Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!

Stolt!

Kom i eftermiddags hem från Evangeliska frikyrkans s.k. "medarbetardagar" - tre dagar av gemenskap, undervisning, problemställningar, skitprat vid kaffet etc för samfundets alla pastorer.
Ett par hundra pastorer samlas som önskar sätta avtryck i människors liv på olika sätt, och som fånar sig, ber för varann, firar nattvard, äter gott och ömsom skrattar, ömsom gråter ihop. Många intryck blir det, men en bestående eftersmak är att det finns mycket att vara stolt och glad över. Så mycket kunnande, så många fantastiska personligheter och en lidelse och passion för det vi gemensamt håller på med.
En av höjdpunkterna under dagarna var ett bibelstudium av Mikael Tellbe om andlighet. För den oinvigde låter det kanske inte så upphetsande, men det var fantastiskt. Jag lämnade den sessionen med en känsla av att ha fått mig något till livs som mättar, som stärker och hjälper mig för lång tid framåt.
Vill du ha ett kort referat från Mikaels undervisning finns det på tidningen Dagens hemsida.

Göran Skytte i Kumla

Ikväll har alla Kumlas kyrkor stått som värdar för ett besök av Göran Skytte, TV-personlighet, journalist med mera. Skytte har varit med om att finna en personlig kristen tro, och har berättat om detta både i böcker och föredrag.
Ikväll gästade han alltså Kumla kyrka, som var nästan fullsatt. Jag slås av många saker en sådan här kväll. Dels är Skytte en kommunikatör av Guds nåde: mustig, omväxlande bullrig och viskande, lidelsefull och engagerad. Dels är hans historia på många sätt fantastisk. Han berättar om resan från att som barn och ung tonåring ha varit öppen för kristen tro till att bli brinnande leninist/marxist med övertygelsen att Gud inte finns. Så småningom i livet, via livskriser och annat öppnar han sig återigen för kristen tro, och hittar på vindlande stigar hem.

En tjusig historia om hur en människa mitt i livet inser att allt det som borde ge mättnad - pengar, status, berömmelse och erkännande - inte gjorde det. Hur längtan efter något mer driver honom till den Gud han hävdat inte fanns, och hur det mognat till en tydlig kristen bekännelse.

Göran Skytte har i två olika böcker beskrivit sin resa. Dels i boken "Omvänd", som handlar om just resan till tro, och nu senast i boken "På väg". Det får bli kvällens boktips. Läs och förundras, vare sig du kallar dig kristen eller inte.

Konsertbiljetter?

På söndag kväll äger höstens konsert rum i Globen, då det blir finbesök av Kirk Franklin. Supportakter är både Ole Börud och Samuel Ljungblahd. Det blir garanterat helt grymt.
Nu hör det till saken att jag har två kanonfina parkettbiljetter som jag inte kan utnyttja. De kostar 500 kronor styck, och om du anmäler ditt intresse i kommentarsfältet kan du köpa dem rakt av.
Först till kvarn!

Back in business

Hej igen, bloggen!
Inser det smått dramatiska i att skriva "lidandets problem" på sin blogg och sedan totalt försvinna i veckor. Kan uppfattas lite skumt...
Nåväl, nu är jag tillbaks på bloggen efter en intensiv period. Har helt enkelt inte hunnit eller orkat producera något läsvärt.

Idag har jag kommit hem från ett s.k. reflektionsdygn på Åh Stiftsgård med Magnus Malm. Det var för det första en höjdare att få återse Åh, som jag haft starka kopplingar till som barn och tonåring. Där gjorde jag några av mina första personliga erfarenheter av kristen tro, och lever i svallvågorna av de erfarenheterna fortfarande. Åh Stiftsgård ligger vid havet i Bohuslän, och bara att få komma dit är lisa för själen när man annars bor i Närke...
Sedan var dessutom dygnet med Magnus Malm en riktig höjdare. Jag känner mig grymt berörd av undervisning och samtal. Det var som en riktigt märgstark måltid som håller att leva på, och som tar tid att smälta. Utgångspunkten för dygnet var Jesu bergspredikan, en av bibelns mest centrala Jesustexter.
Två påståenden från dagarna: "Bergspredikan vill få oss att fokusera på Guds närvaro och godhet... Gud lockar oss ur vår självupptagenhet med sin godhet."

Jag hör ofta människor säga: "Jag är inte personligt kristen, men tycker mycket om bergspredikan." Jag blir alltid lite häpen när jag hör det, och undrar om man verkligen läst den. Få texter i bibeln är så närgångna, så provocerande och radikala som just den.
Testa själv. Matteusevangeliet kapitel 5-7.
Håll i hatten, för det är starka grejer!

Lidandets problem

I Betaniakyrkan läser vi boken "100 dagar med Jesus" under hösten. Tanken är att alla läser ett stycke varje dag i 100 dagar, vi samtalar om läsningen i våra smågrupper samt predikar över bokens ämnen i gudstjänsterna.
Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus.
Denna vecka handlar läsningen om lidandets problem, utifrån berättelsen om Lasarus. När Jesus dröjer, verkar komma för sent, och Lasarus redan dött, utbrister en av Lasarus systrar: "Jesus, om du bara hade varit här..." (Joh. kap 11). Jag tror de flesta kan känna igen sig i den anklagelsen. "Gud, om du bara hade..."

Söndagens predikan kommer således att handla om lidandets problem. Som predikant kan man falla i åtminstone två diken inför ett sådant uppdrag. Antingen blir det hurtigt och fyllt av floskler som inte hjälper en enda människa, helst inte den som brottas med lidandet på nära håll. Eller också blir det inkännande och identifierande, men utan nya, befriande perspektiv på hur tron kan hjälpa. Inget av det känns lockande.
Om du skulle höra en predikan under rubriken "Lidandets problem", vad skulle du vilja att den berörde då? Hjälp mig med perspektiven, vare sig du har en kristen bekännelse eller inte.
Kanske du sedan skulle dyka upp i Åbytorp på söndag.
Du skulle vara varmt välkommen!

Glädje

Underbart, och helt omöjligt att inte smittas av.

Dagenartikel

Tidningen Dagen har snappat upp att vi är på gång till Linköping så småningom.
När våra två ungdomar hemma såg Dagens notis på webben i samband med att kallelsen blivit offentlig brast båda ut: "Patetisk tidning, har de inga riktiga nyheter att rapportera om?"
Det är bra att ha ungdomarna. De håller en på jorden...

Söndag förmiddag och framtiden

Idag har vi firat gudstjänst i Betaniakyrkan under rubriken "Se på Jesus". Rebecka, en av våra medlemmar, inledde gudstjänsten med att gå på lina i kyrkan, och vi försökte illustrera hur viktigt det är att fästa blicken på rätt sak, eller på rätt person för att klara ut livet utan att tappa balansen. Vi läste från Johannesevangeliet kapitel 6 att "Alla som ser sonen och tror på honom ska ha evigt liv." Om du vill kan du lyssna till predikan här.

I avslutningen av gudstjänsten meddelades det att jag sagt upp min tjänst i Betaniakyrkan, och att vi kommer att flytta till Linköping. Jag har tackat ja till kallelsen att bli pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan. Exakta tidsplanen är inte klar, men vi räknar med att vara på plats någon gång i början av 2010.
För oss som familj har detta varit en spännande, men också tuff process. Det är inte alldeles enkelt att bryta upp från vänner, församling, arbete mm och börja på nytt i en ny stad, och ett sådant här beslut sitter inte utanpå. Vi känner ändå att detta är rätt, och ser med glädje och förväntan fram emot det som väntar i Linköping.

Jag återkommer i dagarna ang den dröm jag när angående den lokala församlingen. För mig är det ingen liten sak.
Inser för övrigt att Kumlapastorn inte är något hållbart namn i längden. Får grunna på det...

Ny musik

Knockades fullständigt när Melody Gardot gästade SVT:s Skavlan för någon vecka sedan. Både jag och frun kände hur ett behov skapades: vi måste ha skivan. Dagen efter var den slutsåld i Örebros enda riktiga skivaffär. Nu fanns den dock, och idag blev det ett inköp.
Sval jazz med en mycket god sångerska, som dessutom skriver sina låtar själv.



För övrigt är det roligt att hålla på IFK Göteborg en sådan här kväll...