Mission possible

Igår avslutade vi vårens upplaga av bibelskola Apollos - en 10-dagars bibelkurs på Götabro kursgård utanför Kumla. Undertecknad har stått för en del av undervisningen, och Rigmor Holst stod för andra delen. (Rigmor är från Norge, och hade av olika anledningar tämligen hög svansföring igår, på 17:e maj och allt...) Dessutom har vi haft några lysande gästföreläsningar under veckan som jag återkommer till en annan dag.

Hemkommen från Götabro tog jag fram en bok som heter "Invid muren" av Barbro Arnberg, som handlar om Nathanael Carleson, Helgelseförbundets första missionär i Kina. Han kom från Vintrosatrakten, sändes ut från Torpkonferensen/Götabro bibelskola via England till Kina år 1890. Nathanael gifte sig så småningom med danska Laurine, som också var kinamissionär. År 1900 blev Nathanael martyr under boxarupproret i Kina, då sammanlagt 232 västerländska missionärer, varav 41 svenska, dog. Laurine var hemma i Sverige med deras två små barn, och det tog flera månader innan dödsbudet nådde hem till Närke.

En viss Anna-Maria Claesson har skrivit en doktorsavhandling om kinamissionen i slutet av 1800-talet. Hon tycker sig se fyra grundtankar som formade dessa missionärer. De fetstilta rubrikerna är hennes, och kommentarerna är mina egna.

1. Missionärerna trodde att den kristna tron var överlägsen hedendomen. Detta innebar inte att man var kulturimperialister. De svenska missionärerna samarbetade med engelsmannen Hudson Taylor, som var noga med att möta kineserna mitt i deras kultur. Man klädde sig i kinesiska kläder, åt kinesisk mat, talade mandarin och lokala dialekter etc... Helgelseförbundets ledning i Sverige uttryckte stark kritik mot kolonialmakterna för hur de behandlat människor runt om i världen, och man menade att boxarupproret djupast sett var kolonisatörernas fel.
Man levde dock med en övertygelse att Jesus är det bästa som kan hända en människa, oavsett om hon bor i Närke, Sydafrika eller Kina.

2. Man menade att det hos alla människor finns ett värde och en kärna av likhet, men att hedendomen döljer den rätta människan. Hela mänskligheten har rätt att få höra sanningen. Sanningen är till för hela skapelsen. Man levde med en stark lidelse att varje kines skulle få höra budskapet om Jesus. Denna övertygelse om allas lika värde tog sig också uttryck i att missionärerna arbetade med alfabetisering, sociala insatser vid svältkatastrofer mm.

3. Man hade en stark tro på att en metamorfos (förvandling) var möjlig i varje människa. Något som drivit varje gudagivet missionsinitiativ i kyrkans historia. Historien visar ju dessutom att Kina är ett gott exempel på hur kristen tro förvandlat miljontals.

4. Tron på att Jesus snart skulle komma tillbaks var stark. Missionsarbetet bedrevs i en anda av att det var bråttom. Målsättningarna var höga, och Hudson Taylors China Inland Mission hade som mål att etablera kristna församlingar i varje provins i Kina inom loppet av några år.

Det finns en hel del att invända mot hur man bedrev missionsarbetet under denna period, framför allt när det gäller omsorgen om missionärerna. Den unga änkan Laurine reste aldrig tillbaks till Kina, utan togs omhand av HF:s ledare Hedin på Torp, men hon levde fattigt och enkelt i Närke med sina två barn.
Trots allt som kunde gjorts annorlunda måste nog vi snusförnuftiga människor fundera över om inte de lidelsefulla, enkla missionärerna från närkeslätten har ett och annat att lära oss...
Eller?

Hur gick det med hoppet?

Som jag skrivit tidigare här, har vi under en period firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken HOPP. Tanken har varit att lyfta frågan om det kristna hoppet, och vad det gör med våra perspektiv på livet.
Det är svårt att sammanfatta fyra predikningar i några korta meningar, men vi konstaterade att allt vilar på att Jesus är uppstånden och att hans grav är tom. Jesu uppståndelse var fysisk, och bibeln hävdar frimodigt att även Jesu efterföljare ska uppstå kroppsligen. Det som väntar är ingen abstrakt, andlig tillvaro i något sorts gasmoln, utan en fysisk uppståndelse. Våra kroppar ska likna den kropp den uppståndne Jesus har redan nu.
Vi påstod också att de urkristna trodde, med påsken i ryggen, att Gud skulle göra med hela kosmos, hela universum, vad han på påskdagens morgon gjort med Jesus. Han har inte gett upp med skapelsen, utan har en framtidsplan för en förvandlad värld.
I söndags knöt Peter Eriksson ihop serien med att måla en bild av hur himlen/Guds fullkomliga värld kommer att bli. Du kan höra alla predikningarna här om du har tid och lust.

Jag får ofta höra att kristen tro är ett slags lyckopiller, en verklighetsflykt eller en krycka för stackars desillusionerade människor. Jag tror det är precis tvärtom. Personen Jesus är den verkligaste verkligheten en människa kan erfara, och med den erfarenheten följer en obändlig tro på en ny, bättre värld där Han regerar.

Om du intresserar dig för frågor som dessa och är bekväm med att läsa på engelska bör du läsa boken "Surprised by hope" av N.T. Wright. Det är det absolut bästa jag läst i ämnet någonsin. Jag blev gravt uppmuntrad av att läsa den boken, och kände mig verkligen överrumplad av kraften i det kristna hoppet.

Så här vill jag också spela när jag blir stor...

Fick tips om att kolla in en japansk musiker som heter Hiromi Uehara.
Hon vet vad hon gör, den här tjejen...
Kommer ni ihåg Tom och Jerry? Detta är temat, hyfsat välspelat.

Web-trött

Har haft en grymt intensiv vecka med ungdomsmöten, ledardag, prediko- förberedelser, personliga samtal, styrelsemöten mm. När jag sjunker ner i fåtöljen på söndag kväll och slötittar på lite bloggar här och där blir jag uppriktigt sagt väldigt trött. Kanske hänger det ihop med ett visst mått av slitage hos mig själv, men alla dessa ordrika, högröstade tyckare blir bara för mycket ibland.
Jag är ju inte själv drabbad av några större anstormningar av varken läsare eller kommentatorer, men konstaterar att nätet är fullt av dem. Det är mångordiga åsikter om allt från fotboll till kyrkopolitik.
Nej, jag tror jag tar en paus ett tag...

Hopp om livet

Intressant samtal i förra bloggposten ang humor och helighet. Missa inte Kristinas kommentar mot slutet.

På söndag inleder vi en ny gudstjänstserie i kyrkan som vi rätt och slätt kallat HOPP. Vad gör hoppet med människan? Vad händer med den som inget hopp har? Är våra drömmar och förhoppningar för framtiden tillräckligt stora? Handlar hoppet om en allmän positivism, eller vari bottnar det?
Om du skulle komma till vår kyrka de närmaste veckorna och temat var HOPP, vad skulle du då önska att du fick höra? Vad tänker du om att ha ett hopp för framtiden? Ger tillvaron skäl att vara hoppfull, och i så fall varför?
Många frågetecken i den här bloggposten. Kom igen nu, så rätar vi ut dem tillsammans.

Finns det något som är heligt?

Ikväll är jag trött efter genrep på vår påskmusikal "Det omöjliga". Det kostar på att spela förrädare...

Skummar som hastigast igenom en del bloggar, och blir fundersam när jag läser Emanuel Karlstens inlägg från igår. Han visar en bild på en människa utklädd till påskkyckling, där en pratbubbla citerar Jesusorden från nattvarden: "Detta är min kropp, utgiven för dig". Emanuel skriver att han tycker detta är roligt, "särskilt i dessa Jesustider".
Jag måste säga att jag reagerade direkt när jag såg bilden. Inte för att den återfinns på en tidningssajt 2009 - i så fall finns det oändligt mycket att reagera på - utan för att det är Emanuel på tidningen Dagen som tycker detta är så kul.
Någon i kommentarerna reagerar kraftigt och tycker detta är att dra det som är heligt i smutsen, medan andra kontrar med att vi behöver ha självdistans, och att Gud tål att man skojar om Honom.

Det är möjligt att det är så. Själv tycker jag det är fantastiskt roligt när vi driver med oss själva, vilka vi än är. Men frågan kvarstår: Finns det sådant som är heligt och som man inte kan driva med hur som helst? Kan det vara så, alldeles oavsett vad Gud tål och inte tål, att det händer något med oss om det inte finns någon fristad från cynism, ironi, humor och asgarv? Kanske ett av offren i kyrkans sekuarisering handlar om heligheten?
Någon av kommentatorerna hävdar att "Jesus klarar detta". Det kanske han gör, jag vet inte. Frågan är om vi klarar det i längden...

Påskmusikal för hela slanten

För tillfället är många i vår kyrka helt inställda på musikalpremiär i påsk. Vår församling verkar funka som bäst när det drar ihop sig till stora projekt. Då är många på hugget och allt ifrån sömmerskor och kulissbyggare till solosångare, sminköser och ljustekniker gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt.
Jag blir gång på gång så tagen av historien om påsken med Jesus i centrum. Satt på övningen igår med en klump i halsen, och insåg att detta är världens bästa budskap. Varje människa, oavsett var man befinner sig i livet, kan beröras av Honom som ändrade historien. Självgoda fariséer trängs med föraktade äktenskapsbryterskor och vilsna lärjungar runt Jesus.

Vi har nu lagt in en extraföreställning på påskafton, då det är slutsålt på de två tidigare. Fantastiskt spännande!
Vill du gå, men saknar biljett kan du besöka vår hemsida och boka.

Sossar, kristna och Mammon

I gårdagens upplaga av Kvällsöppet på TV4 var frågan: Har vänsterrörelsen svikit sina ideal, eller kan man fortfarande lita på att ex-vis socialdemokraterna är en nagel i ögat på makten och kapitalismen? Bakgrunden är självklart Vanja Lundby-Wedins eventuella medverkan i avtalet där man betalat in 770.000 kronor(!) per månad till en enskild direktörs pension.
Jag har tidigare funderat här runt partipolitik och Jesus, och detta inlägg handlar därför inte alls om höger- eller vänstersympatier.

När jag lyssnar på kritiker och försvarare i debattprogrammet slås jag av likheterna med den värld som är min. Både vänsterrörelsen och frikyrkan är sprungna ur en tydlig idé om att värna den svage, att "betjäna samhället" och vara en motkraft mot cynism, habegär och den starkes förtryck. Både vänstern och väckelsen kom underifrån, burna av idéer, glödande patos och djupt rotade ideal.
När de sitter i debattstudion och lite yrvaket ska försöka förstå vad som skett med LO-toppar i bonuskarusellen, Göran Perssons omtalade stora herrgård mm, så påminner det så mycket om en kristendom som tappat kontakten med sitt rotsystem.

När kyrkan på 300-talet under en mansålder gick från att vara en förföljd minoritet som satte livet på spel för sin tro till att bli mäktig och rik religiös statsapparat i Romarriket gick något förlorat. Det var som om Jesu förutsägelse att Gud och Mammon inte kan sitta i samma båt slog in. Den förföljda kyrkan blev i maktens och penningens närhet något annat än den tidigare varit. Typ som den en gång så lidelsefulla socialdemokratin som nu hamnat i de fina styrelserummen. Eller typ som en modern frikyrka som tappat kontakten med svaghet, brustenhet och utsatthet.

Varför ger Jesus pengarna ett avgudanamn? Kanske för att pengarna äger en avguds egenskaper. Penningen gör något med oss. Man kan inte röra sig i ett hav av resurser utan att förändras. Det är som om Jesus säger att Mammon är inte neutral och oskyldig, utan måste behandlas som den kraft den är. Kanske vi i så fall gör väl i att handskas varligt med penningens och konsumismens krafter?
Patoset för både sosse och bedjare handlade en gång om att vara en motrörelse, en nagel i ögat. Jesus verkar försöka skärpa våra sinnen: Lev medvetna liv. Sälj inte ut din själ för något så trivialt som pengar och prylar. Var en motrörelse!

"Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver." (1 Timoteusbrevet 6:17)

Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Kvinnliga eller manliga predikanter?

Bloggaren Rymdhunden Lajka listar argument för varför inte män, utan bara kvinnor borde få vara pastorer. Frågan är högaktuell, eftersom en av Sveriges största pingstförsamlingar (Jönköping) föreslår en kvinna som ny föreståndare. Debattens vågor går höga, till exempel här. Jag snor helt enkelt listan från Lajka, då jag tycker den är riktigt träffsäker. Detta är möjligen lite internt för dig som inte är hemma i kyrksvängen, men för mig som hört argumenten fram och tillbaka är detta kul:

10. A man’s place is in the army.

9. The pastoral duties of men who have children might distract them from the responsibility of being a parent.

8. The physique of men indicates that they are more suited to such tasks as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be “unnatural” for them to do ministerial tasks.

7. Man was created before woman, obviously as a prototype. Thus, they represent an experiment rather than the crowning achievement of creation.

6. Men are too emotional to be priests or pastors. Their conduct at football and basketball games demonstrates this.

5. Some men are handsome, and this will distract women worshipers.

4. Pastors need to nurture their congregations. But this is not a traditional male role. Throughout history, women have been recognized as not only more skilled than men at nurturing, but also more fervently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.

3. Men are prone to violence. No really masculine man wants to settle disputes except by fighting about them. Thus they would be poor role models as well as dangerously unstable in positions of leadership.

2. The New Testament tells us that Jesus was betrayed by a man. His lack of faith and ensuing punishment remind us of the subordinated position that all men should take.

1. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep sidewalks, repair the church roof, and perhaps even lead the song service on Father’s Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the church.