Den enda rätta kyrkan

Det har pågått ett spännande samtal i anslutning till min förra bloggpost om flykten från kyrkan, och det finns många trådar att ta upp. Några av kommentatorerna har varit inne på att man genomskådade den exklusivitet som fanns i det sammanhang man tillhörde.
Jag har själv funnits med i en gemenskap där vi ständigt brottades med frestelsen att tro oss vara lite förmer än andra. Det fanns många skäl till det, men ett av problemen blev att den inställningen sipprade igenom i mötet med andra kristna. Attityden av att vara lite sannare, lite radikalare och att ta tron på lite mer allvar än alla andra var förödande.
Jag har funnits i både Svenska Kyrkan-miljö, i en s.k. parakyrklig organisation och i ett etablerat frikyrkosamfund, och har mött både helgon och skitstövlar i alla miljöerna.

När det gäller kyrkors olika betoning och tro tänker jag därför såhär: Det är inte så noga vad det står på kyrkskylten, utan man bör ställa sig några frågor:
- Får Jesus ta mycket plats här? Finns här en fascination för Hans person, undervisning, exempel etc?
- Leder den Jesusfascinationen till att människor, mitt i sin brist, växer och blir mer generösa, mogna, fria, trygga, osjälviska, kärleksfulla...?
- Finns det en djup, grundläggande respekt för bibelordet, även om det i vissa frågor kan tolkas olika?
- Finns här en sund kultur där man kan ifrågasätta, samtala och pröva sin egen kultur, sina uppfattningar, vanor och praktiker, eller finns det en kaxig attityd av att vara "färdiga och framme"?
- Är gemenskapen och atmosfären så attraktiv att nya människor hittar en kristen tro?

Du har säkert, som jag, varit med om både närvaron och avsaknaden av detta. Helgon och skitstövlar, storverk och magplask om vartannat.
Kommentera och komplettera gärna. Det går även att fortsätta det viktiga samtalet i förra bloggposten.

Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

Stolt!

Kom i eftermiddags hem från Evangeliska frikyrkans s.k. "medarbetardagar" - tre dagar av gemenskap, undervisning, problemställningar, skitprat vid kaffet etc för samfundets alla pastorer.
Ett par hundra pastorer samlas som önskar sätta avtryck i människors liv på olika sätt, och som fånar sig, ber för varann, firar nattvard, äter gott och ömsom skrattar, ömsom gråter ihop. Många intryck blir det, men en bestående eftersmak är att det finns mycket att vara stolt och glad över. Så mycket kunnande, så många fantastiska personligheter och en lidelse och passion för det vi gemensamt håller på med.
En av höjdpunkterna under dagarna var ett bibelstudium av Mikael Tellbe om andlighet. För den oinvigde låter det kanske inte så upphetsande, men det var fantastiskt. Jag lämnade den sessionen med en känsla av att ha fått mig något till livs som mättar, som stärker och hjälper mig för lång tid framåt.
Vill du ha ett kort referat från Mikaels undervisning finns det på tidningen Dagens hemsida.

Göran Skytte i Kumla

Ikväll har alla Kumlas kyrkor stått som värdar för ett besök av Göran Skytte, TV-personlighet, journalist med mera. Skytte har varit med om att finna en personlig kristen tro, och har berättat om detta både i böcker och föredrag.
Ikväll gästade han alltså Kumla kyrka, som var nästan fullsatt. Jag slås av många saker en sådan här kväll. Dels är Skytte en kommunikatör av Guds nåde: mustig, omväxlande bullrig och viskande, lidelsefull och engagerad. Dels är hans historia på många sätt fantastisk. Han berättar om resan från att som barn och ung tonåring ha varit öppen för kristen tro till att bli brinnande leninist/marxist med övertygelsen att Gud inte finns. Så småningom i livet, via livskriser och annat öppnar han sig återigen för kristen tro, och hittar på vindlande stigar hem.

En tjusig historia om hur en människa mitt i livet inser att allt det som borde ge mättnad - pengar, status, berömmelse och erkännande - inte gjorde det. Hur längtan efter något mer driver honom till den Gud han hävdat inte fanns, och hur det mognat till en tydlig kristen bekännelse.

Göran Skytte har i två olika böcker beskrivit sin resa. Dels i boken "Omvänd", som handlar om just resan till tro, och nu senast i boken "På väg". Det får bli kvällens boktips. Läs och förundras, vare sig du kallar dig kristen eller inte.

Konsertbiljetter?

På söndag kväll äger höstens konsert rum i Globen, då det blir finbesök av Kirk Franklin. Supportakter är både Ole Börud och Samuel Ljungblahd. Det blir garanterat helt grymt.
Nu hör det till saken att jag har två kanonfina parkettbiljetter som jag inte kan utnyttja. De kostar 500 kronor styck, och om du anmäler ditt intresse i kommentarsfältet kan du köpa dem rakt av.
Först till kvarn!

Back in business

Hej igen, bloggen!
Inser det smått dramatiska i att skriva "lidandets problem" på sin blogg och sedan totalt försvinna i veckor. Kan uppfattas lite skumt...
Nåväl, nu är jag tillbaks på bloggen efter en intensiv period. Har helt enkelt inte hunnit eller orkat producera något läsvärt.

Idag har jag kommit hem från ett s.k. reflektionsdygn på Åh Stiftsgård med Magnus Malm. Det var för det första en höjdare att få återse Åh, som jag haft starka kopplingar till som barn och tonåring. Där gjorde jag några av mina första personliga erfarenheter av kristen tro, och lever i svallvågorna av de erfarenheterna fortfarande. Åh Stiftsgård ligger vid havet i Bohuslän, och bara att få komma dit är lisa för själen när man annars bor i Närke...
Sedan var dessutom dygnet med Magnus Malm en riktig höjdare. Jag känner mig grymt berörd av undervisning och samtal. Det var som en riktigt märgstark måltid som håller att leva på, och som tar tid att smälta. Utgångspunkten för dygnet var Jesu bergspredikan, en av bibelns mest centrala Jesustexter.
Två påståenden från dagarna: "Bergspredikan vill få oss att fokusera på Guds närvaro och godhet... Gud lockar oss ur vår självupptagenhet med sin godhet."

Jag hör ofta människor säga: "Jag är inte personligt kristen, men tycker mycket om bergspredikan." Jag blir alltid lite häpen när jag hör det, och undrar om man verkligen läst den. Få texter i bibeln är så närgångna, så provocerande och radikala som just den.
Testa själv. Matteusevangeliet kapitel 5-7.
Håll i hatten, för det är starka grejer!