onsdag 11 februari 2009

Bloggfenomenet

Jag har, liksom alla andra som då och då sprattlar runt i bloggvärlden, haft skäl att fundera över bloggandet som fenomen. Är det en bra grej, eller är den kass? Ja, det är frågan…

Å ena sidan: Vilka fantastiska möjligheter som öppnat sig! Bloggandet känns i sina bästa stunder som något genuint demokratiskt. Vem som helst kan uttrycka sin åsikt och få en publik som lyssnar, det kostar inga pengar, och är tillgängligt för var och en med en dator i närheten. Det är en sorts digitalt speakers corner.
Dessutom måste man ju säga att möjligheten att ge omedelbar respons ger enorma möjligheter. Man kan föra både tramsiga och riktigt djupa dialoger med folk man annars inte skulle mött – alltifrån pseudokändisar via hemmatyckare till politiker eller kyrkoledare.

MEN...

Å andra sidan:
Det finns något att fundera på när det gäller offentligheten. Vad händer med en kultur som går från dagböcker med lås på, som ingen fick tjuvläsa i, till dagbok på internet med besöksstatistik och topplistor över vem som läses mest? Den förskjutningen har skett på några få år.
Är det bara bra? Riskerar man inte något i en kultur som hyllar och eftersträvar offentligheten in absurdum? Jo, jag tror det.
När en blond gymnasietjej som gillar att prova kläder framför spegeln blir en makthavare i mediesamhället med 300.000 besök i veckan på bloggen, då måste man få fundera på vad det står för. Vad säger det om vår syn på livet ovanför ytan kontra livet under ytan?

Lite kejsarens nya kläder är det allt, eller…?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Att Blondinbella har så många besök på sin blogg visar väl att väldigt många unga människor är ytliga o gillar blondiner samt titta på kläder. Mao: som vanligt ute i den yngre generationen som söker sin identitet. Det tycker jag man ska skilja från bloggandet som sådant då de två inte nödvändigtvis går hand i hand. Sen så är det ju frivilligt för var o en hur mycket man väljer att lämna ut sej till allmänt beskådande - precis som i verkliga livet.

Fredrik sa...

Prophetone!
Visst, jag håller med dig. Min observation har egentligen inte med Blondinbella som person att göra, även om hon blir ett tydligt exempel. Jag har inget behov eller någon rätt att moralisera över varken henne eller någon annan bloggare eller läsare, utan funderar mest över de fenomen som uppstår.

Vår kultur är ju extremt offentlighetsfixerad, och jag tror att det finns baksidor med det.
Det jag funderar på är om offentligheten och självutlämnandet i bloggarna helt enkelt beror på att det först nu är tekniskt möjligt att blixtsnabbt bli synlig med allt man är och har, eller om det är ett uttryck för att vi tror oss ha hittat ett nytt sätt att försöka bota vår längtan och vårt fåfänga sökande efter bekräftelse: Den som är mest läst på internet vinner...

Är det att dra långtgående slutsatser, eller vad tror du? Vad tror ni andra?

Fredrik

Anonym sa...

Det är nog till att dra alltför långtgående slutsatser - tycker jag. Fast den som tycker annorlunda skriver ett eget inlägg och voila', en blogg har skapats!!! Sen så träffar man på alla möjliga o omöjliga figurer och kanske upptäcker man sidor hos sej själv som man inte visste fanns där innan man hoppade på detta bloggtåget. En stor fördel är att i princip hela världen ligger på altaret sas och alla får komma till tals, oavsett om man är fanatiker eller vanlig Svensson. Det kallas visst demokrati...

Markko

Emanuel Norén sa...

Bra inlägg!

Visst mycket är bra, men tyvärr kan väl allt missbrukas. Det som jag kan tycka är positivt är väl att vanligt folk, Blondin Bella, eller andra faktiskt på detta sätt kan nå "beslutartoppen". Personer som sitter i "högsta toppen" och som ger sig ut i bloggvärlden kan få svar på tal och frågor från "gräsrötterna". På detta sätt kanske också "eliten" får en inblick i vad "gräsrötterna" faktiskt tycker och tänker.

Men jag som aldrig har träffat dig har ju nu möjligheten att kunna läsa dina kloka tankar om saker och ting, eller hur!?

Emanuel

Anonym sa...

Funderar också på dessa snabba utbyten av tankar och idéer. Baksidan är att orden och reflektionen mister värde. Det är det omedelbara gensvaret som får rum, till förmån (kanske?) från det genomtänkta. Men ser man just tankeutbytet som en process som stimulerar ärlig reflektion så finns ju ett värde där. Men kanske är vi för snabba att hylla det faktum att alla får komma till tals, och glömmer bort om det som sägs har något innehållsligt värde? På den gamla tryckpressens tid kunde man inte skriva förrän man hade något viktigt att förmedla. Förr var det ett kristet ideal att "låta sina ord vara få". Genom att ibland hålla tillbaks orden från sina läppar kan tanken mogna. (Vilket den också kan i ett uppriktigt tankeutbyte, jag vet). Jag låter kanske som en bakåtsträvare :) Men jag kan tycka att man får sålla mycket för att hitta ord med "tyngd", som är genomtänkta, förankrade och som öppnar upp. Detta till trots är jag en glad nybörjarbloggare! Avslutar med ett citat från en av kyrkans fäder: "Tig, eller säg något som är mer värt än tystnaden" :) Spontana tankar som kanske skulle må bra av att mogna, eller av mothugg. /Martin

Fredrik sa...

Prophetone, jag håller med dig igen! Väldigt vad vi håller med varandra nuförtiden :)
Det är ju den odiskutabla fördelen med bloggen, att den känns så demokratisk.

Emanuel, välkommen hit. Visst, bloggen gör ju människor tillgängliga som man annars aldrig skulle kunna föra dialog med. Det sätter vi på bloggandets pluskonto.

Martin, välkommen du också. Kul att du hittat hit. Din observation tänkte jag skulle bli min nästa lilla brasklapp.
Det omedelbara i bloggandet, och framförallt i kommentarerna, har ju absolut en baksida. Reflektionen och återhållsamheten sitter inte alltid i framsätet om man säger så...
Fantastiskt citat. Ett ord för vår tid! Vem har sagt det?

Fredrik

Anonym sa...

Jag funderar på det som Sign. Martin sa:"Genom att ibland hålla tillbaks orden från sina läppar kan tanken mogna." Menar du verkligen detta? Att DET skulle vara önskvärt i flera inlägg vad gäller bloggandet som sådant? Jag kommer genast att tänka på Riksdagens debatter....Där har väl tanken mognat nästan till absurdum och när det framförs - vem lyssnar? Om ingen lyssnar - vem bryr sej DÅ? Ingen! De enda som lyssnar är politikerna själva. Och det har de betalt för. Av oss skattebetalare.Och en del av oss bloggar. Låter lite som rundgång..??

Markko

Anonym sa...

Prophetone: Talande bild av riksdagens debatter:) Undrar dock om torrheten beror på "mognad" eller om det bara är så att de tycker att presentationerna är så dödens tråkiga som det ser ut. Det är ju just själva lyssnandet jag vill komma åt. Men vem orkar lyssna, om man måste sålla bort mer än hälften som sägs som bara är luft med ljudeffekter?

När det gäller att fånga lyssnarna beundrar jag mer de som arbetar med retoriken och frågan "hur" vi förmedlar det vi vill ha sagt (något för både politiker och pastorer), än de som orbajsar bara för att synas och väcka reaktion.

Svärmor hade följande "bön" på ett A4 på sitt kontor: "Gode Gud, hjälp mig att hålla min stora käft stängd, tills jag vet vad jag ska säga" :)

Fredrik: Tack för välkomnandet. Jag kommer för ögonblicket inte ihåg vem som äger orden i originlaskicket. Hittar jag en anteckning, så kan jag återkomma.

/Martin