Kallad

Nå, nu är kallelsen till Ryttargårdskyrkan i Linköping ett faktum. Tidningen Dagen har skrivit en liten grej här - inte hundraprocentigt korrekt uppfattad, men att man beslutat att kalla mig är rätt.
För att sammanfatta läget har vi som familj aldrig varit i ett så skarpt läge som just nu, i meningen att mycket är väldigt spännande, många aspekter finns att ta med i beräkningen o.s.v.

Jag kom ikväll att tänka på texten om när Israels barn korsar Jordan (Josua kap 3). Prästerna som går först måste sätta i fötterna i floden innan Gud gör ett under och stannar vattenflödet. Handling först, Guds ingripande sedan. De blir tvungna att gå i tro, precis som så många andra före och efter dem genom trons historia.
Och nu är det eventuellt vår tur.
Man tar steget först, utan att ha alla garantier...

Människovärde och produktivitet

Under hela 90-talet stötte jag gång på gång på Knut i olika kyrkor i Göteborg. Knut var ett original. En udda fågel som var glad, varm och oskyldig på något sätt. Knut behövde mycket hjälp, och hade sina begränsningar. Hans främsta signum var att han älskade att spela tamburin. Jag har många gånger spelat på cafémöten och andra tillställningar ihop med Knut. Det var inte alldeles lätt, då Knut tämligen sällan lyckades hålla takten...

Häromdagen blev jag tipsad om en dokumentär som gick på SVT tidigare i september. Filmen heter Walborgs ungar, och finns att se här. Walborg hade fem barn, varav fyra omhändertogs av myndigheterna på 30-talet. Ett av barnen var Knut. Jag lärde känna Knut som en fantastisk människa på många sätt, men vi förstod att han inte haft det så lätt.
Nu dök Knut upp i SVT-dokumentären som ett av de barn som hamnade på anstalt på 30- och 40-talet. Filmen fokuserar på att dessa barn så småningom hörde till de svenskar som blev tvångssteriliserade av svenska myndigheter. Orsaken var, enligt dokumentären, att man bedömdes lida av antingen imbecillitet eller idioti. På dessa grunder ansåg man uppenbarligen att man skulle skydda mänskligheten från deras eventuella barn. Oerhört. Över 60.000 människor utsattes för detta i Sverige, en del så sent som in på 50-talet.

Med filmen i bakhuvudet hörde jag någon citera den franske gudsmannen Jean Vanier, som arbetar med kommuniteter för handikappade människor. Vanier menar att om några år kommer det inte längre att födas några barn i Frankrike med Downs syndrom. Alla kommer att väljas bort innan födseln.

Detta får en att fundera. Vad definierar ett människovärde? Vem avgör om en person är tillräckligt smart, produktiv eller kostnadseffektiv för att få finnas? Vad händer när cyniska värden och drivkrafter får människan att leka Gud?

Bibeln genljuder av något diametralt annorlunda:
"Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt." (Ps. 139:16)
"Människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." (1 Sam 16:7)
"Det som var svagt i världen utvalde Gud." (1 Kor. 1:27)

Urskiljning

En viss Anna Anka har blivit kändis över en natt. (Hur kan man heta Anka i efternamn - är hon gift med Kalle, eller? Hans tjej heter väl Kajsa...) Man måste få fundera lite över mediafenomen som hon och andra.
Jag var i Afrika en enda vecka i början av september, och när jag kom hem var alla löpsedlar och webtidningar fullsmockade med denne Anka. Jag fattar ingenting, och har fortfarande ingen koll på vem denne Anka är.
Det som är slående är att tidningar i allt högre grad rapporterar om vad som händer på TV, och inte om vad som händer i den riktiga världen. Media rapporterar om annan media.

Hur kan en människa få ett sådant enormt genomslag på ingen tid alls? Svaret stavas självfallet TV. När sådant händer måste man stanna upp och ägna sig åt ett stort mått av urskiljning: Vad är vad i mediebruset? Vem vill att vi ska fylla oss med utbud som det här, och varför? Och de alldeles avgörande frågorna: Vad lämnar detta för eftersmak? Ger det liv, eller stjäl det inre liv?

Min gode vän Lennarth Hambre har vid något tillfälle citerat Ulf Lundell, som i en av sina böcker skriver: "Vår tid kännetecknas av designad tomhet." Lundell har ju sagt mycket som är både si och så, men detta är väl ändå mitt i prick. Yta, image, pengar och attityd är det som säljer. Designad tomhet.
I bibeln säger Mose till folket: "Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv." (5 Mos 30:19-20)

Att vara människa är bland annat att bli myndigförklarad. Det blir man av Gud själv. Han tillmäter våra val enormt värde, och håller oss ansvariga för hur vi väljer och urskiljer. Välj därför livet! Välj relation till Gud själv som är allt livs källa! Gud själv går dig tillmötes, och önskar relation med just dig.

Om du är intresserad av kristen tro, och vill veta mer finns det en s.k. ALPHA-kurs som startar nu i september i flera kyrkor i Kumla och Örebro. Klicka här för mer info.

Framtidsplaner och predikan om nåd

Idag har familjen varit i Linköping hela dagen. Jag predikade i Ryttargårdskyrkan på förmiddagen, och vi mötte församlingen i både gudstjänst och fikastund. I luften ligger en fråga om en möjlig tjänst som föreståndare framöver. Det är lite märkligt att komma och predika under de omständigheterna, då man känner sig lite som vägd på våg. Vi får se hur det utvecklar sig...

Nåväl, jag talade om tullindrivaren Sackaios från Lukasevangeliet kap 19. Jesus möter denne föraktade landsförrädare, och Han visar honom en respekt och nåd som han förmodligen aldrig tidigare mött. Utifrån den nådeserfarenheten börjar Sackaios leva ett nytt liv, där han blir radikal i förhållande till sina pengar - det som tidigare varit hans stora frestelse och livskontrollerande problem.
Min poäng var att nåden kommer först. Inte i stället för sanning, eller som något överslätande och ursäktande, utan som en gudagiven kraft genom vilken Jesus bryter makterna i Sackaios liv så han kan börja leva på ett nytt sätt. Nåden är den kraft genom vilken Gud hela tiden verkar.

Ofta har jag fått frågan från människor som undrar hur kristen tro funkar: Kan man leva hur som helst och sedan bara be Gud om förlåtelse? Är inte det ansvarslöst?
Jo, det vore ansvarslöst och inte alls i fas med Bibelns undervisning om nåd. Nej, Guds kärlek och nåd önskar myndigförklara oss människor. Just för att Gud är så tålmodig och god, just för att Han förlåter och glömmer våra synder så är livet vi lever viktigt. Hade jag förtjänat det själv kunde jag göra vad jag ville med det, men om jag fått det som en gåva av Den Nådefulle, då tillhör det Honom. Dessutom blir erfarenheten av att Gud vill mig väl en kraft till förvandling. Att vandra som kristen är att ständigt återkomma till Honom som ger nåd.

Uppdatering:
Skulle någon vara hågad, så finns predikan att lyssna på här.

Mission - kyrkans hjärtslag

Kom hem från Tanzania i fredags, full av intryck. (Det visade sig att jag inte bara fyllts av intryck, utan också fått i mig något annat, så jag har legat för ankar hela helgen, väldigt nära en toastol...)
Nåväl. Det som slår en vid ett sådant här besök är vad fantastiskt det är med mission.
Mission handlar ju om så mycket - att få möta alla möjliga behov så som vi tror Jesus skulle mött dem. Att vara Hans händer och fötter. En stark upplevelse under dagarna i Tanzania var att få besöka församlingen i Kiwangwa, några mil nordväst om Dar es Salaam. Församlingen har funnits i ca 12 år, och har själva varit med om att starta 9 nya utposter i städer och byar. Även dessa utposter startar nya grupper, och utifrån församlingen i Kiwangwa finns det totalt 21 utposter/församlingbildningar i en i övrigt helt muslimsk kontext. Ett fantastiskt arbete, lett av Tanzaniska pastorer och evangelister. Det blir uppenbart i mötet med dessa enkla men trosvissa afrikaner att de har minst lika mycket att lära oss som vi har att lära dem. Samfundet EFK har missionärer som arbetar på plats i Kiwangwa med ledarträning mm. Du kan läsa mer om det här.

På tal om mission vill jag återigen pusha för Hakelius krönika i Aftonbladet tidigare i sommar. Smakar det mera kan du också läsa en tjusig text om mission signerad Göran Skytte här.
Jag återkommer med bilder och intryck från några få dagars besök i Tanzania.

Bilden ovan föreställer den kyrklokal där utposten i Bagamoyo firar gudstjänst.

Hakuna Matata

Sitter på kontoret i kyrkan och förbereder mig inför avresa till Tanzania i morgon kväll. Jag har fått förmånen att hänga med på en träff med EFK-missionärer norr om Dar es Salaam, och mitt uppdrag är att undervisa vid ett antal tillfällen. Väldigt spännande och utmanande, måste jag säga. Vi får se hur det går med bloggandet under den dryga veckan i Tanzania, annars kommer update efter hemkomsten.

Jag säger som jag sagt många gånger här på bloggen: Det känns fantastiskt att få vara med i ett sammanhang som EFK där missionsfrågorna är ständigt närvarande. Mission handlar om att möta hela människan och kämpa för allt från rent vatten och läskunnighet till församlingsplantering och bibelöversättning.
Om du vill känna på dessa frågor lite närmare är EFK:s internationella sida en bra början.

Fokus på Jesus

Vi har i Betaniakyrkan inlett en period kallad "100 dagar med Jesus", då vi följer en bok med samma namn. Boken är skriven av Niklas Piensoho, pastor i Filadelfiakyrkan, Stockholm, och utgår från Johannesevangeliets beskrivning av Jesus. Det känns väldigt spännande att gång på gång närma sig Jesuspersonen - något åtminstone jag aldrig blir färdig med. Kristen tro är först och främst en fråga om Jesus, och Han är dess centrum. Hoppas du vill hänga med på upptäcksfärden oavsett om du är van vid kyrka och tro eller inte. Varje söndag kl 10 i Betania, Åbytorp är du varmt välkommen.
Jag skickar med ett gammalt favoritcitat från en sång, skriven för över 100 år sedan av Emil Gustafson, predikant från Närkebygden:

Det finns ej någon mer än du som frälsning ger
Och ej ens himlen räcker om inte dig vi ser
Ej dina gåvor heller, har värde utan dig
Blott du mig tillfredställer, blott du är nog för mig.

Nåd och sanning

De senaste dagarna har en infekterad debatt rasat på diverse kristna bloggar, framförallt här. Jag tar ibland långa perioder av paus från en del av dessa miljöer av ren självbevarelsedrift, men har läst ikapp en del i dagarna, och jag måste säga att jag sitter både fundersam, bestört och bedrövad.
Blogosfären för mycket gott med sig, det är helt klart. Men det finns också en del som i bästa fall kan beskrivas som mycket märkligt. Folk som sitter i sin ensamhet framför en dator (inte så sällan anonyma, och inte så sällan mitt i nätterna), tenderar att skriva sådant som man aldrig skulle säga till någon ansikte mot ansikte.
De kommentatorer som rör sig på dessa bloggar (man märker snart att det är samma lilla gäng hela tiden) avfärdar enkelt kristna syskon med hjälp av fruktansvärda tillmälen och projiceringar, och detta får mig att lägga fram en tes: Det verkar som om teologiska spörsmål och kyrkrelaterade bloggdebatter tenderar att hela tiden kretsa kring dogmer och sanningsfrågor i meningen att man lockas att jaga villolärare och strida för sina egna åsikter. Det är som om själva forumet lämpar sig för vassa sanningssägare som går över lik, och i den ivern avfärdar man gång efter annan meningsmotståndare på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jesus beskrivs i Bibeln som full av nåd och sanning (Joh. 1:14). Båda dessa verkligheter måste leva sida vid sida. Endast den som möter den överväldigande nåden kan också bära sanningen om sig själv. Det är då kanske inte en tillfällighet att nåden kommer före sanningen i beskrivningen av Jesus. Man kan ibland läsa hur stora textmassor som helst i den kristna bloggvärlden, fulla av sanningsanspråk, utan att det andas ett uns av nåd, försoning, kärlek, generositet, ödmjukhet eller vilja till förståelse.

Nej, jag kommer osökt att tänka på ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens:

"Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk dig en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"

Konsten att erkänna sina misstag

Veckans så kallade "dopingavslöjanden" i samband med årets friidrotts-VM visade sig vara falska. Aftonbladet avslöjade med braskande rubriker att Usain Bolts träningskompisar var dopade, och det var Aftonbladet först i världen med att veta och skriva. Alla hängde på.
Problemet var att det inte stämde. Idag skriver journalisten Mats Wennerholm att han misstagit sig. Rakt upp och ner utan krusiduller erkänner han att han slarvat med källkontroll och eftertanke. Så befriande med raka besked. Mer sånt!

Dags att knyta ihop semestersäcken

Nedräkningen har börjat, och på måndag är jag åter i selen efter en riktigt skön semester. Vi har hunnit med lite av varje under ledigheten, och väldigt mycket blev väldigt bra.
På höjdarkontot finns mycket att välja på: Veckan på Kreta var fantastisk på många sätt. Vi i familjen reagerar lite olika på värmen, och själv får jag nästan aldrig nog. Kreta lär ha sommar mellan mars och november, och i övrigt är det att jämföra med svensk vår. Skulle jag kunna stå ut med...


En annan höjdare var självfallet U2-konserten på Ullevi. Första kvällen ansågs allmänt vara lite lam, men när vi var där andra kvällen var de grymma. Vi hade tur med låtlistan, som i och för sig aldrig skäms för sig, men vi prickade några riktiga russin. Scenen var totalt grym, ljudet bra, och killen som sjöng gjorde inte heller bort sig :)
Det enda lilla minuset med semestern är att jag gärna sett solen lite mer. Kan personligen inte få nog av baddagar vid ex-vis Hargebaden. En god bok, drygt 20 grader i vattnet, en kopp kaffe och goa mackor - vad mer kan man begära av livet? Borde också ha målat förrådet sista veckan, men det regnade bort. Det är dock en motgång jag kan leva med :)

Nåväl. Efter en så go semester blir det riktigt kul att börja göra lite nytta på måndag.