Påskmusikal för hela slanten

För tillfället är många i vår kyrka helt inställda på musikalpremiär i påsk. Vår församling verkar funka som bäst när det drar ihop sig till stora projekt. Då är många på hugget och allt ifrån sömmerskor och kulissbyggare till solosångare, sminköser och ljustekniker gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt.
Jag blir gång på gång så tagen av historien om påsken med Jesus i centrum. Satt på övningen igår med en klump i halsen, och insåg att detta är världens bästa budskap. Varje människa, oavsett var man befinner sig i livet, kan beröras av Honom som ändrade historien. Självgoda fariséer trängs med föraktade äktenskapsbryterskor och vilsna lärjungar runt Jesus.

Vi har nu lagt in en extraföreställning på påskafton, då det är slutsålt på de två tidigare. Fantastiskt spännande!
Vill du gå, men saknar biljett kan du besöka vår hemsida och boka.

Sossar, kristna och Mammon

I gårdagens upplaga av Kvällsöppet på TV4 var frågan: Har vänsterrörelsen svikit sina ideal, eller kan man fortfarande lita på att ex-vis socialdemokraterna är en nagel i ögat på makten och kapitalismen? Bakgrunden är självklart Vanja Lundby-Wedins eventuella medverkan i avtalet där man betalat in 770.000 kronor(!) per månad till en enskild direktörs pension.
Jag har tidigare funderat här runt partipolitik och Jesus, och detta inlägg handlar därför inte alls om höger- eller vänstersympatier.

När jag lyssnar på kritiker och försvarare i debattprogrammet slås jag av likheterna med den värld som är min. Både vänsterrörelsen och frikyrkan är sprungna ur en tydlig idé om att värna den svage, att "betjäna samhället" och vara en motkraft mot cynism, habegär och den starkes förtryck. Både vänstern och väckelsen kom underifrån, burna av idéer, glödande patos och djupt rotade ideal.
När de sitter i debattstudion och lite yrvaket ska försöka förstå vad som skett med LO-toppar i bonuskarusellen, Göran Perssons omtalade stora herrgård mm, så påminner det så mycket om en kristendom som tappat kontakten med sitt rotsystem.

När kyrkan på 300-talet under en mansålder gick från att vara en förföljd minoritet som satte livet på spel för sin tro till att bli mäktig och rik religiös statsapparat i Romarriket gick något förlorat. Det var som om Jesu förutsägelse att Gud och Mammon inte kan sitta i samma båt slog in. Den förföljda kyrkan blev i maktens och penningens närhet något annat än den tidigare varit. Typ som den en gång så lidelsefulla socialdemokratin som nu hamnat i de fina styrelserummen. Eller typ som en modern frikyrka som tappat kontakten med svaghet, brustenhet och utsatthet.

Varför ger Jesus pengarna ett avgudanamn? Kanske för att pengarna äger en avguds egenskaper. Penningen gör något med oss. Man kan inte röra sig i ett hav av resurser utan att förändras. Det är som om Jesus säger att Mammon är inte neutral och oskyldig, utan måste behandlas som den kraft den är. Kanske vi i så fall gör väl i att handskas varligt med penningens och konsumismens krafter?
Patoset för både sosse och bedjare handlade en gång om att vara en motrörelse, en nagel i ögat. Jesus verkar försöka skärpa våra sinnen: Lev medvetna liv. Sälj inte ut din själ för något så trivialt som pengar och prylar. Var en motrörelse!

"Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver." (1 Timoteusbrevet 6:17)

Citat från Indien

För ett par veckor sedan hade vi besök av Victor John i vår kyrka. Han leder ett arbete där man sett ca 80.000 nya husförsamlingar växa fram i norra Indien. Varje sådan församlingsgrupp består av mellan 40 och 80 personer - människor som tidigare inte haft en kristen tro.
Innan Victor gick hem på lördagkvällen pratade vi en del om hur det är att utgöra församling i Sverige. Han sa då något som ringer i mitt inre: "Här i västerlandet är man så fixerade vid program och häftiga utbud, men folk över hela världen söker meningsfulla relationer."
Enkelt och självklart. Vi har både hört och sagt det många gånger, och ändå är det så avgörande att vi gång på gång erövrar detta!
Min gissning är att många svenskar skulle gilla att hänga med folk där man kan tala om fåniga trivialiteter såväl som om de djupare skikten i livet. En miljö där jag kan släppa lite på garden och någon kanske ber en bön för mig, eller ser mig och på riktigt frågar efter hur jag mår. Där våra knackiga liv möter varandra, men där man också kan skymta Ett Annat Rike, fullt av barmhärtighet och ett och annat mirakel...

Det är mer avgörande än alla konserter, fyrfärgstryck och flashiga program som finns.

Kvinnliga eller manliga predikanter?

Bloggaren Rymdhunden Lajka listar argument för varför inte män, utan bara kvinnor borde få vara pastorer. Frågan är högaktuell, eftersom en av Sveriges största pingstförsamlingar (Jönköping) föreslår en kvinna som ny föreståndare. Debattens vågor går höga, till exempel här. Jag snor helt enkelt listan från Lajka, då jag tycker den är riktigt träffsäker. Detta är möjligen lite internt för dig som inte är hemma i kyrksvängen, men för mig som hört argumenten fram och tillbaka är detta kul:

10. A man’s place is in the army.

9. The pastoral duties of men who have children might distract them from the responsibility of being a parent.

8. The physique of men indicates that they are more suited to such tasks as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be “unnatural” for them to do ministerial tasks.

7. Man was created before woman, obviously as a prototype. Thus, they represent an experiment rather than the crowning achievement of creation.

6. Men are too emotional to be priests or pastors. Their conduct at football and basketball games demonstrates this.

5. Some men are handsome, and this will distract women worshipers.

4. Pastors need to nurture their congregations. But this is not a traditional male role. Throughout history, women have been recognized as not only more skilled than men at nurturing, but also more fervently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.

3. Men are prone to violence. No really masculine man wants to settle disputes except by fighting about them. Thus they would be poor role models as well as dangerously unstable in positions of leadership.

2. The New Testament tells us that Jesus was betrayed by a man. His lack of faith and ensuing punishment remind us of the subordinated position that all men should take.

1. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep sidewalks, repair the church roof, and perhaps even lead the song service on Father’s Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the church.

Påskmusikal, C S Lewis och lite helvete

Igår var det full rulle med övning inför vår musikal, som sätts upp i Betaniakyrkan på långfredag. Sofia Paulsson, en av våra medlemmar, har skrivit en fantastisk musikal, där både sång, musik, stämningar, kläder mm kommer att sitta mitt i solar plexus.
Undertecknad spelar angivaren Judas Iskariot - en inte helt smickrande roll. Hur som helst känns hela satsningen väldigt fräsch och spännande. Du kan beställa biljett på www.betaniakyrkan.nu. Missa inte!

Idag har jag predikat ur Gamla testamentet om kung Salomo. Han började så bra som den visaste mannen som någonsin funnits, men sedan gick det fullständigt åt skogen för honom. Min poäng handlade om hur de subtila valen i livet kan få stora konsekvenser. Bland annat citerade jag författaren C.S. Lewis.
I sin fantastiska "Från helvetets brevskola" beskriver han hur överdemonen Onkel Tumskruv intruerar sin adept Malört i konsten att föra en själ till förtappelse. Onkel Tumskruv förebrår Malört för hans faiblesse för spektakulära frestelser som mord och dylikt, och menar att det ofta går lika bra - om inte bättre - med de små, subtila förskjutningarna i livet:

Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är i själva verket den som gör det sakta - den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, milstolpar eller vägmärken.

Vad tror ni, visst är det ofta så det går till när man överger övertygelser man tidigare tyckte var viktiga? Det sker sällan över en natt, utan subtilt, obemärkt och gradvis. Eller?

Ps. Om du vill läsa storyn om Salomo finner du den i 1 Kungaboken kaptiel 1-11.

Lite läs- och lyssningstips

Jag följer ikväll upp några av mina senaste bloggposter:
Nu finns god undervisning från helgens tillfällen i Betaniakyrkan att lyssna på här. Dels hittar du Victor Johns undervisning, och dels Erika Bergmans predikan från i söndags om Elia.

På tal om mina funderingar igår om SEB-chefen Annika Falkengren kan du läsa en tänkvärd text i Göteborgsposten signerad Gabriel Byström. Han är kulturchef på GP, men framför allt släkt med undertecknad :)
Du kan läsa Gabriels text här.

Vad har SEB och Liza Marklund gemensamt?

De farsliknande turerna kring giriga chefer och storfräsare har ju som bekant fortsatt senaste veckan. AMF, Skandia Liv (att de aldrig lär sig...) och inte minst SEB har ertappats med de pressveckade byxorna nere. SEB:s chef Annika Falkengren tar tillbaks till löneökning på 2 miljoner per år med motiveringen "om vi vetat att reaktionerna skulle bli så starka hade vi avstått detta". Problemet för Annika Falkengren är alltså inte själva löneökningen, eller den kultur som så ogenerat ger girigheten ett ansikte, utan problemet handlar om reaktionerna hos vanligt folk.

Talkshowen Skavlan på SVT gästades häromsistens av Liza Marklund med anledning av frågetecknen runt boken Gömda. Fredrik Skavlan pressade henne efter bästa förmåga, och undrade om hennes tankar om att ha vilselett alla läsare alltsedan boken kom ut: "Är du ledsen över att du lurat folk, eller för att de känner sig lurade?" Marklund var noga med att säga att det är folks känsla hon är ledsen för, och inte vad hon själv gjort eller inte gjort.

Likheten mellan exemplen är slående. Offentliga personer som gör bort sig har än en gång oerhört svårt att erkänna sitt fel utan omsvep. Både SEB-chefen och Liza Marklund flyttar fokus bort från sig själva: det är folks reaktioner som är det stora problemet och inte girigheten bakom korkade bonussystem eller författare som glidit på sanningen. Underförstått: Om ingen reagerat hade ingen skada varit skedd. Girighet eller lögn blir inget problem förrän vanligt folk känner sig lurade.

Varje människa som ertappas efter att ha begått misstag gör bäst i att erkänna utan omsvep, för endast då finns möjligheten till verklig upprättelse och förnyat förtroende. Jag tror det gäller både i offentligheten och i de mellanmänskliga relationer där de flesta av oss lever. Det är egentligen en djupt kristen tanke. Verklig förlåtelse och upprättelse kräver alla kort på bordet.

Intensiv vecka

Pustar ut på söndag kväll efter en intensiv arbetsvecka. För en pastor är normalt sett måndag ledig dag, så söndag kväll är liksom nervarvning. Vi i Betaniakyrkan har i helgen varit värdar för den s.k. Kumlakonferensen. I fredags kväll var det konsert med Michael Johnson, som med sitt band gjorde fantastiskt bra ifrån sig. Det som slår mig gång efter annan är Michaels förmåga att skriva grymma låtar. Både text och musik håller riktigt hög klass, ofta med en doft av country och bluegrass. Gå gärna in på hans hemsida här och provlyssna spår från senaste skivan.

Under lördagen hade vi besök av Victor John, som leder ett arbete i norra Indien där man planterar nya församlingar i områden där det tidigare inte funnits några kristna. En fantastisk historia om hur verkligheten i Jesus kan beröra människor som tidigare inte vetat vem Han är. Enkla människor som ofta inte ens kan läsa blir verktyg i Guds hand för att hjälpa och upprätta andra.

Idag på förmiddagen var det så dags för gudstjänst, då Erika Bergman predikade. Erika, som är student på Örebro Missionsskola och praktikant i församlingen, gjorde mycket bra ifrån sig, då hon talade om profeten Elia, och hans kamp och ångest som bräcklig människa. Mitt i brustenheten i livet blev Elia sedd och använd av Gud. Ett fantastiskt trösterikt budskap!
Jag hoppas vi kan ha både Victors och Erikas förkunnelse på Betaniakyrkans hemsida inom kort.

Mer om flickan i Brasilien

I mitt inlägg häromdagen om hur Katolska kyrkan i Brasilien behandlat en 9-årig flicka och hennes mamma (se mitt inlägg den 7 mars), skrev jag i affekt. Tidningen Dagen snappade upp mitt inlägg, och skriver en hel del om frågan för tillfället. Du kan läsa om det här och här. Jag står till fullo för det jag då skrev, men skulle vilja utveckla mitt resonemang lite.

Jag tror att varje system som drivs av starka religiösa övertygelser löper ständiga risker. Det verkar finnas en inbyggd svaghet i systemen som gör att man i ivern att upprätthålla vissa principer och regler samtidigt ständigt riskerar att blir kall och obarmhärtig. Fariséerna är exempel på detta, liksom en del uttryck och tidsepoker i den kristna kyrkan.

I texten jag citerade häromdagen talar Jesus om att fariséerna ger tionde till och med av dill (!), men försummar rätten och barmhärtigheten. Han slutar sedan med att säga: "Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra" (Matt. 23:23). Jesus är mästare på att inte köra i diket, utan han låter här två sanningar spänna emot varandra. Kan man ledas av principer och religiösa övertygelser om vad som är rätt och fel? Ja, absolut. Men det räcker inte. Poängen, som jag ser det, är att dessa principer hela tiden måste levas ut i brytpunkten där de möter barmhärtigheten, rättvisan och troheten.

Vad är då problemet med katolska kyrkans agerande i den specifika frågan med den gravida 9-åringen? I min värld är inte problemet att man har en stark övertygelse i abortfrågan, utan att den principen blir så mekanisk att man dels inte begriper den fasa den utsatta människan lever i, och dessutom är beredd att offra livet på en 9-årig våldtagen flicka för att man "värnar livet". (Läkarna menar att en 9-årig flicka inte kan bära tvillingar. Hon överlever inte det.)

Jag känner en viss ödmjukhet i dessa frågor. Oavsett om man är katolsk präst eller pastor i Åbytorp gäller det att ha förmågan att leva i spänningen mellan dels de principer om rättfärdighet man drivs av, och dels barmhärtighet med den enskilda, utsatta människan. I den spänningen verkar Jesus finnas, och varje gång ett religiöst system kör i det ena eller andra diket missar vi något centralt i evangeliet.

Lite blandat...

För det mesta har jag ledigt på måndagar, men idag blev det lite si och så med det. Dels har det hänt en del annat under dagen, och dels har vi ikväll haft besök i kyrkan av Alf B Svensson, psykolog och föredragshållare. Han talade över ämnet "Hjälp, jag har fått en tonåring", och gjorde som alltid mycket bra ifrån sig. Det är fantastiskt välgörande att få känna igen sig i beskrivningar av både hur ungdomar och vi föräldrar kan bete sig ibland.

Annars är jag för tillfället inne på idéromaner med ett tydligt kristet budskap. Låter kanske inte så spännande, men jag tycker mig ha hittat några bra. Dels har jag just läst Ödehuset, eller The Shack, som den heter i original. Det är en märklig historia om försoning, förlåtelse och i viss mån lidandets problematik. Trots de litterära brister boken har, finns det en hel del riktiga guldkorn. I USA har The shack debatterats livligt, där en del tycker den är fantastisk, medan andra varnar för den och menar att den är hädisk i sina beskrivningar av Gud. Om man tar denna typ av böcker för vad de är, och inte tror att de är teologiskt vattentäta redogörelser kan de absolut betyda massor. Jag kände själv att jag fick en ny påminnelse om att Gud i sin nåd möter oss människor, inte där vi borde vara, utan där vi faktiskt är.
Efter Ödehuset har jag just börjat på en annan bok som heter Fader Elia. Det är något så ovanligt som en episk, apokalyptisk spänningsroman med en karmelitmunk som osannolik hjälte. Har bara hunnit en liten bit, men tycker det lovar gott.

Nåväl, jag klämmer väl några sidor innan natten.