tror det är väldigt olyckligt, och djupt obibliskt.
Det är obibliskt i meningen att man aldrig kan tvingas in i ett politiskt fack för att omfatta kristen tro. Då uppstår samma problematik som i Galaterbrevet, där brevets mottagare släppt in en idé om att tron på Jesus inte räcker, utan att man också måste tvinga på de grekiska nya troende en hel rad judiska religiösa regler och seder. Paulus värjer sig mot det, och hans lidelsefulla brev handlar om att det räcker med tron på Jesus.
Är kristen tro politisk? Ja, och nej. Kristen tro måste vara politisk när det handlar om orättfärdighet, vården om svaga och fattiga mm. Martin Luther King och Desmond Tutu är lysande exempel på att levande kristen tro också är politisk. Däremot kan tron aldrig tvingas in i partipolitiska fållor. Jag ser stora poänger med kristna som engagerar sig i partipolitik. Problemet uppstår när en partipolitisk riktning blir synonym med kristen tro.

Kort sagt: Amerikaner måste inte bli republikaner för att vara radikala Jesusefterföljare, och svenskar måste inte bli kristdemokrater för att vara trogna mot Jesus.

I dagenartikeln citeras singer/songwritern Derek Webb, som skrev en låt för några år sedan som heter "A king and a kingdom":

there are two great lies that i’ve heard:
“the day you eat of the fruit of that tree, you will not surely die”
and that Jesus Christ was a white, middle-class republican
and if you wanna be saved you have to learn to be like Him

my first allegiance is not to a flag, a country, or a man
my first allegiance is not to democracy or blood
it's to a king & a kingdom


Kunde inte sagt det bättre själv...