google91d21fb5314c282a.html

Flyttad

Nu har flyttlasset gått från Kumla till Linköping, och vi börjar så smått landa i ny stad, ny bekantskapskrets, ny församling mm. Bor man i Linköping kan man ju inte kalla sig Kumlapastorn. Därför finns nu en ny blogg på denna adress. Hoppas du vill följa med!

No perfect people allowed

Pinsamt länge sedan det skrevs något här på bloggen. Livet är för tillfället fullt av bestyr inför flytt till Linköping, som närmar sig. Den tredje februari rullar bohaget iväg, så det är flyttlådor högt och lågt hemma hos oss nu.

Läser annars en bok med titeln "Kom som du är" av John Burke, om hur kyrkan ska relatera till en postmodern tid och kultur. Jag gillar den engelska originaltiteln "No perfect people allowed" bättre. Jag har precis börjat med boken, så omdömet får vänta.

Kyrkan kan vara världens tjusigaste exempel på detta - en unik miljö där alla sorters människor möts i ömsesidig respekt och kärlek. När det funkar är det helt oslagbart.
Alltför ofta gestaltar kyrkan dock motsatsen - att den som inte har koll på grejerna inte kan vara med.

Det sägs att varje besökare hemma hos förre biskopen Martin Lönnebo välkomnas med orden: "Här inne bor det syndare, så här kan du känna dig hemma."
Jag tänker att en sådan kyrka är det enda rimliga. Där inga perfekta människor finns. Där man lättar på garden. Där man lever i närkontakt med sin egen brist och sitt behov av nåd. Där både du och jag skulle känna oss hemma. För det är ju ändå det som är pudelns kärna, att gestalta en gemenskap av förlåtna människor som inte får ihop grejerna på egen hand.
Eller?

Vapen och Jesus

Håkan Arenius, journalist på tidningen Dagen, skrev häromsistens på tidningens ledarblogg om svensk vapenexport, där de 12,7 miljarder kronor vi säljer vapen för varje år gör oss till en av de största vapenexportörerna i världen, räknat per capita. Arenius penna är ofta vass och träffsäker, och han ser fram emot 2010, då Kristna Fredsrörelsen beslutat att lyfta frågan extra. Det är bara att hålla med.
Tidigare i höst gick debattvågorna höga (nåja, ganska höga...) när KD-profilerna Svensson och Oscarsson (samme Oscarsson som startade organisationen "Ja till livet" en gång i tiden...) hävdade att Sverige borde ha en offensiv vapenexport. Bland andra tidningen Dagen och EFK-ung ifrågasatte KD-gubbarnas utspel, varpå Siwert Öholm på Världen Idag gav sig in i debatten och avfärdade gänget på EFK-ung som "rosenkindade antikrigsentusiaster, som om de vore ett eko från skogsmullar och 68-epoken".

Jag minns de ivriga samtal vi förde i kyrkans ungdomsgrupp på 80-talet med anledning av de kallelser till mönstring alla vi grabbar började få. Kan man med bibeln i hand skjuta folk till döds, civila eller ej? Vi funderade, bläddrade i bibeln, frågade prästen m.fl till råds, och kom delvis fram till olika slutsatser. För mig blev det självklart att inte bära vapen, och det känns lika självklart idag.
Jag ser inte detta som en partipolitisk fråga. Det har inget med höger eller vänster att göra, utan är en konsekvens av min Jesusförståelse.
Jag är medveten om att den vapengalne G.W Bush de facto medverkade till att Saddam Hussein störtades. Men tänk om amerikanska attackflygplan bombat Iraks lidande folk med mat- och klädpaket istället. Vad hade hänt då? Vad hade kunnat hända med ett kuvat folk om de fått kraft att resa sig? Och, inte minst, vad hade den s.k. kristna västvärlden därigenom berättat om vem Jesus är och vad han vill?

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden."

Två länktips

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen har snappat upp en arabisk text om pastor Lars-Inge Larsson i Åbytorp, som hjälper en muslimsk familj. Det är bara att konstatera: världen är allt bra liten, och Åbytorp är dess nav. Du kan läsa om det på Emanuels blogg.















I samma nättidning kan man också läsa en text av forskaren och teologen Joel Halldorf, som handlar om tålamod. En fantastisk text, som en hälsning in i vår julstressade och hyperaktiva tid. Ta ett djupt andetag och läs Joels text här.

Flyktingar i Närke

I dagarna har lilla Åbytorp och Betaniakyrkan uppmärksammats i både Radio Örebro, tidningen Dagen mm. Anledningen är trist. En familj från Jemen trakasseras nattetid av några ungdomar som går över alla gränser.
Vår församling har försökt betyda något i denna situation. Det har ordnats nattvandringar, informationsmöten i kyrkan och enskilda har på olika sätt engagerat sig i familjen.
Eftersmaken är lite dubbel. Å ena sidan finns det skäl att känna stolthet över att få tillhöra en gemenskap som sätter avtryck, som bryr sig. Å andra sidan är det oroväckande att trakasserierna förekommer, och att minsta lilla ansats att betyda något i en sådan situation anses vara anmärkningsvärt nyhetsstoff.
Hur det är, så firar vi ju snart Jesu födelse. Född i ett stall där fler djur än människor är vittnen, barn i en fattig familj, tidigt flyktingbarn i Egypten... På ett sätt en kung. Men samtidigt en fattig flykting.

Du kan läsa om händelsen i Åbytorp här och här.

...på tal om bra citat...

Anton Fagerstedt, pastor i östgötska Östra Ryd, kör med ett kul grepp i december på sin blogg. Varje dag lämnas ordet till en ny gästskribent i en sorts adventskalender. I lördags hade Stefan Axelsson, en annan östgötapastor, ordet. Dagens citat tillskrivs därför honom:

"Att stötta, forma, lyfta och hålla ihop har varit min herdeuppgift det senaste året. Ungefär som en bra BH bör fungera, har det sagts mig..."

Inget upplyser oss så effektivt som en god liknelse!

Dagens citat

"Today, by the Spirit´s power, I´ll do the best I can with what I have out of love for Jesus. That´s my definition of success."

Rick Warren

Den enda rätta kyrkan

Det har pågått ett spännande samtal i anslutning till min förra bloggpost om flykten från kyrkan, och det finns många trådar att ta upp. Några av kommentatorerna har varit inne på att man genomskådade den exklusivitet som fanns i det sammanhang man tillhörde.
Jag har själv funnits med i en gemenskap där vi ständigt brottades med frestelsen att tro oss vara lite förmer än andra. Det fanns många skäl till det, men ett av problemen blev att den inställningen sipprade igenom i mötet med andra kristna. Attityden av att vara lite sannare, lite radikalare och att ta tron på lite mer allvar än alla andra var förödande.
Jag har funnits i både Svenska Kyrkan-miljö, i en s.k. parakyrklig organisation och i ett etablerat frikyrkosamfund, och har mött både helgon och skitstövlar i alla miljöerna.

När det gäller kyrkors olika betoning och tro tänker jag därför såhär: Det är inte så noga vad det står på kyrkskylten, utan man bör ställa sig några frågor:
- Får Jesus ta mycket plats här? Finns här en fascination för Hans person, undervisning, exempel etc?
- Leder den Jesusfascinationen till att människor, mitt i sin brist, växer och blir mer generösa, mogna, fria, trygga, osjälviska, kärleksfulla...?
- Finns det en djup, grundläggande respekt för bibelordet, även om det i vissa frågor kan tolkas olika?
- Finns här en sund kultur där man kan ifrågasätta, samtala och pröva sin egen kultur, sina uppfattningar, vanor och praktiker, eller finns det en kaxig attityd av att vara "färdiga och framme"?
- Är gemenskapen och atmosfären så attraktiv att nya människor hittar en kristen tro?

Du har säkert, som jag, varit med om både närvaron och avsaknaden av detta. Helgon och skitstövlar, storverk och magplask om vartannat.
Kommentera och komplettera gärna. Det går även att fortsätta det viktiga samtalet i förra bloggposten.

Jaktlund, ungdomar och en vuxen tro

Jag har just läst Carl-Henrik Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" (Marcus förlag). Jaktlund är till vardags journalist på tidningen Dagen, och du kan till exempel bekanta dig med honom på hans blogg. Boken handlar om varför så många tonåringar som gjort upplevelser i kyrka och frikyrka försvinner bort från församlingen, och ibland också från tron.
Jaktlund brinner för detta, det märks när man läser. Han lyckas mycket väl med att ställa de rätta frågorna och ifrågasätta en del av vår kultur utan att för den skull bli raljant eller cynisk. Det märks att han skriver utifrån en genuin kärlek till både ungdomsgenerationen och till frikyrkan så som den ser ut med sina förtjänster och brister.

Jaktlund sätter fingret på fyra olika områden där den kristna kyrkan måste bli bättre på att möta unga människor:
- Den svartvita ungdomstron måste få nyanser.
- Känsloruset i tonåren är ingen norm, och måste därför hanteras så småningom. "Känslorna har sin plats, men måste också veta sin plats".
- Äldre kristna får inte abdikera från sitt ansvar. Unga, trevande kristna behöver mer erfarna bollplank, föredömen, vägledare...
- När man blir vuxen behöver man fatta ett förnyat beslut att tro.

Jag kan själv enkelt se det som Carl-Henric Jaktlund målar upp: En vidöppen famn för unga människor i program och arrangemang som ofta är proffsiga och genomtänkta, men en lika stor vidöppen bakdörr där man inte får hjälp att finna en hållbar, vuxen tro som funkar i längden. Jag har sett det som pastor, och jag ser det i backspegeln när jag betraktar min egen ungdomstid med nyfunnen tro och massor av kristna kompisar.
Grundfrågan, som Jaktlund berör i dessa fyra områden, är: Hur hjälper vi unga människor som gjort erfarenheter av kristen tro att också finna en vuxen tro?

Min fråga till dig blir nu: Har du egna erfarenheter av detta? Kanske du är en av de som tappade bort församlingen eller tron på vägen in i vuxenvärlden? Håller du med om att detta är en riktig analys, vill du lägga till något, eller håller du inte med? Kom igen, så funderar vi ihop.
Och läs för allt i världen boken!