Ja eller nej!!!

Varje tidning med självaktning måste tydligen ha webfrågor. Ofta ska de vara kopplade till antingen en aktuell artikel eller till en snackis som alla har åsikter om. "Ska Anders Svensson eller Kim Källström starta ikväll?" typ...
Så länge det handlar om krigare på svenska mittfältet kan det ju vara kul med alla proffstyckare, men ibland blir webfrågorna fåniga.

På Aftonbladets web listas några avlidna rockhjältar: Lennon, Bob Marley, Janis Joplin m.fl. Den tillhörande artikeln handlar om att det är för att de är döda vi vårdar deras minne så okritiskt, annars vore en del av dem bortglömda. Och så den obligatoriska webfrågan: Är våra döda rockhjältar överskattade? Ja eller nej. Svarar man ja är alla överskattade, svarar man nej är ingen överskattad. Antingen är man emot alla, eller för alla.

Den fånigaste tidningen i webfrågeligan är nog ändå tidningen Dagen. Dels blir det inte lika tufft med typ 34 svar, och dels blir det ofta en annan dignitet på frågorna. De är liksom inte såna där lättsamma mittfältsfrågor med Svensson/Källström i huvudrollerna som dominerar. Känn bara på dagens bidrag: Agerade abortdemonstranterna i Jönköping rätt? Ja, nej, vet ej. Enkelt och snabbt, men utan nyans.

Kan man verkligen svara ja eller nej på Aftonbladets fråga? Vill man inte få möjligheten att säga: Johnny Thunder var överskattad, men inte John Lennon?
Är inte tidningen Dagens fråga om abortproblematiken mycket mer komplex än ett ja eller nej?
Risken finns att man trivialiserar frågor som måste få ventileras eftertänksamt (och då tänker jag inte främst på döda rockrävar, utan på frågor som abortproblematiken). Det snabbaste, mest förenklade och säljande är inte alltid det som är mest sant.

Fredrik

Högklassig kväll!

Kommer just från en riktigt fin jazzkonsert i kyrkan/byggarbetsplatsen Betaniakyrkan, Åbytorp. Jonas och Sofia Ottosson hade releasekonsert för nya skivan, och ganska gott om folk njöt av många bra, nya låtar och ett fantastiskt hantverk både från Sofias strupe och alla instrumentalisterna.
Känns fantastiskt att vi kan ha en sådan kväll i kyrkan, och att det funkar så bra med nya lokalen. Lite orolig var jag över ljud och akustik, men alla var överens om att detta funkar kanon.

Ideella entusiaster

I den kyrka jag tillhör är det sedan snart ett år full rulle på vårt kyrkbygge. Hela projektet är "ett steg i tro" som vi brukar säga i våra sammanhang. Vi har inte full täckning med alla pengarna på banken, eller garantier för x antal frivilligtimmar. Ändå är det fantastiskt att få vara med om äventyret då många människor ger sig åt samma sak.
Ända sedan i november förra året har vi gjutit, spikat, spacklat mm, och det som slår mig är att så många människor så osjälviskt satsar av sin tid och sitt engagemang. Man talar i Sverige mer och mer om föreningslivet i stort som en döende företeelse, och det kan säkert stämma. På sikt måste mycket förändras, inte minst i frikyrkan.
Men sanningen är att en vanlig svensk frikyrka fortfarande är smått unik när det gäller ett osjälviskt engagemang som involverar tid, kraft och pengar. Det finns sämre saker att ge sig hän åt.
4 oktober är det invigning!

Det var ju det där med makten...

Efter SVT:s program Existens rapportering kring en urspårad kristen församling i Skåne, kan man fundera en del runt frågor som har med makt och kontroll att göra.
Ordet sekt är lurigt, för det används så slarvigt ibland, men en kristen miljö präglad av osund kontroll och makt, hur ser den ut?
Jag delar med mig av några kännetecken jag själv noterat:

- Påverkan tar sig alltid ”andliga uttryck”. Ledaren ger inte uttryck för sin personliga åsikt, utan styr genom tilltal och upplevelser som blir svåra att ifrågasätta.

- Man fjärmas från sin egen familj. Ofta utvecklas en lära/ideologi som går ut på att det är ädelt och berömvärt att åsidosätta sina närmaste för Guds eller församlingens skull.

- Det är inte tillåtet att ställa kritiska frågor. Kritik framställs som något som alltid är negativt. (Bibeln, å andra sidan, talar om kritik i positiva ordalag: ”Försmädliga miner sårar, rättfram kritik skapar fred.” (Ords 10:10) ”Bättre öppen kritik än dold kärlek” (Ords 27:5)

- Man får inte ha en annan uppfattning än ledarens. Över lite tid börjar undervisningen handla om att "stödja ledarna i visionen" och inte "ha en kritisk ande".

- Alla börjar bete sig som kopior. I en osund, auktoritär miljö kommer kopiorna som på beställning. Där vågar man inte sticka ut för mycket, utan klär sig, talar och för sig som den ledare alla ser upp till. Det blir lite som dansbandsfabriken i Galenskaparna. Det kommer in original i ena änden av maskinen, och i den andra kommer slimmade dansband som alla ser likadana ut.

- Man ställs i någon form av skuld till ledaren/sammanhanget. Den enskilde medlemmen vågar inte bryta med sammanhanget eller kritisera något, för det finns inbyggda lojaliteter som binder och kontrollerar.

- Förtäckta hot. Om det eskalerar och verkligen blir sektliknande, utsätts man för förtäckta hotelser likt de som verkar ha förekommit på Kristet Center Syd i Skåne: "Om du lämnar gemenskapen kan vi inte garantera beskydd över dina barn."

Har du erfarenhet av liknande miljöer? Stämmer beskrivningen? Den kan säkerligen kompletteras med fler karaktärsdrag. Samma grundmekanismer kan säkert driva maktmänniskor i andra miljöer än uttalat kristna. Skriv en kommentar, vetja!

Fredrik

Dags att börja ladda

Jag fortsätter funderingarna om makt och andlighet en annan dag. Hinner inte nu. Men det börjar bli dags att ladda upp inför höstens musikupplevelse. Jag är lycklig ägare till biljetter till Take 6 konsert i Stockholm i oktober. Minns fortfarande första gången jag hörde dem på skiva. Ett av mina verkliga "defining moments" när det gäller musik. Någon hade pratat om en ny grupp grymma, svarta killar som sjöng a capella, men det jag hörde när samma någon satte på mig ett par hörlurar liknade inte något annat. De får andra a capella-grupper (läs Real group) att framstå som försiktiga adepter från kulturskolan. Har i 20 år drömt om att se dem live. Nu är det på gång. Känn till exempel på denna!

Oreflekterade sheriffer

Igår kväll sändes andra avsnittet av höstens Existens. Granskningen av församlingen/affärsrörelsen med pastorn/sheriffen Christer Segerliv fortsatte. Man slås av en rad saker. Jag skulle framöver vilja ta upp några fenomen som har med osund kontroll att göra, men vill idag bara konstatera att denne Segerliv, som han kallar sig, verkar ganska korkad. På frågan varför de tonat ner en tidigare extrem undervisning om demoner svarar han att "vi bytt stil". Ungefär som en klädaffär som börjat med nytt utbud, eller som när Posten byter logga... "Varför då", frågar reportern. "Det vet jag inte", svarar pastorn.
Som kristen ledare måste jag ständigt ägna mig åt reflektion och självkritik. Om något överbetonats eller blivit fel måste förändringen teologiskt kunna motiveras. Man betonar inte bara vissa saker, eller "byter stil" för att liksom hitta ett koncept. Som kristen måste jag stämma av dels mot bibelns sanningsanspråk, och dels mot människors mående. Blir det här bra? Har jag på fötterna när jag säger eller gör såhär? Vad blir "frukten", för att använda bibelns språk. Den som utsätts för osunt maktutövande måste ställa samma frågor.

Gud bevare oss när kyrkan blivit ett koncept. När den leds av entreprenörer med Bert Karlsson-komplex istället för av reflekterande, lyssnande och teologiskt medvetna ledare.

Fredrik

När tron är på riktigt

Jag häpnar övet allt konstigt som rapporteras om kristna. Media fullständigt svämmar över av rapportering om kufiska och konstiga företeelser. Ikväll visas ett reportage i programmet Existens, och jag anar redan att det blir konstigare än lovligt...
För mig blir det lite schizofrent. Jag tror mig ha upplevt något helt annat, något som inte platsar på en freak show eller i samma andetag som Knutby, Åke Green och G.W. Bush.
Tycker dock inte man ska försöka uppfinna det berömda hjulet än en gång, utan lämnar i stället ordet till prästen och diktaren Nils Bolander, som uttryckt det bättre än de flesta:

SKROTHANDLARE

Du store skrothandlare Jesus Krist
kasserade plogjärn köpte Du sist
För en rostig och utbränd människospis
bjöd Du genast ett skyhögt pris.

Du drar med Din kärra jorden kring
och letar upp det som är ingenting.
Skrotsaker här, skrotsaker där
strax blir det fråga om affär.

Din skarpblick kan finna en rikedom i
ett hjärtas trasiga maskineri
Ett liv som värderas till mindre än noll
spelar för Dig en svindlande roll.

Du räddar Per Gynt men krossar Brand
med Din obegripliga skattsökarhand.
Ett kättjefullt skarn och ett viljelöst flarn
gör Du om till ett ljusets barn.

Ett värde som världen ej kan förstå
finner Du i de förskjutna små.
Ibland kan det hända Du rakt inte ser
galoner som blänker och framgång som ler.

Det är som vore Du döv och blind
för många som slörar för förlig vind
----
Du store skrothandlare Jesus Krist
Du har köpt mig dyrt i min svåra brist.

Nils Bolander

Den här erfarenheten känner jag igen mig i: Gud, som i sin barmhärtighet ser till vanligt folk med brustna och stapplande liv.
Han är den store skrothandlaren!

Fredrik

Tron och offentligheten

Har läst Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" i sommar. En mycket välskriven och bra biografi, fri från en massa tröttsamma omnämningar av varenda gammal sketen slöjdlärare och fotbollstränare som nästan alla biografier är fulla av (Bill Clintons ex-vis...).
Boken, som främst handlar om rasfrågan och hur det är att växa upp som svart, men ändå inte (mamman var vit amerikan, och pappan svart kenyan), ger mycket att fundera över.
Ett starkt avsnitt i boken handlar om när Obama besöker en kyrka. Han har tidigare varit väldigt skeptisk till tro och kyrkor, men här händer det något. Han hör pastorns predikan, och blir starkt berörd. En liten pojke jämte räcker honom en näsduk, och då märker han att han själv sitter och gråter så tårarna rinner.
När jag läste detta insåg jag att det är stor skillnad mellan olika kulturer. Det känns nästan omöjligt att ett sådant avsnitt skulle kunna vara med i en motsvarande bok av en svensk politiker. Visst är det tröttsamt ibland med sammanblandningen mellan tro och politik i USA, men detta kändes genuint på något sätt. Jag jämför med Göran Persson som satt i TV härom året och sjöng läsarsånger. Det görs på ett sätt som har ett löjets skimmer över sig. Obama, däremot, bjöd in oss i sin egen genuina upplevelse med själslig kamp och starka känslor.
Drar mig också till minnes när en friidrottare intervjuades härom året efter en seger, och talade om hur tacksam han var till Gud för sin talang och att han fick leva ett så rikt liv. Svenske reportern översätter lite snabbt att han är så tacksam till livet, typ.
Det är som om tron och de andliga frågorna inte får plats i vår offentlighet. Som om det är lite pinsamt. När det väl händer är det avarterna och det yttre som behandlas. Då handlar det om Knutby, Åke Green eller liknande, men vanliga människors genuina tro anses suspekt och nästan löjeväckande.
Min aning är att svensken hör för lite av den sortens berättelser. Kanske är dags att ändra på det!

Fredrik

Tillbaks i sadeln

Hej, hej!
Har varit extremt dålig, för att inte säga obefintlig på bloggen i sommar. Kände mig ganska trött på datorer, maskiner och koder när semestern drog igång, så det blev en rejäl svacka. Är härmed tillbaks, och tänker vara flitigare framöver.
Sitter och lägger sista handen vid morgondagens predikan från Uppenbarelseboken 3. Församlingen i staden Filadelfia får budskapet att Gud öppnat en dörr för dem som ingen kan stänga. Hoppas det kan bli något matnyttigt för oss som firar gudstjänst i morgon kväll.
Om du inte brukar gå på gudstjänst är du varmt välkommmen. Ingen kommer att överfalla dig eller försöka värva dig, utan man kan komma för att bara speja och lyssna.

Fredrik

Konsumismen

Läser en krönika i dagens DN om konsumtionshysterin, och drar mig till minnes en situation för några år sedan. Jag finns med i programgruppen för det kristna evenemanget Torpkonferensen. Varje år trycks ett programblad med info, program men också annonser. De som köper annonser i bladet relaterar ofta till kristen tro på något sätt, men inte alltid.
Denna gång hade Mariebergs köpcentrum köpt en helsidesannons. Det blir lite pengar för Torp. När vi gick igenom korrekturen inför programmets tryck såg vi annonsen. Mariebergs devis var "MER SHOPPINGNÖJE!".
Vi blev omedelbart provocerade av rubriken. Shopping som nöje, är det inte något sjukt med det? Kontrasten med motstående sida i programbladet var slående: På andra sidan fanns en annons från satsningen "stoppa fattigdomen.nu". Att se dessa två annonser jämte varandra ställde oss inför ett vägval. Kan vi som kristen rörelse ställa oss bakom en ohämmad konsumism? Kan den rörelse som arbetar med bistånd, mission i tredje världen, barnhem, brunnsborrning mm hylla köpkrafterna utan något mått av eftertanke?

Hur det gick? Vi utmanade Mariebergs köpcentrum att ändra i annonsen så det inte stod shoppingnöje. De vägrade förstås - deviser och slogans ändrar man inte på i första taget. Så vi avböjde annonsen och därmed intäkten. Det kändes som en viktig markering, inte minst inför oss själva. Det handlar om att värna ett sunt förhållande till prylar och pengar, men också om något djupare. Det går att bokstavligen sälja sin själ för några tusenlappar...