Nödvändigheten i att avstå

Jag kör med NIX-telefon - ett måste om man inte ska förlora förståndet när alla gasade försäljare försöker kränga bredband, lotter till förmån för allergiförbundet eller prenumeration på kallingar(!)
Tyvärr kan man ju inte värja sig mot de företag där man redan är kund, så de ringde från kabel-TV-bolaget. Vi är med tillsammans med hela vårt grannskap på lägsta möjliga analoga nivå, och fick nu "the offer you can´t refuse": Digitala large-paketet med 70 TV-kanaler för introduktionspriset 99:-/månad. Jojo...
Det som slår en är volymen. Vad ska jag med 70 TV-kanaler till? Vem behöver 70 TV-kanaler? Hur mycket tid har folk?
Jag slås av det gång efter annan; vår tid och kultur trummar in det: Ju mer desto bättre! Allt som är stort är bättre än allt som är litet. På radioreklamen upplyses man om att man nu kan köpa en "sjukt stor muffins" på bensinmacken. Argumentet är inte att den är god eller färsk, utan sjukt stor.

Det är ju fastetid nu, en tid då man avstår något. Att frivilligt avstå något man kan erövra är obegripligt i vår tid, och just därför helt nödvändigt.

En man skulle tillbringa tid på ett kloster. Han hälsades välkommen av en av munkarna, som visade honom till rummet. Munken sa: "Om det är något du saknar är det bara att säga till. Då ska vi lära dig leva utan det."

Kierkegaard skriver i Christian Discourses: "...rikedomar och överflöd kommer falskeligen förklädda i fårakläder och låtsas vara trygghet mot ängslan, och så blir de ämnet för ängslan... de skyddar en människa från ängslan ungefär i lika hög grad som vargen som sätts att vakta fåren skyddar dem ... mot vargen."

Jag tackade nej till kabel-TV-försäljaren...

Instantkultur och eftertänksamhet

I min förra bloggpost funderade jag en del på bloggandets fram- och baksidor. Jag inser självmålsvarningen i att uttrycka mina dubier just i en bloggtext, men jag tar risken.

Martin i Tollarp förekom mig i förra bloggtråden, och funderade över det snabba utbytet. Är det bara av godo? Jag tycker mig se flera risker här:

- De många orden. Man vågar inte ens tänka på alla de ord som produceras i kommentarfält på bloggar varje dag. Jag känner själv en obändlig lust att ge mig in i vissa diskussioner, men försöker mer och mer tygla mig och inse att man kan inte tala och skriva hur mycket som helst och tro att folk ska lyssna.
- Risken för "preaching to the choir" - d.v.s. de enda som läser är de redan övertygade. Det luktar onekligen ankdamm om en del bloggmiljöer, inte minst några med kristna förtecken. Samma lilla krets har storvulna tankar om allt möjligt.
- Bristen på eftertanke. Den omedelbara kommentarfunktionen uppmuntrar inte direkt till reflektion och eftertanke. Jag minns en lärare på bibelskolan där jag gick en gång i tiden, som fick frågan vad han tyckte om Livets Ord och framgångsteologin (80-talet). Han valde att avböja alla kommentarer tills han läst på och funderat för egen del. När han, efter månader, var klar över sin egen hållning, då talade han.
- Ett uppskruvat tonläge. Jag medverkade en gång på en träff för predikanter och evangelister, och det var dags för ett samtalsforum. Samtalsledaren efterlyste "studs i debatten", och jag förstod efter ett tag att det var interna kodord för att platta till de som tyckte annorlunda, att raljera över vissa och klia andra på ryggen. Tycker mig se liknande mekanismer på vissa bloggar, inte minst från de som kommenterar. Mönstret är dessutom tydligt: De anonyma är nästan alltid i en egen division när det gäller raljans, dömande och ett tufft tonläge.
- En längtan att hellre vinna än att lyssna. Jag har försökt föra en del samtal på bloggar, där längtan att vinna en diskussion verkar mycket starkare än att föra ett respektfullt samtal. Man vill egentligen inte höra vad andra säger, utan bara raljerar och kör på.

Jag tänker i sammanhanget osökt på några bibelversar:

"Ge inte efter för ungdomliga impulser. Sök i stället rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren med rent hjärta. Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare ska inte strida..." (1 Tim. 2:22-24)

"Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus." (Fil. 2:3-5)

Antingen kommer bloggandet att göra sig av med en del övertoner och barnsjukdomar genom någon sorts självsanering, eller också förstärks bristen på eftertanke, lusten att "spetsa till" och köra över för att överhuvudtaget höras i bruset. Om det senare segrar, då tror jag inte jag är med längre...

Bloggfenomenet

Jag har, liksom alla andra som då och då sprattlar runt i bloggvärlden, haft skäl att fundera över bloggandet som fenomen. Är det en bra grej, eller är den kass? Ja, det är frågan…

Å ena sidan: Vilka fantastiska möjligheter som öppnat sig! Bloggandet känns i sina bästa stunder som något genuint demokratiskt. Vem som helst kan uttrycka sin åsikt och få en publik som lyssnar, det kostar inga pengar, och är tillgängligt för var och en med en dator i närheten. Det är en sorts digitalt speakers corner.
Dessutom måste man ju säga att möjligheten att ge omedelbar respons ger enorma möjligheter. Man kan föra både tramsiga och riktigt djupa dialoger med folk man annars inte skulle mött – alltifrån pseudokändisar via hemmatyckare till politiker eller kyrkoledare.

MEN...

Å andra sidan:
Det finns något att fundera på när det gäller offentligheten. Vad händer med en kultur som går från dagböcker med lås på, som ingen fick tjuvläsa i, till dagbok på internet med besöksstatistik och topplistor över vem som läses mest? Den förskjutningen har skett på några få år.
Är det bara bra? Riskerar man inte något i en kultur som hyllar och eftersträvar offentligheten in absurdum? Jo, jag tror det.
När en blond gymnasietjej som gillar att prova kläder framför spegeln blir en makthavare i mediesamhället med 300.000 besök i veckan på bloggen, då måste man få fundera på vad det står för. Vad säger det om vår syn på livet ovanför ytan kontra livet under ytan?

Lite kejsarens nya kläder är det allt, eller…?

Bibel och nutid

En grymt intensiv dag är till ända. Känner mig tom i huvudet och i stort behov av vila.
Denna vecka tvinnar flera trådar samman. Jag ska predika på söndag om Hanna, kvinnan som står och gråter i templet över sin barnlöshet. Det är en stark historia om hur Gud hör hennes desperation och böner.
Parat med bibelläsningen från 1 Samuelsboken kap 1 har jag följt Marcus och Jonnas kamp och längtan efter ett levande barn. Fantastiskt att få läsa detta och detta då.

Små barn

Jag kan fortfarande återkalla känslan från de två ögonblick då våra barn föddes. Redan innan vi väntade vårt första barn köpte vi boken "Ett barn blir till", och konstaterade att det är mycket som ska stämma för att det ska blir rätt...
Så småningom föddes Jonna, och tre år senare kom Emil. Gång efter annan har det slagit mig att det inte är självklart att få barn. Man skaffar dem inte, man får dem. De är inte en rättighet, utan en gåva Gud ger.

Ikväll är mina tankar och böner hos Marcus Birro, som bloggar utlämnande och vackert både här och här, och hans tjej Jonna, som bloggar lika tjusigt här. I morgon bitti ska bebisen plockas ut med kejsarsnitt, efter en smärtsam resa med två döda spädbarn och nu en komplicerad graviditet.
Barn är en gåva, och som sagt, jag minns fortfarande de där dagarna för 13 och 16 år sedan. Det var några av de starkaste upplevelser jag haft av vem Gud är och vad Han kan.

Gode Gud, måtte det gå vägen i morgon...

Ekorrhjulet

Ikväll har vi haft träff med vår hemgrupp - en grupp med ett tiotal människor som möts för fika, samtal om livet och bön för bland annat varandra.
Vi följer en bok av Magnus Malm som består av korta krönikor som tidigare publicerats i Göteborgsposten. Idag handlade det om ekorrhjulet vi alla mer eller mindre rusar runt i.
Vi funderade på hur man lever ett sunt liv i en kultur där 3000 budskap når oss varje dag. Vad gör det med själen och sinnet att sortera i alla dessa signaler och propåer?
Ett ord som återkom i samtalet var livskvalité. Det är uppenbart att det inte nödvändigtvis handlar om dyra eller svåruppnåeliga saker, utan kanske om en kvällspromenad, ett bra snack med sina barn eller en god middag med familjen.
Jag tänker att en viktig aspekt för att hantera jäkt och hjärnstress är att göra medvetna val. Vill jag leva som jag gör? Kan jag ändra på det på något sätt? Är jag fast i omständigheter, eller är det bara en ursäkt för att inte bryta med vissa destruktiva ekorrhjulsbeteenden?

"Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila." (Jesus i Matt. 11:28)

Magnus Malms poäng är att ekorrhjulet funkar efter centrifugalkraftens lagar: utåt, bortåt, söndrande... Att stilla sig och avbörda sig hos Jesus är att kliva av inåt, mot helhet och relation, bort från sönderfallet som "kryper som en rost i våra relationsnät, en röta i våra rötter".

Söndag kväll

Har idag varit i Moholm i Västergötland. Gamla hemtrakter, där jag tidigare bott i 11 år. Jag predikade på förmiddagen i Salemkyrkan, och hade sedan ett undervisningspass efter avbrott för en god kyrklunch.
Jag talade en del om balans mellan olika bibliska uppmaningar, som inte får ställas emot varandra. Jesusefterföljelsen handlar om både kamp och vila. Bland annat läste jag ett citat av Parker Palmer, en amerikansk författare, föreläsare mm, som sagt följande kloka ord:
"Utbrändhet kommer inte av att människor försöker ge för mycket, utan när de försöker ge något de inte har."

Jag tror, utan att göra en regel av det, att det ligger en sanning i detta. Att hela tiden försöka ge något som man inte är bärare av sliter på själen. Jag tycker mig se, inte minst hos mig själv, att när jag får ägna min bästa tid och kraft åt det som är besläktat med min passion och min personliga utrustning ger det för det mesta mer energi än det tar.
Kan det vara så att ett av skälen till slitagen i livet handlar om detta? Man ägnar livet åt att ge något man inte har...