Oops...

Jag undervisade på Götabro bibelskola häromdagen, och vi läste en text av Paulus om att "ge ut sig helt i arbetet för Herren" i betydelsen att göra det bästa av det man har. Att ta sitt liv och sina förutsättningar på allvar och göra något av det.
Någon av eleverna berättade om hur man ofta kan höra folk säga, i ivern att tala om nåden, att "det spelar ingen roll vad man gör", och vi var överens om att det kan bli rejält passiviserande att ständigt påstå något sådant.
Jag sa: "Paulus skulle vända sig i sin grav om han hörde det", och hör sedan mig själv säga följande: "Jag tror Jesus också skulle vända sig i sin grav om han hörde något liknande."
Hoppsan.

"Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått." (Lukasevangeliet kap. 24, vers 1-6)

Sanning och konsekvens

Vid vår adventsgudstjänst i söndags predikade jag utifrån de traditionella adventstexterna. Jag predikar sällan tre punkter längre, men i söndags blev det så:
Han kom!
Han ska komma!
Han kommer till dig nu!
...var de tre påståenden jag byggde predikan på. (Inte så begripligt om man bara får de tre punkterna så här.) Nåväl.

Ibland hör jag människor säga att frågan om huruvida Jesus verkligen funnits inte längre är så viktig. Även kristna företrädare talar allt oftare så. "Om Jesus levt, dött och uppstått på riktigt är inte så viktigt. Han uppstår i ditt hjärta då du tror på honom."
Jag intervjuades av några gymnasieelever häromdagen, och fick frågan: Om man skulle kunna leda i hundraprocentiga bevis att Jesus ligger kvar i graven, och aldrig uppstått, hur skulle det förändra dig och din tro?
Mitt svar var att det skulle innebära en fullständig katastrof för mig personligen. Om Jesus inte funnits, fötts av Maria, levt i Nasaret, vandrat på Genesarets sjö, gått till Jerusalem, ridit in på en åsna, dömts till döden, korsfästs, lagts i Josefs grav och sedan uppstått igen, då finns det ingen kristen tro. Det skulle få ohyggligt drastiska konsekvenser för mig personligen, och för alla oss som tror på Jesus. Jag fortsatte dock med att säga att för mig blir det till slut en hypotetisk fråga, då jag tror mig ha erfarit den uppståndne Jesus personligen.

Det blir flummigare än lovligt när man från kyrkhåll talar om Jesus som någon sorts konstruktion i människors tanke eller hjärta, men inte som en historisk verklighet.
Nej, mitt första påstående i predikan var att Han kom. För Nya Testamentets författare var detta en verklighet som man själva varit ögonvittnen till. De hade sett honom, tagit på honom, hört honom och kunde vittna om vad som hänt (1 Joh. 1).

"Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös..."
"Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."
(Paulus i 1 Kor 15, vers 17 och 19)

Jag säger som Åke, prästen hemma i Skepplanda där jag växte upp: Om Jesus inte uppstått då borde vi bygga om varenda kyrka till biograf. Då finns det ingen kristen tro!

Hopp!

Idag har vi firat påskdagsgudstjänst i vår kyrka. Jag har alltid tyckt påsken är den bästa helgen på hela året. Julen är ju fantastisk på många sätt, men skyms av så mycket annat. Påsk är lättare, för då är det inte en massa presenter och annat som skymmer sikten.
I morse när ängeln dansade och kvinnorna fick höra: "Han är inte här, han är uppstånden" gick det rysningar genom kroppen.
Detta är grunden för den kristna tron. Den tomma graven sänder en skälvning av hopp till hela mänskligheten. Hoppet om att döden inte får sista ordet, hoppet om att sorgen och förlusten inte är oåterkallelig och att den som vänder sig till Jesus söker en som varit i dödens käftar och återkommit. För vår skull!