Web-trött

Har haft en grymt intensiv vecka med ungdomsmöten, ledardag, prediko- förberedelser, personliga samtal, styrelsemöten mm. När jag sjunker ner i fåtöljen på söndag kväll och slötittar på lite bloggar här och där blir jag uppriktigt sagt väldigt trött. Kanske hänger det ihop med ett visst mått av slitage hos mig själv, men alla dessa ordrika, högröstade tyckare blir bara för mycket ibland.
Jag är ju inte själv drabbad av några större anstormningar av varken läsare eller kommentatorer, men konstaterar att nätet är fullt av dem. Det är mångordiga åsikter om allt från fotboll till kyrkopolitik.
Nej, jag tror jag tar en paus ett tag...

Hopp om livet

Intressant samtal i förra bloggposten ang humor och helighet. Missa inte Kristinas kommentar mot slutet.

På söndag inleder vi en ny gudstjänstserie i kyrkan som vi rätt och slätt kallat HOPP. Vad gör hoppet med människan? Vad händer med den som inget hopp har? Är våra drömmar och förhoppningar för framtiden tillräckligt stora? Handlar hoppet om en allmän positivism, eller vari bottnar det?
Om du skulle komma till vår kyrka de närmaste veckorna och temat var HOPP, vad skulle du då önska att du fick höra? Vad tänker du om att ha ett hopp för framtiden? Ger tillvaron skäl att vara hoppfull, och i så fall varför?
Många frågetecken i den här bloggposten. Kom igen nu, så rätar vi ut dem tillsammans.

Finns det något som är heligt?

Ikväll är jag trött efter genrep på vår påskmusikal "Det omöjliga". Det kostar på att spela förrädare...

Skummar som hastigast igenom en del bloggar, och blir fundersam när jag läser Emanuel Karlstens inlägg från igår. Han visar en bild på en människa utklädd till påskkyckling, där en pratbubbla citerar Jesusorden från nattvarden: "Detta är min kropp, utgiven för dig". Emanuel skriver att han tycker detta är roligt, "särskilt i dessa Jesustider".
Jag måste säga att jag reagerade direkt när jag såg bilden. Inte för att den återfinns på en tidningssajt 2009 - i så fall finns det oändligt mycket att reagera på - utan för att det är Emanuel på tidningen Dagen som tycker detta är så kul.
Någon i kommentarerna reagerar kraftigt och tycker detta är att dra det som är heligt i smutsen, medan andra kontrar med att vi behöver ha självdistans, och att Gud tål att man skojar om Honom.

Det är möjligt att det är så. Själv tycker jag det är fantastiskt roligt när vi driver med oss själva, vilka vi än är. Men frågan kvarstår: Finns det sådant som är heligt och som man inte kan driva med hur som helst? Kan det vara så, alldeles oavsett vad Gud tål och inte tål, att det händer något med oss om det inte finns någon fristad från cynism, ironi, humor och asgarv? Kanske ett av offren i kyrkans sekuarisering handlar om heligheten?
Någon av kommentatorerna hävdar att "Jesus klarar detta". Det kanske han gör, jag vet inte. Frågan är om vi klarar det i längden...

Påskmusikal för hela slanten

För tillfället är många i vår kyrka helt inställda på musikalpremiär i påsk. Vår församling verkar funka som bäst när det drar ihop sig till stora projekt. Då är många på hugget och allt ifrån sömmerskor och kulissbyggare till solosångare, sminköser och ljustekniker gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt.
Jag blir gång på gång så tagen av historien om påsken med Jesus i centrum. Satt på övningen igår med en klump i halsen, och insåg att detta är världens bästa budskap. Varje människa, oavsett var man befinner sig i livet, kan beröras av Honom som ändrade historien. Självgoda fariséer trängs med föraktade äktenskapsbryterskor och vilsna lärjungar runt Jesus.

Vi har nu lagt in en extraföreställning på påskafton, då det är slutsålt på de två tidigare. Fantastiskt spännande!
Vill du gå, men saknar biljett kan du besöka vår hemsida och boka.

Sossar, kristna och Mammon

I gårdagens upplaga av Kvällsöppet på TV4 var frågan: Har vänsterrörelsen svikit sina ideal, eller kan man fortfarande lita på att ex-vis socialdemokraterna är en nagel i ögat på makten och kapitalismen? Bakgrunden är självklart Vanja Lundby-Wedins eventuella medverkan i avtalet där man betalat in 770.000 kronor(!) per månad till en enskild direktörs pension.
Jag har tidigare funderat här runt partipolitik och Jesus, och detta inlägg handlar därför inte alls om höger- eller vänstersympatier.

När jag lyssnar på kritiker och försvarare i debattprogrammet slås jag av likheterna med den värld som är min. Både vänsterrörelsen och frikyrkan är sprungna ur en tydlig idé om att värna den svage, att "betjäna samhället" och vara en motkraft mot cynism, habegär och den starkes förtryck. Både vänstern och väckelsen kom underifrån, burna av idéer, glödande patos och djupt rotade ideal.
När de sitter i debattstudion och lite yrvaket ska försöka förstå vad som skett med LO-toppar i bonuskarusellen, Göran Perssons omtalade stora herrgård mm, så påminner det så mycket om en kristendom som tappat kontakten med sitt rotsystem.

När kyrkan på 300-talet under en mansålder gick från att vara en förföljd minoritet som satte livet på spel för sin tro till att bli mäktig och rik religiös statsapparat i Romarriket gick något förlorat. Det var som om Jesu förutsägelse att Gud och Mammon inte kan sitta i samma båt slog in. Den förföljda kyrkan blev i maktens och penningens närhet något annat än den tidigare varit. Typ som den en gång så lidelsefulla socialdemokratin som nu hamnat i de fina styrelserummen. Eller typ som en modern frikyrka som tappat kontakten med svaghet, brustenhet och utsatthet.

Varför ger Jesus pengarna ett avgudanamn? Kanske för att pengarna äger en avguds egenskaper. Penningen gör något med oss. Man kan inte röra sig i ett hav av resurser utan att förändras. Det är som om Jesus säger att Mammon är inte neutral och oskyldig, utan måste behandlas som den kraft den är. Kanske vi i så fall gör väl i att handskas varligt med penningens och konsumismens krafter?
Patoset för både sosse och bedjare handlade en gång om att vara en motrörelse, en nagel i ögat. Jesus verkar försöka skärpa våra sinnen: Lev medvetna liv. Sälj inte ut din själ för något så trivialt som pengar och prylar. Var en motrörelse!

"Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver." (1 Timoteusbrevet 6:17)