tisdag 17 november 2009

Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

17 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är en av dom som lämnade kyrkan i tonåren. Jag har inte läst Jaktlunds bok, men jag reagerar spontant på avsaknaden av den enkla utgångspunkt att med tonåren och vuxenblivandet följer också medvetandet. Kyrkans trosuppfattning, resonemang och kultur höll inte för mitt medvetande. Här tror jag att det största bortfallet (tack och lov) sker. Att unga vuxna faktiskt tänker till och tar avstånd från det som dom inte står bakom. I mitt fall var det främst den påtvingade relationen mellan tro och moral som inte passade mig alls.
Är inte Gud tillräcklig som han är för att relationen till honom håller utanför kyrkans väggar? Förutsätter gudsrelationen ett massivt stöd från andra - och är det verkligen en gudsrelation då?

Christian Svahn sa...

Jag tycker Jaktlund är något mycket viktigt på spåren! Det blir problematiskt när att vara "radikal" handlar om hur man är som 16-åring. Då är det omöjligt för den 26-åriga småbarnsfamiljen att vara "radikala".

Dock tycker jag att man även ska betona att "församlingen finns till för andra". Något som jag saknade som ungdom var att all verksamhet omkring mig var uppbyggd för att jag skulle bevara tron - inte för att fler ska få veta. Det gjorde att jag inte trodde vi hade något att säga till de som inte kom på ungdomssamlingarna! Så - medvetenhet om att församlingen är mission tror jag vore bra tidigt.

Vad tror du?

Anonym sa...

Jag tappade nyligen min tro på gud, men anledningarna är mer att jag fick svårt att tro att gud överhuvudtaget finns och att om han finns så kan jag inte leva så som jag gjorde. Kristen på fredagarna/söndagarna och "okristen" på vardagen. Kändes fel.

Nu märker jag, om jag ska vara helt ärlig och öppen, hur svartvit världen jag levde i var. Jag märker att trots att jag sa att jag är öppen för andra åsikter så var jag inte alls det, jag var bensäker på att de kristna åsikterna jag hade var de enda sanna och ignorerade dem andra.

Känslorna, ja, dem finns det gott om under de åren jag var kristen, och som Jaktlund skriver i sin bok så måste de veta sin plats, för dem ska inte ta över en.
Det fanns en hel del känslor, man kände mycket när man "mötte gud". Men nu i efterhand tänker man; "var det p.g.a stämningen i mötet? p.g.a att alla andra verkade möta gud just då så jag också ville få fram något?"
Man ska inte gå så mycket på känslor, det är just besluten man ska gå på...

De äldre jag hade som bollplank var bara några år äldre, vissa max 10år äldre. Och även om de har mer erfarenhet än jag så var de ändå ganska så nära i ålder.
Jag tror att jag tappat min tro även om jag haft någon som fungerat som ett bollplank för mig.

Jag är någorlunda vuxen (har ändå tagit studenten för snart två år sedan) och har fattat nytt beslut, som inte har med känslorna att göra. Men det har inte hållit märker jag då nu då jag lämnat min tro bakom mig.

Boken var riktigt bra måste jag säga iallafall.

Josefine Arenius sa...

Åh, vad jag är glad att det här samtalet är igång på en offentlig arena på allvar. Tack Jaktlund, tack alla som hakar på.

Jag tillhör en av dem som är kvar i kyrkan men som har sett i stort sett hela mitt tonårsgäng gå. Så ofta behandlade vi kyrkan som en hobby, en social klubb, och när vi tröttnade på den hobbyn - precis som på att rida eller vad det nu var - så försvann vi. Det fanns på nåt vis inte mer substans. Det kostade inget att stanna kvar och det kostade inget att gå, det blev oviktigt.

Jag tror att jag finns kvar tack vare kloka föräldrar som ifrågasatte allt jag kom fram till, även det som gjore dem glada. De ville att jag skulle kunna sätta ord på mina upplevelser så att det landade. Och jag hade också turen att hamna bland vänner som lyckats skilja på just tro och moral. Vi gör inte Guds vilja för att bli frälsta - vi är frälsta genom Jesus och det får oss att vilja söka det som är rätt, på nåt vis.

Tacksam till er som skrivit kommentarer här ovanför. Jag hoppas att vi som är kvar i församlingssammanhanget lyssnar och tar till oss, samtalet är SÅ viktigt.

pumba sa...

Jag är ingen som läser varken mycket eller gärna, men denna bok kunde jag inte sluta läsa.
Han har lyckats sätta ord på problem vi haft i så många år, som har fått tusentals människor att lämna både kyrkan & tron. Jag är en av dom...
Dock så hade Gud andra planer i mitt liv, så nu är jag PÅ spåret igen :o)
Nu längtar jag efter att hjälpa ungdomarna till en Personlig sann & Äkta relation med Jesus, som inte bygger varken på känslor eller andras tycken om "Hur det ska vara". Som Jaktlund skriver " Det som är sant tål att ifrågasättas"!

Anonym sa...

Äntligen!!!! Någon vågar ta upp ett ämne som ofta har varit lite tabu belagt inom kyrkans värld.
Jag tillhör en av de alla ungdomar som lämnade Pingstkyrkan efter jag precis gått in i vuxenlivet.
Kom in i kyrkans värld med körer, läger, samlingar och det från en miljö som inte prioriterade tron. Kände sån glädje i kyrkan och alla vänner och fick snabbt en extra familj.
Men när jag var på väg in vuxenlivet så drogs skyddsnätet bort och jag börja tvivla och gick allt mindre till kyrkan,,,,ju längre tiden gick slutade jag helt.
Det var ingen som saknade min närvaro där iallafall!!!
Åren gick och tron förvandlades till missmod och besvikelse över allt och alla. Trodde det var mig det var fel på att jag inte var "värdig" nog!!!
Till slut begärde jag utträde ur kyrkan och ingen fråga eller undra varför???
Mitt liv därefter jag rakt åt skogen utan trygghet och ett socialt nätverk hamnade jag fel och drog ner på stan där jag intala mig själv att där fick jag vara jag och avar accepterad..
Tog inte lång tid innan drogerna tog överhanden istället....och det gick rakt åt skogen och hela tiden tvivla jag på min tro för att till slut släppa taget. Än idag har jag inte hittat tillbaka till tron eller kyrkan

bra att diskutera detta tycker jag

s

Fredrik sa...

Hej på er!
Vilka historier ni berättar! Tack för att ni delar med er. Jag gör ett försök till korta kommentarer:

Anonym 1!
Visst kan det vara så att en del "inte vetat vad man tror på", och i den meningen inte tappar bort tron, utan aldrig riktigt haft den.
Jag är dock inte med dig i att ett ökat medvetande måste vara ett hot mot, eller en motsättning till varm kristen tro. Det är just det som är en av poängerna i boken: att tron håller, men måste definieras och uttryckas på ett sätt som inte luktar tonår och omognad.
Det massiva stödet från andra kan vara både bra och dåligt: Jag tror det behövs, för det är så det är tänkt. Men visst måste tron i någon mening bli "min", så jag står på egna ben.

Christian!
Jag håller med! All kristendomstolkning som passiviserar och gör oss till konsumenter är dömd att dö.

Anonym 2!
Det är just den svartvita, onyanserade tron utan eftertanke och botten som inte håller för vuxenlivet. Alternativet måste dock inte vara att avstå tron, utan jag har egen erfarenhet av att tron kan omformuleras och uttryckas precis där jag befinner mig i livet. Jag skulle gärna se att samtalet fortsatte, och att jag fick fortsätta höra din berättelse. Vore du öppen för det?

Josefine!
Rätt frågor är helt avgörande. Jag har själv funnits i både "nyktra" miljöer och miljöer där vuxna ledare bara gasade på. Mer av vuxet klokskap efterlyses!

S!
Din berättelse är sorglig och tydlig. Du sätter ju dessutom fingret på just den kritiska perioden då ungdomsgruppen skingras, man själv förändras etc.
Jag skulle hemskt gärna fortsätta samtalet även med dig, kanske under andra former.

Om någon av er ovan skulle vilja, skulle jag se fram emot ett fortsatt respektfullt samtal. Jag nås på fredrik(at)betaniakyrkan.nu för den som är hågad.

Låt för övrigt samtalet här fortsätta!

Fredrik sa...

Anonym 1!
En fråga till: Du talar om en "påtvingad relation mellan tro och moral". Hur menar du då?
Om jag läser Jesu undervisning ex-vis är det svårt att se ett kristet liv som inte kopplar till moral och etik i frågor som konsumism, habegär, barmhärtighet, generositet, ickevåld etc.
Är inte alla livsåskådningar värda namnet kopplade till etiska och moraliska avvägningar?

/Fredrik

Fredrik sa...

Daniel!
Härligt att höra också din historia. Jag tänker själv på människor jag mött genom åren som lämnat kyrkan och ibland också tron, men som så småningom hittat tillbaks.
En av hemligheterna tror jag har varit att de inte behövde vrida klockan tillbaks för att bli likadana som då, utan fick närma sig tron där de befinner sig nu.
Vad tror du, håller du med?

Anonym sa...

Fredrik,
vi börjar med din första kommentar. Den personliga medvetandeutvecklingen, om vi kallar den så, bör nog inte innebära ett hot mot en varm och kristen tro - utan som jag sa, mot kyrkans trosuppfattning, resonemang och kultur. Allt detta är konstruerat av människor i församlingarna och därför är det så viktigt att unga människor känner sig starka nog att ifrågasätta dessa normer och åsikter. Och vad är man rädd för? Att unga människor faller bort från en kristen gemenskap kan likväl betyda att unga vuxna tar tag i sitt liv och prövar andra stigar för att vidga sina vyer. Det är detta jag menar med frågan om gudsrelationen inte håller utanför kyrkans väggar.

Den moral som jag menar är påtvingad den kristna tron hör ihop med det som jag menar är konstruerat. Hur man läser bibeln kan ju variera som natt och dag och den kristna läran som jag har upplevt den är full av paradoxer. Precis som du säger så är förmodligen de flesta livsåskådningar kopplade till moral och etik. Men vad spelar det för roll? Måste man acceptera ett koncept, en livsstil, ens en värdegrund för att ha en relation till Gud?

Jakob (alias anonym 1)

Fredrik sa...

Jakob!
Nja... Jag vidhåller att Jesusefterföljelse självklart har med livsstil att göra. Men jag håller med om att det inte krävs en viss livsföring för att möta Gud. Jag tror det är tvärtom. Trons vandring handlar ju slutligen om att följa i Jesu fotspår. Självklart kan då inte tron bli en abstraktion som frikopplas från livet. Det var det som var min poäng.

Sedan tänker jag att allt som undervisas och förutsätts ingå i det du kallar "konceptet" alltid måste prövas mot bibeltexten.
En del av detta kan inte kallas universella kristna principer eller värden, men det innebär inte att man kan "kasta ut barnet med badvattnet" och tro att tron därmed kan frikopplas från alla livsstilsfrågor. Då är det helt enkelt ingen vandring i tro och efterföljelse, utan en teoretisk abstraktion.

pumba sa...

Hej Fredrik!
Instämer!
Jag kom som en ny spelare i leken,
Jag tror att vi måste få människor att förstå att de är älskade för dom de är & inte för deras handlingar.
Jag är långt ifrån perfekt, men jag får ändå vara en del av Guds plan :o)
Sen jag kom tillbaka till tron (som jag oxo hade gjort uppror mot)har jag försökt skala bort mycket av det "Frikyrkiska beteendet" som egentligen bara är en mask. Jag lever istället i en Ärlig relation med Jesus, även om det ibland innebär att man inte blir lika "populär". Sanningen gör ont ibland.
Ser fram mot en ny tidsepok i kyrkans historia. Den som består av Ärlighet, lärjungaskap & mycket ifrågasättanden. Varför vi har den verksamhet vi har, i vilket syfte & för vem vi gör det!
/ Pumba

Anonym sa...

Fredrik (och Jakob)!

Jag vill gärna komma med ett par kommentarer, om det är ok att jag kastar mig in i ert samtal objuden...

Jag lämnade tron, eller åtminstone kyrkan (tron är och var en något mer komplex företeelse) som 16-åring. Vet inte om det innebär att jag tillhör kategorin de unga vuxna som lämnar våra sammanhang eller inte. Jag var ju fortfarande i en ålder som omfattas av ungdomsverksamheten. Och hörde till en stor pingstförsamling där det definitivt fanns verksamhet så det räckte, särskilt för barn och ungdomar. Det var inte heller så att det var den vanliga övergången från barn till vuxen som egentligen gjorde kyrkan omöjlig för mig, utan mer av en yttre händelse. Som jag inte behöver gå närmare in på här. Men kanske kan jag ändå ha något litet att bidra med i det här samtalet.

Jag förstår precis vad Jakob menar med den påtvingade relationen mellan tro och moral. Samtidigt som jag förstår vad du, Fredrik, menar när du säger att tron, värderingar och sätt att leva hänger ihop. Problemet, som jag ser det, är att man alltför lätt sätter likhetstecken mellan Gud och den tolkningstradition man själv tillhör. Människor tolkar ju Bibeln på så otroligt många sätt, som Jakob också säger. Och de som tolkar annorlunda än man själv gör, och kommer till andra slutsatser när det gäller moral och sätt att leva, ser nog ett lika starkt samband mellan sin gudstro och sina värderingar, som man själv gör. Om man då säger att en riktig gudstro inte kan vara förenlig med en tolkning som ligger alltför långt ifrån den egna, då säger man också att Gud inte existerar utanför det egna sammanhanget. Man förnekar andras gudsupplevelser och gudstro. Och man kidnappar Gud, helt enkelt.

För mig var det den där starka kopplingen mellan Gud och en bestämd kyrkotradition som gjorde att jag under ett antal år efter det där som ledde till att jag blev "församlingslös" också höll Gud på avstånd. För jag visste ju vad Gud var. Gud VAR den där kyrkan som jag var så otroligt besviken på och aldrig ville ha med att göra igen.

Det finns ett citat som ofta återkommer som svar på det där med att besvikelse på kristna kan lägga sig i vägen för en tro på Gud: "Du skulle väl inte sluta tro på elektriciteten på grund av en dålig elektriker". Nej, det kan väl hända. Men om elektrikern i fråga har lyckats slå i dig att det endast är hans firma, och möjligen några av deras franchisebolag, som kan hantera verklig elektricitet så är ju risken något större.

Jag tror att en församling eller annat kristet sammanhang som inte vill bli skäl till att någon tappar tron (för det är väl ändå viktigare än hur många som går på möten eller står i medlemsmatrikeln?) behöver leva i insikten att Gud alltid är större. Verkligen leva i. Inte bara säga det nån gång ibland. Kanske är det att ha en vuxen tro. Men jag vet inte om den egentligen har en åldersgräns.

Det var mina 2 cent, som man säger.

mvh
/R

Fredrik sa...

Pumba!
Välkommen. Jag anar också en sådan framtid, där äkthet och transparens blir alltmer omistliga värden. Tror också att det är viktigt att vi lyckas förmedla just att vi är en samling vanligt folk med både brister och förtjänster.

R!
Du är varmt välkommen in i samtalet. Jag håller helt med dig om att var och en (enskild kristen som organiserad rörelse) måste inse att det finns ärliga kristna i alla möjliga samfund och kyrkotraditioner. Jag har personligen gjort en resa där jag varit aktiv i väldigt olika rörelser och samfund, och mött både helgon och skitstövlar i allihop.

När det gäller elektrikercitatet, som jag för övrigt aldrig hört förut, håller jag med dig. Exklusiviteten är oerhört problematisk.
Jag tycker dessutom att citatet är lite knivigt av andra skäl. Visst finns det en sanning i att man ibland måste bortse från elektrikern/en kyrka/enskilda kristna och våga tro på elektriciteten/
församlingstanken/Gud ändå, men å andra sidan är de intimt sammankopplade. Nya Testamentet beskriver ju det kristna livet som något som kan få dofta Jesus, ge mersmak och bli ett exempel på hurdan Gud är. De kan därför inte skiljas åt fullt ut, även om det är sant att Gud är godare och pålitligare än sitt folk.

Jag tror balans och nykterhet blir viktiga ledord här. Kan en kyrka vara frimodig och övertygad så långt man uppfattar och förstår bibeln? Ja, om man samtidigt ödmjukt inser att andra uppfattar vissa saker annorlunda.
Kan man tala om livsstilsfrågor, etik, moral, lärofrågor och dogmer? Ja, om man samtidigt, som Pumba antyder, är äkta och transparent med att kyrkan är full av förlåtna, stapplande efterföljare som misslyckas oftare än vi lyckas.

Vad tror du, R? Är vi överens där?

R sa...

Elektrikercitatet tror jag att jag läste första gången i någon bok av Michael Green, på 1980-talet, men sen har jag mött det i andra sammanhang också.

När du säger att det finns ärliga kristna i alla möjliga samfund och kyrkotraditioner, hur menar du då med ärliga kristna? Betyder det, ungefär, att i alla sammanhang finns de som tänker mer eller mindre likadant som jag/du (och därmed är ärliga kristna) eller kan även de som tänker rakt motsatt mot mig/dig ingå i begreppet ärliga kristna?

För mig betyder att Gud alltid är större inte att det finns ett rätt sätt/Guds sätt som vi sedan alla kan vara närmare eller längre ifrån, utan att alla våra "sätt" ryms i Gud. Gud är större än våra lärodispyter, större än våra gudstjänstbruk och större än våra olika traditioner och (sub)kulturer. Alltid större. Det innebär inte att man inte kan vara övertygad om sitt eget, bara man ser skillnaden mellan Gud och det egna. Gud är i det som är vårt, men Gud är inte bunden till det.

mvh
/R

Fredrik sa...

R!
Visst är Gud alltid större än våra konstruerade system och idébyggen. Så är det naturligtvis.

Samtidigt är ju inte allt relativt, utan det finns per definition det som är kristet och det som inte är det. Det är ju skillnad på vårt sätt och Guds sätt. Vårt är ju givetvis bristfälligt och styckvis, men jag tycker bibeln visar på ett Guds sätt (Guds rike) som vi ständigt måste söka.
Problemet med exklusiviteten är väl att vi lätt frestas tro att vårt och Guds sätt är synonyma. Jag anar att det är det du mött och genomskådat.

Då blir ju frågan: vem ska avgöra vad som är kristet? Ja, det enda rimliga svaret på det är väl att Nya Testamentet hela tiden måste vara det riktmärke vi mäter emot.
Sedan är den stora utmaningen inte att pröva "de andra" mot det, utan att alltid pröva sig själv och sitt eget sammanhang ivrigast. Jag är den förste att stryka under att den församling och det samfund jag är en del av dras med massor som per definition inte är bibliskt.

Vad jag försökte beskriva i kommentaren tidigare var att ex-vis frikyrkan tidigare haft tydliga klichébilder av hur "de andra" tror och inte tror: var man bara del av rätt sammanhang var allt lugnt. Mer och mer inser nog de flesta att varm, kristen tro uttryckt i barmhärtighet, generositet, ärlighet, trohet mot Jesu undervisning etc inte är kopplat till specifika samfund, utan alla sorters människor finns i alla sorters rörelser.

/Fredrik

Anonym sa...

Vad gör man när skyddsnätet dras undan och man faller,,,,,,,
Har inga bra erfarenheter från församling eller kyrkan.
För oavsett om man är ung eller vuxen så behöver alla ett sammanhang och inte bli avskalad för att till sist bli utfryst eller känna sig ovälkommen!!
Så visst lämnade jag kyrkan och min tro och har ännu inte hittat tillbaka
Detta för att misstänksamheten ökat och blivit större.
Så var finns den "ärliga" församlingen som säger att alla är välkommna oavsett!

S