Principryttarna och barmhärtigheten

Två nyheter den senaste veckan får mig att fundera:
Den första läste jag i dagens Nerikes Allehanda. En man har köpt en sprillans ny miljöbil, och har därmed rätt till en miljöbonus på 10.000 kronor. Problemet är att det bara är bilens förste ägare som får bonusen, och bilen är först registrerad några timmar på bilhallen som sålt den.
Det är nu stört omöjligt att få ut premien, trots att kunden inte gjort något fel. Vägverket hänvisar till regelverket, och hävdar det inte spelats helt efter reglerna. Tanken att lösa det smidigt, och framför allt fixa till det så det blir bäst för kunden, verkar inte ens korsa sinnet på vägverkets byråkrat.

Den andra historien handlar om Ingar och Arvid i Gislaved. De har varit gifta i 63 år, och Ingar bor nu på kommunens vårdboende. Ansvariga politiker och tjänstemän nekar Arvid, drygt 90 år gammal, att flytta med, för han anses för frisk för det. I praktiken innebär det att löftet som gavs för 63 år sedan att hålla ihop "tills döden skiljer oss åt", mynnar ut i "tills Gislaveds kommun skiljer oss åt". Då ansvariga ställs mot väggen hänvisar de till regelverket i socialtjänstlagen.

Det är skillnad på miljöbilar och livslånga äktenskap, men en likhet finns mellan dessa historier: Principer och regelverk står över smidighet, medmänsklig empati och barmhärtighet. Principerna följs så slaviskt att alla förlorar på det. Man kan bara ana hur dyr hanteringen av alla överklaganden etc kommer att bli för vägverket.
När det gäller Arvid och Ingar i Gislaved är det ännu mer absurt. Deras sista år i livet solkas av en principryttare på kommunhuset.

Det finns ingen grupp i Jesu närhet som han anklagar så hårt som fariséerna. En av de saker han har allra svårast med är deras brist på barmhärtighet och empati. De drivs av principer och regler, men ser inte enskilda människor.
För fariséerna handlade inte principerna om miljöbilar och äldreboende, utan primärt om religiösa handlingar och regler:
"Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet." (Matt. 23:23)
Jesus tar ställning, och hans anklagelse handlar inte om att det är fel med principer. Varje människa måste dock para sina principer och ädla idéer med massor av barmhärtighet och empati.

Lyssna på detta

För ganska precis ett år sedan hörde jag David Crowder Band i Willow Creek, Chicago. En fantastisk lovsång. Lyssna på deras "Here is our king". När de sjöng den i Willows nya kyrka med ca 7.000 gudstjänstbesökare var det tryck!

Nördar!

Såg på fotbollskväll i måndags och bara njöt. Dels blir jag lycklig av så fantastiska fotbollsartister med framför allt Zlatan i högform, men där fanns också något annat. Tänk att människor kan vara så extremt passionerade för en sak som Sladjan Osmanagic kan vara. (För dig som hellre ser på Antikrundan, så är Sladjan SVT:s fotbollsexpert.)

När han sitter och säger att han inte sett fram emot en Champions League-final så här mycket sedan finalmatchen 1991 - och så redogör han för spelplats, resultat, spelare etc - så inser man att han är i en egen division. Han är för fotbollen vad Björn Hellberg är för tennisen. Han kan alla resultat, följer spelare i lag man knappt hört talas om, och är helt enkelt totalt såld på internationell fotboll. En nörd. Förmodligen roligare att ha så här på avstånd än hemma i samma familj, men ändå. Det finns något uppfriskande med nördarna, de passionerade människorna.

Det är som om människan är skapt för att ge sig hän, för att ge sitt hjärta åt något/någon. Kanske det är därför det är så deprimerande med människor som inte brinner för något, som inte uppbringar glöd och lidelse för varken triviala eller allvarliga saker.

Jag anar att de som vårdar sin lidelse gör väl i det. Gud har lidelse för massor med saker, främst för dig och mig som människor. Att vara lidelsefull är därmed en gudagiven egenskap.
Självfallet är det inte gott med alla lidelser, men det får bli en annan bloggpost.

"Jeg anklager tiden, ikke fordi den er ond, men fordi den er uten lidenskap." (Kierkegaard)

Fredrik

Avgörande tillfällen

Vet inte om det har med åldern att göra - jag fyller 40 i sommar - eller om det är andra saker som gör det: Jag har börjat fundera på en del saker jag varit med om som präglat livet på avgörande sätt. Jag inser att vissa enskilda händelser varit jätteviktiga för hur livet sedan utvecklat sig så här långt. Så är det ju självfallet för alla, inte bara för mig.

För ganska precis 20 år sedan åkte jag på tågluff. Det var vanligt på 80-talet, och detta var andra året i rad jag gav mig iväg. Första året handlade mest om turism i Europas stora städer samt bad i Medelhavet. Nu blev det annorlunda. Eftersom jag inte riktigt hittade någon att resa med, anslöt jag till ett team på missionsresa i Portugal. Det visade sig bli en oerhört viktig erfarenhet för mig. Dels fick jag vara med om starka upplevelser på en kristen konferens där, och dels tillbringade vi en lördag förmiddag på ett av Lissabons centrala torg. Där mötte vi två gatubarn som levde i Lissabons kloaksystem. De var mycket skygga och misstänksamma, och några från vårt svenska team försökte att tala med dem via tolk. Flickan var kanske 10 år, och så var hennes lillebror med också. De försörjde sig genom att tigga vid uteserveringarna runt torget, och hade allt de ägde i en stor resväska. Vi försökte hjälpa dem, och förmedla kontakter med olika grupper som hjälper gatubarnen i Lissabon. Det som hände mig personligen var att jag så småningom åkte hem till trygga Sverige med en erfarenhet som i någon mening ändrade kurs för mitt liv.

När jag nu funderar på hur livet blivit hittills, och varför jag ägnar mig åt det jag gör, inser jag att en av de viktigaste pusselbitarna var en lördag förmiddag i Lissabon sommaren 1988.

Det är som om Gud ofta leder oss genom de till synes oansenliga tillfällena i livet. Det är en häftig insikt att se tillbaks och konstatera: De senaste 20 åren har jag levt i svallvågorna från bland annat den förmiddagen!

...angående Englas begravning i SVT

För ca 10 år sedan inträffade en händelse som blev ganska uppmärksammad i svensk kristenhet. En kristen ledare hade gjort bort sig rejält, och hans misstag var allmänt nyhetsstoff. När tidningen Trons Värld ganska snabbt gjorde en stor intervju med personen i fråga, reagerade Dagens chefredaktör Daniel Grahn och skrev en ledarartikel.
Han berättade om en erfarenhet från sin tid som Expressenjournalist. Daniel och en fotograf hade kommit tillbaks till redaktionen efter att ha intervjuat en familj i chock och kris, och önskade publicera både text och bild. Chefredaktören vägrade, och det blev bara en liten text utan bild och namn när allt var klart.
Chefredaktörens motivering tål att upprepas. Han menade att man som journalist har ett enormt ansvar. Man talar med människor i chock som inget hellre vill än att ha någon som lyssnar. Står det någon framför en med block och penna i det läget, och dessutom uppmärksamt hör allt man säger, så kan man inte göra rationella bedömningar. Allt man uppfattar är en lyssnande människa och ett enormt behov av att prata. Det blir då journalistens ansvar att läsa situationen rätt. Den som utnyttjar detta läge för en smaskig historia, detaljer ingen annan publicerat etc. förstår inte de psykologiska mekanismerna.
Jag tror att detta är vad som hände i beslutet om att sända Englas begravning. En familj i chock och djupaste sorg kan inte ta beslut som detta. Det är inte möjligt att de nyktert ska bedöma vad som är bäst för alla parter. Det måste andra göra, och dessa andra måste bestämma sig för att vara väldigt återhållsamma.
Gång efter annan står det om Jesus att han hjälper människor i djupaste nöd och sorg. Ofta verkar han sky offentligheten och beskrivs i bibeltexterna nästan som skygg. Många har funderat över varför det är så, men kanske det är ganska enkelt: Man profiterar inte på människors nöd. Den enskilda människans kris får aldrig tjäna som hävstång för ökade tittarsiffror eller popularitet.
Som vanligt är Jesus ett gott exempel att följa.

Fredrik

Tillbaka till Jesus!

Det verkar gå som en skälvning genom Sverige: En känsla av att den etablerade kristenheten hela tiden tenderar att tappa bort det väsentliga. Eller kanske åtminstone skymmer det centrala med en massa perifera saker.
När man säger att man är kristen är det idag en knepig sak. Många människor förknippar det med ståtliga katedraler, Kd-politik, prästerskap, George W Bush, Amerika i stort, Knutby...
Det är inte helt enkelt att skaka av sig alla dessa idéer om vad kristen tro står för och representerar. Runar Eldebo skriver i sin senaste bok "Tillbaka till Jesus" att han föredrar att kalla sig en Jesu efterföljare än en kristen, just för att slippa allt religiöst och politiskt som lätt häftar fast vid ordet kristen. För egentligen handlar det ju om att följa, lyda och älska Någon, och inte att ingå i ett system av regler, beteenden, idéer mm.
Jag har kallat mig kristen i ca 25 år, och känner större och större längtan att renodla och skala bort allt som skymmer. Till sist önskar jag kunna beskriva mitt liv som en önskan och strävan att följa Jesus i ord, handling, tanke och avsikter.
Min gissning är att många med mig känner en lockelse att göra detsamma. Du kanske inte känner igen dig i kyrkans språk, uttryck och system. Det är OK. Men kanske du önskar slå följe en bit för att se hur det kan vara att följa Jesus.
Satt förra veckan och lyssnade på Alan Hirsch från Australien som sa följande: "Treating Jesus like He´s absolutely right about absolutely everything is to make Him our Lord".

Fredrik

Svensk sjukvård

Låg häromdagen på ett operationsbord på USÖ - det stora sjukhuset i Örebro. Det var en liten operation med lokalbedövning, och även om jag inte direkt skuttade ut därifrån, så var jag hemma för egen maskin efter ett par timmar. Ganska odramatiskt egentligen, även om det för mig kändes dramatiskt så det räckte...
Det som slår mig som inte är så van sjukhusbesökare är vilken hög klass det är på bemötande, service mm. Den ena sjuksköterskan efter den andra gör allt enklare för mig som patient, och när jag väl ligger på operationsbordet - en inte alldeles naturlig och avslappnad situation - så är det två läkare och två sköterskor som ger mig sin odelade uppmärsamhet i nästan en timme.
Efteråt tar ytterligare en sköterska hand om mig och serverar smörgås och kaffe! Tanken är att man fikar och lugnar ner sig lite så allt är OK innan man får gå hem.
Upplevelsen på USÖ lämnar mig med en känsla av förvåning och tacksamhet. Det går inte att bli mer omhändertagen än så. Detta är det absolut värt att betala skatt för!
Jag är djupt imponerad och ödmjukt tacksam att jag bor i ett land där detta är möjligt och tillgängligt för alla invånare.

Fredrik

Bekräftelsefällan

Ser ibland olika TV-program som får mig att fundera. Fenomen som Lyxfällan, Dr Phil mm ställer en rad intressanta frågor: Hur kvalar man in? Vem tycker att man är tillräckligt skuldsatt/neurotisk/dålig förälder eller, nu senast, att man har tillräckligt skitigt hemma för att få vara med i TV? Egentligen är den underliggande frågan dock den mest intressanta: Vad är det som driver folk att till varje pris synas i TV? Har vi skapat en så offentlighetsfixerad kultur att målet är att vara "känd från TV", oavsett om det är i positiva eller negativa avseenden?

Man undrar stilla hur ansvariga utgivare m.fl. tänker. Hur går snacket på en redaktion där man ska utsätta en familj för maximal exponering? Vem tänker på följderna?

Jag misstänker att fenomenet är ett uttryck för vår tid. Den som inte syns finns inte. Jakten på bekräftelse verkar vara den djupaste drivkraften för nutidsmänniskan. Det ställer onekligen höga krav på de som bedömer vad som är "TV-mässigt" och inte. Man kan ju ana vad som händer med barn som kommer till skolan, och alla har sett hur pappa slarvar med ekonomin, med städningen eller är otrogen.

Jakten på bekräftelse kan ställa till det för oss. Vi tenderar att sälja ut övertygelser, flytta tidigare uppsatta gränser och göra det vi inte tänkte göra för att få den. Sanningen är väl att den som till varje pris önskar bli bekäftad förr eller senare kommer att göra våld på sig själv och sina egna övertygelser. Det blir som en drog; någon måste se mig och veta att jag finns!

"Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes..." Orden är kung Davids, och hämtade från psalm 139 i Gamla Testamentet. Den som lever sitt liv i tro på att Gud ser mig och har en plan med mit liv har erfarit den djupaste av alla bekräftelser. Gud håller inte bara hela världsalltet i balans, utan han har en tanke och ett syfte med varje människas liv. Det kallar jag att bli bekräftad!

Fredrik

Internt och hemvant!

Besöker en del kristna bloggar, och slås av hur internt det lätt blir. Man diskuterar saker som bara den mest invigde intresserar sig för, om ens de. Det är djupa hårklyverier om bibelöversättningar, olika -ismer och annat. Skulle önska att samtalen blev betydligt "bredare", där man kan föra dialog oavsett om man tror eller inte. Vi är väl sådana lite till mans: Det är lättare att köra på invanda spår, det kräver ju inte lika mycket.

Läste en artikel häromsistens om en kristen frisör som satte ut en skylt: "Kom in och berätta vad du tror på, så klipper jag dig gratis." Vet inte precis vad du skulle kunna få gratis av mig, men du kan väl berätta vad du tror på ändå?
Det vore nämligen kul med en blogg där inte alla plaskar i samma lilla pöl...

Fredrik

Hopp!

Idag har vi firat påskdagsgudstjänst i vår kyrka. Jag har alltid tyckt påsken är den bästa helgen på hela året. Julen är ju fantastisk på många sätt, men skyms av så mycket annat. Påsk är lättare, för då är det inte en massa presenter och annat som skymmer sikten.
I morse när ängeln dansade och kvinnorna fick höra: "Han är inte här, han är uppstånden" gick det rysningar genom kroppen.
Detta är grunden för den kristna tron. Den tomma graven sänder en skälvning av hopp till hela mänskligheten. Hoppet om att döden inte får sista ordet, hoppet om att sorgen och förlusten inte är oåterkallelig och att den som vänder sig till Jesus söker en som varit i dödens käftar och återkommit. För vår skull!