Pinsamt länge sedan det skrevs något här på bloggen. Livet är för tillfället fullt av bestyr inför flytt till Linköping, som närmar sig. Den tredje februari rullar bohaget iväg, så det är flyttlådor högt och lågt hemma hos oss nu.Läser annars en bok med titeln "Kom som du är" av John Burke, om hur kyrkan ska relatera till en postmodern tid och kultur. Jag gillar den engelska originaltiteln "No perfect people allowed" bättre. Jag har precis börjat med boken, så omdömet får vänta.
Kyrkan kan vara världens tjusigaste exempel på detta - en unik miljö där alla sorters människor möts i ömsesidig respekt och kärlek. När det funkar är det helt oslagbart.
Alltför ofta gestaltar kyrkan dock motsatsen - att den som inte har koll på grejerna inte kan vara med.
Det sägs att varje besökare hemma hos förre biskopen Martin Lönnebo välkomnas med orden: "Här inne bor det syndare, så här kan du känna dig hemma."
Jag tänker att en sådan kyrka är det enda rimliga. Där inga perfekta människor finns. Där man lättar på garden. Där man lever i närkontakt med sin egen brist och sitt behov av nåd. Där både du och jag skulle känna oss hemma. För det är ju ändå det som är pudelns kärna, att gestalta en gemenskap av förlåtna människor som inte får ihop grejerna på egen hand.
Eller?
Inlägg
