Livlina

Igår kväll hade vi cellgruppskväll. I vår kyrka erbjuds alla att vara med i en s.k. cellgrupp (i andra församlingar kan det kallas det bönegrupp, hemgrupp...). Poängen är att man tillhör en mindre gemenskap på ca 10 personer, som man relaterar till lite närmre än vad som är möjligt vid gudstjänster och annat.
Den grupp vi tillhört i många år växte sig för stor, så nu i höst har vi delat den i två. Det är därifrån ordet cellgrupp kommer - tanken är att man växer och på sikt delar sig i två.
Vi har precis börjat mötas, och det känns fantastiskt bra. Vi möts varje vecka hemma hos någon av oss. Vi fikar, samtalar om allt möjligt, läser någon bok eller bibeltext och ber för och med varandra. Enkelt och utan några märkvärdigheter.

När jag och frun åkte hem från Karlssons igår, var eftersmaken väldigt god. En go kväll med både djupa samtal om livet och våndorna, men också skratt och vardagssnack. När någon sedan nämner ens namn i förbön är det faktiskt lite märkvärdigt. Mitt i våra brustna och stapplande liv med vardagsbestyr, segrar, nederlag och allt annat är Gud närvarande och bär oss.

Min känsla är att många som kanske inte är redo för gudstjänster och kyrkaktiviteter skulle må jättebra av att få tillhöra en sådan här grupp. För mig är det en av livets livlinor!