Skriv på för Afrikas bönder!

Jag fortsätter idag på samma spår som i förra posten. Organisationen ONE (se posten från den 7 oktober) driver just nu en kampanj.
Ett förslag har lagts i EU att ge 1 miljard Euro till kämpande bönder i Afrika. Pengarna finns över från 2008 års EU-budget, och består mestadels av outnyttjade jordbruksstöd.
Beslutet ska tas under hösten och vintern, och du kan vara med och påverka detta genom att skriva under begäran. Klicka på bilden ovan, så kommer du till ONE-kampanjens sida för just denna aktion.
Världsbanken uppskattar att stöd just till jordbruk är ungefär dubbelt så effektivt som annat stöd för att minska fattigdomen. Detta känns som ett bra sätt att enkelt göra något för den enkle bonden, som ofta är en ensam kvinna, i den mest utsatta delen av världen.

Fredrik

Tiotusen barn!!!

Jag besöker ibland DATA:s hemsida. DATA är en organisation grundad av bland andra U2:s Bono för att bevaka frågor som har med Afrika och fattigdomsproblematiken att göra. DATA är en förkortning för Debt, AIDS, Trade, Africa, och de bevakar bland annat de s.k. millenniemål som FN satt upp när det gäller tredje världen. För den som, likt mig, tenderar att ständigt glömma bort dessa frågor till förmån för klassisk I-landsproblematik av typen "jag vill ha ett större minneskort till min telefon", är det inte så dumt att påminna sig ibland.
Organisationen DATA är också tätt sammanlänkade med en rörelse som kallas ONE. Jag skickar idag med en video de gjort som dels beskriver vad som verkligen uträttats de senaste åren när det gäller fattigdomsbekämpning, men också hur mycket som återstår att göra. Det går lite fort i filmen, men den är riktigt bra. Besök gärna hemsidorna för både DATA och ONE för att kolla vidare.

Personligen glömmer jag aldrig när Emma Thorén stod på stora scenen i den allkristna Torpkonferensen för några år sedan och kollekttalade till en fullsatt lada vid en nattkonsert. Hon sa: "Varje dag dör över tio tusen barn av svält, och det tycker jag är för djävligt. Och just nu sitter en del av er och är mer upprörda över att jag just svor på ett kristet möte än över tiotusen döda barn."

Den visste var den tog...

Vilken höjdare!

Efter många om och men hade vi invigning av nya kyrkan i helgen. En fantastisk upplevelse! I lördags var det öppet hus med mingelkväll. Färgen var på sina ställen knappt torr - några gick och målade ett sista räcke samma förmiddag. I barn- och ungdomskyrkan var det full rulle med lek, program, biljard, pingis mm, och i stora, nya delen var det fullsmockat med folk. Ca 425 personer kom på lördag kväll. Söndag förmiddag var det festgudstjänst med barnkör, vuxenkören, fullt komp och blåssektion, dansare mm. och 275 gudstjänstbesökare. Det var en fantastisk upplevelse att få predika i nya kyrkan, och känna att alla åren av diskussioner, vånda, bön och satsning gick hem.
Gud är god!

Jag kom att tänka på ett längre citat från Bill Hybels, pastor i Chicago i USA.

"No other organization on earth can change the human heart and transform society. But the church can. There's only one power in the world that can change the world; it's the power of the love of Jesus Christ; the love that conquers sin and wipes out shame and heals wounds and reconciles enemies and patches broken dreams and ultimately changes the world one life at time. The radical message of that transforming love has been given to the church. There's nothing like the church when it is working right. It comforts the grieving and heals the brokenhearted; it builds bridges to the seekers and offers truth to the confused. It provides resources for those in need. It breaks the chains of addictions; it frees the oppressed, and offers belonging to the marginalized world. In the church people must feel God's love and that is that they are loved in spite of their waywardness and sin. Whatever the capacity for human suffering, the church has a greater capacity for healing and wholeness." Bill Hybels

En sådan kyrka vill vi vara. Vi är inte framme, och det finns självklart det som inte funkar, men målet är klart. Församlingen är väldens hopp! Välkommen till Betaniakyrkan när du vill.

Fredrik

Heldag

Pustar ut efter en intensiv dag. Började med planeringsmöte i Habo med mötesgruppen för Torpkonferensen. Arbetet med kallelser av talare, sångare etc pågår i princip året runt. Vi har idag upprättat en plan som vi hoppas kommer att hålla. Den lilla haken är att alla medverkande inte är tillfrågade än, så det visar sig i dagarna hur det går med drömuppställningen.
Fortsatte med en ganska körig eftermiddag i telefonen med allt från pastorsrelaterade omsorgsfrågor till betalplaner för sista fasen av bygget. Det är ganska mycket denna vecka, med invigning av ny kyrka till helgen.
Avslutade kvällen med ett arbetspass i kyrkan. Det känns både bra och dåligt - det fina är att visst händer det mycket, och det blir kanonbra, men haken är att det är mycket kvar att göra innan festligheterna på lördag...

Känns som om vi kommer att nypa oss i armen i helgen när invigningen äger rum: Detta har vi väntat på sedan typ 2002!
Om du inte fått någon inbjudan får du det nu. Gå in här och läs mera. Varmt välkommen på lördag, vem du än är!

Fredrik

IKEA

Har återigen utsatt mig för IKEA en helg då alla just fått löning. En otroligt obehaglig upplevelse. Är på jakt efter vettiga, billiga och funktionella möbler till nytt kontor i kyrkan. Vi har fått för oss att vi ska sitta i samma rum alla tre anställda, och därför behövs små, smäckra skrivbord. Billigt blir det, men priset är högt ändå.
Ett besök på IKEA en söndag eftermiddag kräver sin man. Står på gamla vanliga stället, precis där tag-själv-lagret börjar, och väntar på hustrun som alltid fastnar i avdelningen med blommor och doftljus. Själv får jag panik, astma och allergiska reaktioner på IKEA i allmänhet, och vid doftljusen i synnerhet.
Bäst jag står där kommer jag att tänka på en krönika av Marcus Birro. Ingen beskriver detta så mitt i prick som han. Läs själv här.

Hotel Rwanda

Jag är helt tagen, alldeles omskakad.
Igår kväll var jag gräsänkling, och bestämde mig för att titta på DVD:n ”Hotel Rwanda”. Den har legat i hyllan i flera år. Man kan inte se en sådan film med familjen på fredag kväll, men nu var det läge. En otroligt bra film, och väldigt skakande. Har du inte sett den, måste du göra det. Den utspelar sig under det brutala folkmordet i Rwanda 1994. Under ca 100 dagar mördades nästan 1 miljon människor, och omvärlden agerade i princip inte alls. FN övergav Rwanda och lät folkmordet ske. Man lekte med ord och diplomatiska formuleringar för att slippa ifrån ansvaret.

Jag funderar på flera olika saker under tiden jag tittar:

Vad är det som händer i en grupp människor när hatet utan tyglar släpps löst? Människan verkar vara kapabel till extrem ondska. Psykologen John White skriver i boken Förändring från insidan (Libris förlag) om något han kallar ”vilddjuret i källaren”. Han menar att människan genom en rad olika kontrollmekanismer klarar att tygla vilddjuret/mörkret inombords, men att inneboende synd, i vissa extrema situationer, gör henne kapabel till nästan vad som helst.
I ett civiliserat samhälle finns det regler, principer, moral mm som håller vilddjuret i schack.
Men så släpps det lös av olika skäl: Vid 1900-talets början, exempelvis, demonterade nya filosofier, en förändrad människosyn och en ny politik det som tidigare ansetts medmänskligt. På sikt var detta med och bäddade för Hitlers intåg på scenen. Där skapades en grogrund för förintelsen.
Kort sagt: Den moral, etik och människosyn som hållit "vilddjuret" i schack demonterades, mörkret släpptes löst och till synes skötsamma medborgare blev medbrottslingar i ett av världens värsta blodbad.
Något liknande verkar ha hänt i Rwanda. Någonting som inte kan beskrivas som annat än ondska slog ut i full blom. Som om krafter inte tillsattes, utan frigjordes ur människan. Krafter hon redan var i besittning av... Vad tror ni, kan White ha en poäng, eller hur ska man förstå något sådant här?

Det andra jag tänker på har med västvärldens agerande att göra. I DVD:ns extramaterial intervjuas hotellföreståndaren som porträtterats i filmen. Han säger rakt ut ungefär så här: "Det finns inget av värde i Rwanda. Inget guld, ingen olja och inga diamanter. Alltså lämnade västvärlden oss åt vårt öde."

Vilken orättfärdighet!

Bilden har jag lånat här.

Vem är det jag talar med?

Försökte för ett tag sedan påpeka problemet med anonymitet i en kommentar på den kristna bloggen Aletheia. Signaturen Haggaj – en i trion som startat Aletheia – väljer att vara anonym. Eftersom inläggen ibland är ganska raljanta och tillspetsade, försökte jag påpeka att det ibland blir problematiskt med trovärdigheten när man inte vet vem som skriver. Jag gav dock upp ganska snart, då det var svårt att föra ett meningsfullt samtal.

Jag har inga problem med att exempelvis en kommentator på en blogg väljer att vara anonym. Problemet, tycker jag, är när en person som fått en ganska rejäl plattform (Aletheia är en av de mest välbesökta kristna bloggarna just nu) är en person vi inte vet något om.

Så här tänker jag: I andra sammanhang är vi ganska noga med vem som säger saker. Det räcker inte att ett uttalande är sant, vi vill också veta vem som levererar det. När vi bedömer förkunnelse och förkunnare gäller självfallet principen: Är detta en trovärdig person? Lever vederbörande som han/hon lär? Hur ser det ut på de klassiska områdena pengar, sex och makt – är livsstilen överensstämmande med orden och undervisningen? Finns det trovärdiga relationer runt den som talar/skriver/predikar? För de flesta är detta alldeles självklara frågeställningar.

Vi har ju sett en del spektakulära och omtalade historier de senaste åren i den offentliga, kristna världen. Exempelvis händelserna kring predikanten Todd Bentley och mötena i Florida nyligen har granskats just med hjälp av liknande frågeställningar: Vem är denne Bentley? Vad står han för, och hur lever han? När det uppdagades att han levt i en ”otillbörlig relation” som det kallades, blev detta viktiga frågor för att bedöma trovärdigheten. Bentleyhistorien får här tjäna som ett exempel - det finns många andra.
Till och med i sekulära, politiska sammanhang råder denna princip. De moderata ministrar som fick avgå bara dagar efter sin utnämning föll inte på vad de sagt, utan på hur de själva levde upp till de förväntningar man kan ha på en ledande person.

När Paulus ställer upp kriterier för vem som kan leda i församlingen fokuserar han inte i första hand på vad man kan, utan på hur man lever (1 Tim. 3:1ff). Trovärdighet och täckning för det man säger blir viktigt.

När man blir en röst i bloggvärlden (eller i något annat forum för den delen) som många människor lyssnar på, och väljer att vara anonym, uppstår ett problem. Om man likt Aletheias företrädare ifrågasätter enskilda pastorer och till och med vid något tillfälle kräver deras avgång måste vi andra få ställa den självklara frågan: Vem är det som skriver detta? Kan man ifrågasätta andras trovärdighet utan att påvisa någon egen? Blir inte det en logisk kullerbytta?

Ge gärna kommentarer till detta. Jag är inte ute efter att skapa strid, men tror detta är en viktig fråga i dessa bloggtider. Förresten; du får gärna vara anonym när du kommenterar…

Jesus i Nerikes Allehanda

I torsdagens utgåva av den stolta publikationen Nerikes Allehanda fanns en artikel om s.k. mandéer. Det är en religiös grupp med rötter i gnosticismen. De beskriver sig själva i artikeln så här: "Man kan säga att vi är gamla kristna, och har samma traditioner som deras gamla traditioner." De förklarar att Jesus finns med i deras religion, men mer som en person i utkanten av händelserna.

Då vore det ju tjänstefel om en pastor inte reagerade med ryggmärgen: Om Jesus inte är central, utan i utkanten, måste man säga att det inte är en kristen rörelse. (Det finns många andra skäl till varför en sådan här gnostisk lära inte kan kallas kristen, men det är en annan diskussion. Idag handlar bloggen om Jesu plats.)
Nåväl. Om Jesus är i utkanten, då är det inte kristet! Kristendom har med Jesus att göra, och ju mer perifer Han blir, desto mindre kristet är det.

Låt mig förklara: En tro som reduceras till dogmer, morallära eller allmän medmänsklighet kan visserligen ha sina poänger, men det är inte kristendom. Allt kokas nämligen ner till Jesu uppmaning: Följ mig! Ju mer upptagen av Hans person, undervisning och exempel jag blir, desto bättre är det. Där finns nämligen kristendomens hela väsen. Jesu liv, död och uppståndelse med allt vad det innebär är inte bara en av poängerna, utan hela poängen.
I en relativistisk kultur verkar allt möjligt kunna kallas kristendom. Vi får för oss att är det bara andligt så är det kristet, eller finns där inslag av barmhärtighet och medmänsklighet så är det väl kristet... Följer någon en gammal tant över gatan betraktas det som kristet.

Sanningen är att ju mer central Jesus är, desto "mer kristet" blir det!
Eller som den gamle sångaren och musikanten Keith Green uttryckte det en gång: "A good definition on a christian is someone who is bananas for Jesus."

Vad är huvudnyheten?

Jag råkade slinka in på en gemensam webportal för tre frikyrkor i ett litet samhälle i Småland. Idén med en gemensam sida för tre församlingar är ju inte så dum, men problemet är att de inte håller igång sajten något vidare.
Det första som möter besökaren är en ruta där det står: "För tillfället finns ingen huvudnyhet att visa." Det är ju också ett budskap från en kyrka...

Visst, vi förstår vad de menar, men tanken skenade iväg: Vilken är kyrkans huvudnyhet? Har vi någon? Finns det inte en risk att modern kyrka och frikyrka någonstans under resans gång tappar kontakten med sin huvudnyhet? Kanske i ivern att vara lite lagom, lite strömlinjeformad, eller bara för att vi själva tappar fokus? Till och med för en del aktiva medlemmar är kyrkan synomym med ord som kultur, aktiviteter, handarbetsträffar, körövningar, årsmöten, fikagrupper, städscheman...
Faktum är att också en pastor kan behöva rikta upp livet emellanåt. Vilken är i så fall huvudnyheten?

Huvudnyheten är att Gud söker kontakt!
- Han har blivit människa genom Jesus.
- Jesus sändes till jorden för alla människors skull, som Guds gåva till en mänsklighet utan förmåga att rädda sig själv.
- Jesus dog på ett kors som ett offer för människans synd. Syndens innersta väsen är att man vänt Gud ryggen och gått sin egen väg.
- Han besegrade döden genom att uppstå på tredje dagen och lever idag.
- Denne Jesus söker kontakt och försoning med varje människa, och detta upprättas genom att man omvänder sig från sitt liv utan Gud och i tro börjar följa Jesus.

"Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste." (Paulus i 1 Tim. 1:15)

Och så säger de att det inte finns någon nyhet att rapportera...!

FRA och naiviteten

Återigen har FRA-lagen varit på tapeten, denna gång i söndagens Agenda i SVT.
Det mesta har ju sagts när det gäller integritetsfrågan och FRA-lagen, men jag kan inte låta bli att kommentera den igen:
Det råder ju helt klart en enorm naivitet i frågan. Statsminister Reinfeldt, till exempel, hävdar att man kan känna sig alldeles trygg med lagen sådan den blev: "Med de kompletteringar som görs i tilläggspropositionen i höst kommer integritetsfrågorna att vara skyddade." Jo tack!
Historien visar ju alldeles otvetydigt att myndigheternas kontroll över den enskilda människan förr eller senare alltid kommer att missbrukas. Idag är den vardagliga övervakningen mer långtgående än någonsin. Tänker ibland på det när jag drar mitt ICA-kort på Maxi i Kumla. De har koll på när jag handlar, vad jag köper, hur ofta jag går dit, vilka märken jag föredrar, hur kostnadsmedveten jag är, hur påverkbar av reklam jag är... Detsamma gäller min mobiltelefon, där varje steg jag tar kan övervakas om man vill.

De som vill bagatellisera detta hävdar alltid att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta. Det vore ju sant i ett samhälle där myndigheter och makthavare alltid ville varje medborgare väl (efter vilka kriterier det nu skulle bedömas). Historien visar ju dock alltför väl att inte minst den som vill ta sin kristna tro på allvar förr eller senare hamnar i onåd hos makten. Ett samhälle som åsidosätter den personliga integriteten kommer förr eller senare att bli klåfingrig och offra sina medborgare för den "gemensamma goda sakens" skull.
Svensk frikyrka växte fram delvis som en protest mot enhetskulturen. Människan var myndig att fatta sina egna beslut och leva efter sin övertygelse. Risken finns att det som nu händer vrider klockan tillbaka om man inte ivrigt värnar integriteten.

Minns ett mellansnack vid en TV-sänd konsert med Peter Carlsson och de blå grodorna. Peter C drog följande jämförelse: Det nya sättet att bevaka brottslingar är att förse dem med en elektronisk fotboja. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata fångenskapen. Parallellt med detta har varje svensk försetts med en mobiltelefon. Med den kan man hela tiden veta var en person befinner sig, och alltid övervaka honom. Det är den ultimata friheten. Slutsats: Skillnaden mellan frihet och fångenskap är ibland hårfin...