Har haft en riktigt körig vecka med lite av varje, och därför varit usel på bloggen. Tillbringade bland annat två dagar på s.k. RIO-konferens om folkbildning, och lärde mig en hel del om hur det funkar. Sverige är i det här avseendet smått unikt, med en fantastisk värld av kurser och utbildningar på folkhögskolor. Jag sitter i styrelsen för Örebro folkhögskola, och det är så påtagligt att det som händer där betyder skillnaden för många människor.
I kväll började bibelskola Apollos på Götabro, och jag är tillsammans med Rigmor Holst ansvarig för 10 dagars bibelkurs. Det finns en tjusning i den korta, intensiva bibelskolan. En del har längtat i många år efter att få komma ifrån jobb och annat för att gå en sådan här kurs, och det märks i hela atmosfären. Man är hungrig och önskar hela tiden läsa och förkovra sig. Då är det smörigt att vara ledare och lärare. Mitt ämne för veckan handlar om Guds karaktär och vår efterföljelse. Om vi ska följa Honom och dessutom likna Honom - vem är Han då? Det blir spännande att dels läsa texterna, och dels försöka parera en del av det vår tid och kultur dyvlar på Gud.
Nåväl. Jag återkommer i ämnet under veckan.
fredag 17 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Hej Kumlapastorn!
Diskussionsdags?
Du säger att det ska bli kul att parera en del av det vår tid och kultur dyvlar på Gud. Hur menar du då? Menar du att det har funnits en tid och en kultur som inte "dyvlade på" Gud någonting? Hur vet du vilken dyvling som är felaktig och därmed måste pareras?
Det hela kanske blir tydligare om du berättar vad Betaniakyrkan tror. Är Bibeln guds ord eller är Bibeln Guds ord nedtecknade av någon som levde i en viss tid och en viss kultur?
Uffe!
Gärna en diskussion. Kul!
Jag börjar bakifrån med dina frågor. Jag tror att Bibeln är Guds ord, och att den på ett alldeles unikt sätt uttrycker hans vilja och plan med både individer och med världen i stort. Vi vet ju att texterna är skrivna av människor i specifika tider och på vissa platser (vi vet ju ofta vem som skrivit vad), och därför måste det dyrkas upp och förstås utifrån när och av vem det författades. Trots det tror jag att bibeln äger en särställning bland texter, och att den är Guds ord.
När det gäller de egenskaper vi dyvlar på Gud, menar jag så här: Visst har varje tid betonat olika egenskaper hos Gud, och ibland har man kört rejält i diket genom att överbetona vissa saker.
Det unika med vår tid och kultur är nog ändå individualismen och relativismen. Generellt sett har man tidigare tagit avstamp i bibelns texter för att förstå vem Gud är. Nu, däremot, kan man säga: "Min Gud är...", eller "så skulle aldrig min Jesus göra...". Det är då man kan höra saker som: "Gud är som en snäll nallebjörn", typ.
Bibeln har höga sanningsanspråk, och menar att Gud är vissa saker, och det finns annat som han inte är. För mig blir det flummigt att påstå lite allt möjligt om Gud och därmed projicera sina egna önskningar, frustrationer eller rädslor på Gud. Jag tror inte han funkar så, utan bibeltexterna ger den sannaste och mest fullödiga bild vi har av vem han är.
Vad säger du, köper du det?
Ja, vad säger jag om det...
Jag tror precis som du att tid och kultur påverkar synen på Gud, men jag förstår inte varför du väljer att påstå att det unika med vår tid och kultur är individualismen och relativismen. Jag skulle vilja säga att det unika med vår tid och vår kultur är att majoriteten inte tolererar rasism, slaveri, kvinnoförtryck, oskyldiga krigsoffer och dödsstraff. Det, om något, särskiljer vår tid och kultur från tidigare århundraden och är antagligen varför vissa väljer att bortse från den icke nallebjörnssnälla Gud som Bibeln beskriver. Hans moral passar liksom inte in i dagens upplysta samhälle om man inte väljer att bortse från vissa saker och ser honom som en snäll nallebjörn.
Självklart så kan man välja att bara lyfta fram det "kärleksbudskap" som Jesus kom med, men som du skriver så är det ju inte hela sanningen om vem Gud egentligen är. Han har ju faktiskt en egen historia innan Jesus kom in i bilden. En historia som berättar om hur han utan att tveka mördade Egyptens förstfödda, krävde offer eller uppmanade sitt folk till att utrota andra folkslag. Eller är det möjligen också dyvlat på Gud av en viss tid och kultur? Om så, hur kan man då förstå vad som är sant eller inte?
Uffe!
Som sagt, jag välkomnar samtalet och tycker det är spännande.
Visst är vår tid extremt präglad av individualism och relativism, det är väl inte så svårt att se? Vad jag menar är att trots övertoner och snedbetoningar tidigare i historien har man aldrig tidigare talat om gudsbilder helt frikopplade från bibeltexten, men det gör man nu.
Du tangerar min poäng i din kommentar: Om man sorterar i bibeltexterna och menar att allt som sägs om Gud inte längre gäller, vad gäller då? Jag menar att allt gäller, men måste förstås i sitt sammanhang. Detta blir då en lång "bevisföring" som inte får plats i denna kommentar, men jag skulle vilja hänvisa till en artikel som jag tycker beskriver det bra. Den finns på adressen http://www.credoakademin.nu/index.php/articles/article/gts_gud_en_psykotisk_moerdare/
Den är lite lång, men ska man ta tag i dessa frågor får det inte bli för summariska och fragmentariska svar. Läs den, så kan vi väl utgå från den i fortsatt samtal?
Allt gott!
Fredrik
Den text du hänvisar till har enligt mig ett stort problem för att ligga till grund för vår eventuella diskussion.
Stefan Gustavsson gör gällande att Eva Mobergs synpunkter faller på grund av att hon som humanist saknar en fast moralisk norm och att hon använder begrepp sprungna ur GT när hon nämner godhet och rättvisa.
Detta är enligt mig ett direkt felaktigt och inskränkt påstående som dömer ut varenda person, tid, kultur och religion som inte har kristendom som bas som icke rättvis och icke god. Det är dessutom ett påstående som direkt dödar debatten. Ska du och jag debattera vad som är gott, ont, rättvist och orättvist så får du göra det ur ett kristet perspektiv där du förlitar dig på Guds moralbeskrivningar och jag ur ett humanistiskt perspektiv där jag tillåts hävda att moralen står utanför religionen annars kan det lika gärna vara.
Jag förstår inte riktigt varför du hänvisade till den texten!? Min sammanfattning av den är att de otäcka delarna av GT är korrekt beskrivna, de är också moraliskt rättfärdigade eftersom det är Gud som sätter spelreglerna och om man mot all logik skulle ifrågasätta det handlandet så sätter man sig själv i Guds plats och är därmed diskad i diskussionen. Är det korrekt uppfattat och därmed ditt svar på vad Bibeln säger om man skalar bort allt pådyvlat?
Jag är dessutom lite förundrad över varför du så gärna vill lyfta fram individualism och relativism som det unika för vår tid? Menar du att ett Sverige där vi inte var individualister eller relativister men tolererade rasism, slaveri, kvinnoförtryck, oskyldiga krigsoffer och dödsstraff låter mindre extremt än tvärtom? Om det är något som skiljer oss från tidigare århundraden så måste jag ändå stå på mig att det är vår nya omtanke om våra medmänniskor. Är det inte så att du med individualism och relativism menar ifrågasättande av gamla (absoluta) normer och värderingar? Då kanske vi ändå talar om samma sak även om jag tror att du vill få det till något dåligt?
Hej igen, Uffe!
Skälet till att jag hänvisade till Stefan Gustavssons text var att han berörde några av de frågeställningar vi haft uppe tidigare: Står Jesus för något annat än GT:s gudsbild? Kan man skilja på NT:s och GT:s Gud, och har Gud i så fall "utvecklats" allt eftersom, eller är Han densamme hela tiden? Jag håller ju med dig om att det finns knepiga texter i GT där man måste bestämma sig för ett förhållningssätt. Tycker då att även kristna ibland gör en logisk kullerbytta där man skiljer på GT:s och NT:s Gud. Jag tror inte man kan göra så, och jag tycker Stefan beskriver det bra. Det var avsikten med att hänvisa till artikeln, och jag har absolut inga intentioner att låsa samtalet eller så.
När det gäller relativismen och individualismen har vi nog lite olika utgångspunkt. Jag håller med dig om att individualismen bidragit med mycket gott. Faktum är att frikyrkan stod i frontlinjen när det gällde många av dessa frågor under 1800-talets andra hälft. I det samfund jag tillhör fick kvinnor predika långt före samhället gav dem rösträtt, som ett exempel. Den kristna kyrkan har i sina bästa stunder (vilket faktiskt varit ganska ofta) stått upp för svagas rätt i olika sammanhang. I urkyrkan, exempelvis, var flertalet av medlemmarna slavar och fattiga. Den kristna tron blev en tydlig motkraft mot en bitvis mycket cynisk människosyn. (Jag är också smärtsamt medveten om alla exempel på en kyrka som alltför ofta suttit på maktens tron och utövat förtryck och terror. Självfallet oförsvarbart både ur ett humanistiskt och bibliskt/kristet perspektiv.)
Jag tror dock att individualismen och relativismen har en baksida, och det är att den får svårt med all absolut sanning. Jag inser att du förmodligen inte tycker det är ett problem, men som kristen tror jag det finns absolut sanning, och menar att en individualistisk och relativistisk syn på Gud inte längre blir biblisk. Han kan inte vara lite allt möjligt, utan för mig som kristen är det bibelns samlade vittnesbörd om honom som är normgivande.
Jag är alltså inte ute efter en gammal enhetskultur där alla fogar sig efter kyrka och präst. Som jag antydde tidigare är mitt eget sammanhang ett resultat av ett uppror mot bland annat det. Det är dock inte möjligt för mig som kristen att därmed säga att "var och en blir salig på sin tro", utan det finns somligt som är sant, och annat som inte är det, och bibeln blir min främsta källa för att utröna det. Alltså: Är individualismen bra eller dålig? Den har inneburit fantastiska landvinningar i många frågor, men jag tror att den också har rejäla baksidor.
Skicka en kommentar